Så är då julen över för denna gång. Eller iaf det mest hektiska stökandet & firandet. Ett skönt lugn har dragit in. & jag möter det med tacksamhet.
Julen har varit lätt hysterisk. Halva julafton firades inne i stan med makens familj. Andra halvan ute på Värmdö med pappas sida av släkten. Hur stressigt som helst. & till råga på allt så ringer pappa på morgonen - från akuten! - dit han fått åka akut pga hjärtflimmer (på själva julaftonsmorgonen!). Det var ju kul nyheter... Det var inget livshotande & vid 19-tiden på kvällen var han & frun tillbaka & vi kunde äntligen äta julmiddag. Lyckades sen hålla mig vaken till 12, men då var jag så trött att jag knappt lyckades ta mig till sängen själv. Snacka om tuff (& orolig) dag.
Juldagen sov jag. I stort sett hela dagen. Däckade klockan 12 & maken väckte mig kl 16... Kl 21.00 gick jag & la mig igen & somnade direkt. Fattar inte hur jag kan vara så trött.
Annandagen gav i oss i väg för att kolla in lite rea - men det var lättare sagt än gjort. Efter en hysterisk halvtimme i forum Nackas parkeringsgarage - som inte resulterade i ngn parkeringsplats, var vi nära att ge upp. I Farsta hade vi dock bättre tur så det blev en snabb vända där. Sen på kvällen var det kalkonmiddag med mammas sida av släkten (med min kusin som väntas nedkomma den 1a januari). Jag kämpade emot tröttheten & illamåendet & lyckades nog hålla mig trevlig iaf ett tag. Det är inte lätt när man är så trött att man bara vill lägga sig ner & gråta. & kände inte heller riktigt att jag fick ngn förståelse från omgivningen. När jag kl 21 sa att, nä nu tror jag faktiskt inte att jag orkar mer, fick jag svaret: "nåja, en stund till kan du väl gott anstränga dig...". Kul. så jag höll ut en timme till, men gjorde det verkligen inte med glädje. Tråkigt att det ska behöva vara så...
Hur som helst, imorgon bär det av till Orsa där vi stannar över nyår. Ska bli skönt att få åka lite skidor & få njuta av lite ordentligt vinter (hoppas jag).
I Orsa är det datorfritt så passar på att önska er alla ett gott nytt år! :)
lördag, december 27, 2008
tisdag, december 23, 2008
Dan före dan...
Tar en paus så här mitt i allt hektiskt julstök för att skriva ett par rader. Dessutom går jag idag in i v 14 (13+0) så tänkte att jag skulle bjuda på en vacker (???) magbild. Inte för att jag kan rapportera några fantastiska framsteg. Mätte magen & den har ökat 2 cm i omkrets sen förra veckan (tror det är pizza - haha!). Maken pratade med sin pappa i telefon igår. Jag befann mig i ett annat rum när jag hörde honom kläcka ur sig: "jo, nog syns det! Hon har blivit ordentligt fet."
Jo, man tackar. Men så är det nog. Är ganska fet, men enligt vågen har jag inte gått upp ett gram senaste månaden så jag vet inte. Det är nog bara magen som har plufsat på sig.
.
Här kommer iaf en bild från v 14 (13+0), midjemått + 2 cm.
.
Måste sätta fart med att klä granen nu!
God jul till er alla! Hoppas tomten kommer med massa fina klappar! :)
fredag, december 19, 2008
IVF 2 - dag för dag
Började ju inte den här bloggen förrän jag redan var inne i "ruvarperioden" så har inte fått med hur själva behandlingen gick. Tänkte att det kunde vara bra att skriva ned den, medan den fortfarande finns färsk i minnet. Kan vara bra att kunna gå tillbaka om/när det blir dax för nästa IVF, för den risken finns ju. Så!
080904 Spraydag 1 - Sprayar 2*2. Synarela smakar förbaskat illa! Kommer ihåg hur mkt jag hatar den sen IVF 1.
080919 Spraydag 16 - Mensen kommer (på dag 36). Mår fruktansvärt dåligt. Klimakteriet är i full blom - i kombination med kraftig mensvärk. Kan inte somna på kvällarna. Vaknar ömsom iskall ömsom smällhet när jag väl har lyckats somna. Lider av alla biverkningar man kan tänka sig sen flera dagar tillbaka. Huvudvärk, illamående, finnig, har gått upp i vikt. Hatar det & längtar till blodprovet!
080922 Spraydag 19 - Blodprov!
080923 Spraydag 20 - De ringer på eftermiddagen & meddelar att jag är nedreglerad. Lycka! Får börja med sprutorna följande kväll kl 19.00.
080924 Spraydag 21, sprutdag 1 - Första sprutan, gonal f 150E. Nervöst, men inte svårt & väldigt lycklig över att ha kommit så här långt.
080929 Spraydag 26, sprutdag 6 - Blodprov! Det visar sig att jag reagerar starkt & de vill att jag sänker dosen till 112,5e. VUL följande dag för att kolla läget. - Risk för överstimulering. Jag blir skitnervös! Har ju känt att det spänner som 17 i magen redan...
080930 Spraydag 27, sprutdag 7 - VUL! Det visar sig att jag har massa små äggblåsor på gång vilket är bra, men det finns som sagt en risk för överstimulering. Fortsätter med den lägre dosen & nytt VUL 2 dagar senare. Får beröm för mina fina & rejäla äggstockar som är av perfekt typ för en lyckad IVF (jippie!!???).
081001 Spraydag 29, sprutdag 9 - nytt VUL, allt ser bra ut. Äggplock bestäms till måndag, 4 dagar senare.
081002 Spraydag 30, sprutdag 10 - de ringer & meddelar att de efter ytterligare en genomgång med alla läkare bestämt sig för att skjuta på vårt äggplock en dag. Ny dag tisdag 081007.
081005 Spraydag 33, Ägglossningssprutdag - Kl 20.30, Ovitrellespruta. Inga bekymmer! Min mage är väldigt uppsvälld & det gör ont, väldigt ont i äggstockarna.
081007 Äggplock - Den 7 oktober 3 år tidigare är officiellt den dag jag & maken blev tillsammans & också den dagen som vi började försöka få barn. & så 3 år senare, på exakt samma dag, så kommer vi till denna milstolpe. Vi hoppas att det ska ge oss massa tur!
Hur som helst, kommer dit 8.30, lagom nervös. Det är fullt med "små bås", som bara skiljs av med draperier & jag inser att här är det löpande band som gäller. Får sätta på mig en ful sjukhusskjorta & ett par långa strumpor som går ända upp på låren. Får också en kanyl i armen & får morfin & ngt annat lugnande samt 2 citodontabletter & får sen lägga mig & vila (medan mannen går till runkbåset för att lämna sitt bidrag). Efter ca 1h är det vår tur & jag går in & slänger upp benen i gynstolen (med invanda rörelser - man har ju varit med förr). En ny läkare som jag aldrig träffat förut presenterar sig & sen går det undan! Ont gör det, men jag är rejält groggy & det går ganska bra.
Efterår får jag gå tillbaka till "mitt bås" & det är nu helvetet börjar. Det gör så förbaskat ont! Jag gråter & gråter & gråter & ligger & kastar mig runt i sängen. Får nästan panik! Barnmorskan kommer & jag får mer morfin & fler, starkare tabletter än citodon. Det gör ändå ont, men tillslut tuppar jag av sover kanske 30 min. När jag vaknar har jag ont, men mindre ont, & vill hem. Trycker i mig min medhavda macka & får hjälp till toaletten (det har blödit ganska mkt...). En barnmorska kommer med beskedet att det blev 13 ägg & att jag hade väldigt många äggblåsor, därav smärtan.
Hur som helst, åker hem & däckar & förblir nedbäddad tills det 2 dagar senare är dax för ET. Det känns som om jag blivit överkörd av en lastbil. Det gör så ont! Är svullen & blir pinknödig ungefär en gång i timmen (även på natten). Det gör ont att röra sig. Det gör helvetiskt ont att resa på sig. Det gör ont att pinka. Det gör ont att vara pinknödig (lite som en kraftig urinvägsinfektion - det är blåsan som trycker mot de svullna äggstockarna). Livet suger ganska hårt de här dagarna, men som tur är kan jag sova rätt mkt. & är lycklig för att det är över & att det blev 13 ägg. Hoppas att det blir många befruktade ägg (men oroar mig förstås för att det inte ska gå bli ngt alls...).
081009 ET - Så är det då äntligen dax! Jag har ont, men är lycklig. Läkaren (en annan läkare så klart...) berättar att 8 ägg blivit befruktade & att två av dem var av absolut toppkvalitet "kan inte bli bättre än så här!". :) Får tillbaka ett ägg & läkaren säger att nu blir det varken bad eller sex på 2 veckor. Jag har så ont att jag skiter i vilket (nej, inte bad - älskar att bada, så det var jag verkligen ledsen över).
Läkarens avslutande ord: "Jag tror att det kommer gå vägen faktiskt! Kan ju förstås inte lova ngt, men du är ung, ägget är av toppkvalitet & du har varit gravid förut. Ja, jag tror på det här."
Det var det. Kan tillägga att jag var fortsatt sängliggande i flera dagar efter ET pga av smärtan från de svullna äggstockarna. Kunde inte stå upp rak i ryggen. Låg som en boll i sängen & glodde på tv & tyckte synd om mig själv. Men men, hoppas verkligen att det är värt det i slutändan. & ja, jag skulle göra om det igen!
080904 Spraydag 1 - Sprayar 2*2. Synarela smakar förbaskat illa! Kommer ihåg hur mkt jag hatar den sen IVF 1.
080919 Spraydag 16 - Mensen kommer (på dag 36). Mår fruktansvärt dåligt. Klimakteriet är i full blom - i kombination med kraftig mensvärk. Kan inte somna på kvällarna. Vaknar ömsom iskall ömsom smällhet när jag väl har lyckats somna. Lider av alla biverkningar man kan tänka sig sen flera dagar tillbaka. Huvudvärk, illamående, finnig, har gått upp i vikt. Hatar det & längtar till blodprovet!
080922 Spraydag 19 - Blodprov!
080923 Spraydag 20 - De ringer på eftermiddagen & meddelar att jag är nedreglerad. Lycka! Får börja med sprutorna följande kväll kl 19.00.
080924 Spraydag 21, sprutdag 1 - Första sprutan, gonal f 150E. Nervöst, men inte svårt & väldigt lycklig över att ha kommit så här långt.
080929 Spraydag 26, sprutdag 6 - Blodprov! Det visar sig att jag reagerar starkt & de vill att jag sänker dosen till 112,5e. VUL följande dag för att kolla läget. - Risk för överstimulering. Jag blir skitnervös! Har ju känt att det spänner som 17 i magen redan...
080930 Spraydag 27, sprutdag 7 - VUL! Det visar sig att jag har massa små äggblåsor på gång vilket är bra, men det finns som sagt en risk för överstimulering. Fortsätter med den lägre dosen & nytt VUL 2 dagar senare. Får beröm för mina fina & rejäla äggstockar som är av perfekt typ för en lyckad IVF (jippie!!???).
081001 Spraydag 29, sprutdag 9 - nytt VUL, allt ser bra ut. Äggplock bestäms till måndag, 4 dagar senare.
081002 Spraydag 30, sprutdag 10 - de ringer & meddelar att de efter ytterligare en genomgång med alla läkare bestämt sig för att skjuta på vårt äggplock en dag. Ny dag tisdag 081007.
081005 Spraydag 33, Ägglossningssprutdag - Kl 20.30, Ovitrellespruta. Inga bekymmer! Min mage är väldigt uppsvälld & det gör ont, väldigt ont i äggstockarna.
081007 Äggplock - Den 7 oktober 3 år tidigare är officiellt den dag jag & maken blev tillsammans & också den dagen som vi började försöka få barn. & så 3 år senare, på exakt samma dag, så kommer vi till denna milstolpe. Vi hoppas att det ska ge oss massa tur!
Hur som helst, kommer dit 8.30, lagom nervös. Det är fullt med "små bås", som bara skiljs av med draperier & jag inser att här är det löpande band som gäller. Får sätta på mig en ful sjukhusskjorta & ett par långa strumpor som går ända upp på låren. Får också en kanyl i armen & får morfin & ngt annat lugnande samt 2 citodontabletter & får sen lägga mig & vila (medan mannen går till runkbåset för att lämna sitt bidrag). Efter ca 1h är det vår tur & jag går in & slänger upp benen i gynstolen (med invanda rörelser - man har ju varit med förr). En ny läkare som jag aldrig träffat förut presenterar sig & sen går det undan! Ont gör det, men jag är rejält groggy & det går ganska bra.
Efterår får jag gå tillbaka till "mitt bås" & det är nu helvetet börjar. Det gör så förbaskat ont! Jag gråter & gråter & gråter & ligger & kastar mig runt i sängen. Får nästan panik! Barnmorskan kommer & jag får mer morfin & fler, starkare tabletter än citodon. Det gör ändå ont, men tillslut tuppar jag av sover kanske 30 min. När jag vaknar har jag ont, men mindre ont, & vill hem. Trycker i mig min medhavda macka & får hjälp till toaletten (det har blödit ganska mkt...). En barnmorska kommer med beskedet att det blev 13 ägg & att jag hade väldigt många äggblåsor, därav smärtan.
Hur som helst, åker hem & däckar & förblir nedbäddad tills det 2 dagar senare är dax för ET. Det känns som om jag blivit överkörd av en lastbil. Det gör så ont! Är svullen & blir pinknödig ungefär en gång i timmen (även på natten). Det gör ont att röra sig. Det gör helvetiskt ont att resa på sig. Det gör ont att pinka. Det gör ont att vara pinknödig (lite som en kraftig urinvägsinfektion - det är blåsan som trycker mot de svullna äggstockarna). Livet suger ganska hårt de här dagarna, men som tur är kan jag sova rätt mkt. & är lycklig för att det är över & att det blev 13 ägg. Hoppas att det blir många befruktade ägg (men oroar mig förstås för att det inte ska gå bli ngt alls...).
081009 ET - Så är det då äntligen dax! Jag har ont, men är lycklig. Läkaren (en annan läkare så klart...) berättar att 8 ägg blivit befruktade & att två av dem var av absolut toppkvalitet "kan inte bli bättre än så här!". :) Får tillbaka ett ägg & läkaren säger att nu blir det varken bad eller sex på 2 veckor. Jag har så ont att jag skiter i vilket (nej, inte bad - älskar att bada, så det var jag verkligen ledsen över).
Läkarens avslutande ord: "Jag tror att det kommer gå vägen faktiskt! Kan ju förstås inte lova ngt, men du är ung, ägget är av toppkvalitet & du har varit gravid förut. Ja, jag tror på det här."
Det var det. Kan tillägga att jag var fortsatt sängliggande i flera dagar efter ET pga av smärtan från de svullna äggstockarna. Kunde inte stå upp rak i ryggen. Låg som en boll i sängen & glodde på tv & tyckte synd om mig själv. Men men, hoppas verkligen att det är värt det i slutändan. & ja, jag skulle göra om det igen!
tisdag, december 16, 2008
Inget ultraljud... :(
Där satt man i väntrummet & var nervös. & så när jag väl fick komma in så började läkaren med att säga att ngt ultraljud, det skulle det inte bli, för det kan vara riskabelt för fostret & det är bara onödigt! Istället gick vi igenom svaren på de frågor barnmorskan ställde till mig vid inskrivningen (dvs hon bara läste högt det som stod i min journal & jag svarade ja). Inget nytt alltså. Sen sa hon att hon, därför att jag gjort en IVF, vill ha täta kontroller med mig. Jag undrade varför - för enligt fertilitetskliniken så finns det inga fler risker för att jag blivit gravid via IVF. Men hon menade att det är rutin på denna MVC att följa "IVF-patienter" noggrannare. "Du får nog vänja dig vid att det blir en hel del spring hos mig!" Hm... Ja, okej, det är väl bättre än att de inte bryr sig alls, men, det här besöket hade jag definitivt kunna vara utan. Om jag ska springa där så bör det väl ändå finnas en anledning? Jag var där i knappt 10 minuter & det gav verkligen inte mycket (mer än att hon läste upp min journal för mig)...
Jaja, ska hur som helst försöka låta bli att oroa mig mer nu. Vi ska till barnmorskan & lyssna på härtat den 7e januari så fram till dess (om inget annat händer) så tänker jag försöka ställa in mig på att jag är gravid & att Flempan mår bra!
Go Flempan!
Förresten - tänkte det kunde vara dax att börja hålla koll på magen. Om Flempan mår bra så lär den väl förhoppningsvis växa lite framöver. :) Det mesta av "bulan" är nog bara bilringar & svullna tarmar, men vi får se om de händer ngt till nästa vecka.
.
Alltså, mage v 13 (12+0):
.
Ps. Köpte faktiskt ett par mammabyxor igår innan intervjun. Kan ju inte stänga ett enda par av mina byxor. Har haft dem hela dagen & de är supersköna! Tror att jag kommer hålla fast vid mammabyxorna för alltid! Snygga jeans som känns som mjukisbrallor! Det kan knappast bli bättre! :)
Snart gäller det...
& så sitter jag här & oroar mig ändå. Ju närmare läkarbesöket kommer, desto mer orolig blir jag. Fast jag försöker låta bli.
Alla dessa tankar som snurrar i mitt huvud.
Vad i helskotta gör jag om det visar sig att Flempan inte finns mer? Hur hanterar jag det? Hur överlever jag det? Ensam! Med maken sittande på ett hotellrum i Oslo. Jag försökte ta upp det med honom över telefon igår kväll. Att det är jobbigt. Att jag oroar mig. Då blev han arg. & sa att jag inte får tänka såna tankar. Men det gör jag ju inte med flit. Tror det är en försvarsmekanism. Att om jag försöker ställa in mig på att ngt faktiskt kan vara fel, så blir smällen lindrigare om ngt nu skulle visa sig vara fel. Men så är det ju inte. Att smällen lindras. För jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle reagera. & inget kan lindra den smällen! Jag ryser bara av tanken!
Snälla, snälla Flempan! Må bra där inne! Snälla! Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till!
Alla dessa tankar som snurrar i mitt huvud.
Vad i helskotta gör jag om det visar sig att Flempan inte finns mer? Hur hanterar jag det? Hur överlever jag det? Ensam! Med maken sittande på ett hotellrum i Oslo. Jag försökte ta upp det med honom över telefon igår kväll. Att det är jobbigt. Att jag oroar mig. Då blev han arg. & sa att jag inte får tänka såna tankar. Men det gör jag ju inte med flit. Tror det är en försvarsmekanism. Att om jag försöker ställa in mig på att ngt faktiskt kan vara fel, så blir smällen lindrigare om ngt nu skulle visa sig vara fel. Men så är det ju inte. Att smällen lindras. För jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle reagera. & inget kan lindra den smällen! Jag ryser bara av tanken!
Snälla, snälla Flempan! Må bra där inne! Snälla! Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till!
måndag, december 15, 2008
Imorgon gäller det!
Imorgon är en stor dag. En väldigt, väldigt stor dag. Jag går in i v 13. 12+0, vilket innebär att Flempan fyller 10v & risken för missfall statistiskt sett minskar. Imorgon är också dagen då vi får veta om Flempan så här långt mår bra. Det är dax för ultraljud numero 3! Tyvärr är maken i Norge den här veckan (iaf tom natten till to) så han kan inte vara med. Min pappa har lovat att följa med som moraliskt stöd istället - så att jag inte står där helt ensam om ngt skulle visa sig vara fel... Det är läskigt som 17! Jag har visserligen inte haft några som helst tecken på MF, men å andra sidan läser & hör man ju en del om MA & vid MA är det ju ibland så att man inte märker, förrän på UL, att fostret har dött... Så får det inte vara. Då går jag under. & säker kan man ju inte vara. Därför är det nervöst & läskigt. & väldigt tråkigt att min underbara make inte kan vara med... Men men, har lovat mannen att inte tänka såna tankar & jag känner mig fortfarande i allra högsta grad gravid, så risken för MA borde inte vara alltför överhängande ändå.
Helgen har annars varit ganska kämpig. Hade en bra dag i fredags när jag gjorde knäck, satte en pepparkaksdeg & gjorde massa äppelmos (har fortfarande kvar sjukt många äpplen som vårt lilla, lilla äppelträd lyckades producera i höstas). På kvällen var jag så trött att vi gick & la oss & somnade direkt efter "På spåret", dvs kl 21.00. :) Söndagen var också bra. Var & köpte julgran & hälsade på min storebror. Men lördagen...
Lördagen var katastrofal. Jag var, trots att jag sovit i 12h, trött trött trött & extremt illamående. Lägg därutöver till magknip & yrsel. Jag tillbringade det mesta av dagen i soffan framför storslalom, skidskytte & längskidor. Vi skulle egentligen iväg på julfika, men det var bara att avboka. Jag tror dessutom att jag hade ca 4 gråtattacker under dagen. Hysteriska gråtattacker för absolut ingen anledning. Den sista gråtattacken kom när vi på kvällen tittade på "I am legend" (som jag förövrigt tyckte var ganska kass). När hans hund Sam blir biten & sedermera dör grät jag verkligen helt hysteriskt! I säkert 20 minuter låg jag & hulkade & ylade "Hon får inte dö!!! Jag hatar den här jävla filmen! Om hon dör, då stänger vi av, för hon får inte dö!!" osv...
Det var en tung dag om jag säger så... Men som jag skrev så jag känner mig i allra högsta grad gravid så förhoppningsvis går allt bra imorgon!
Ny tid för jobbintervju i efm. Håll alla tummar!
Helgen har annars varit ganska kämpig. Hade en bra dag i fredags när jag gjorde knäck, satte en pepparkaksdeg & gjorde massa äppelmos (har fortfarande kvar sjukt många äpplen som vårt lilla, lilla äppelträd lyckades producera i höstas). På kvällen var jag så trött att vi gick & la oss & somnade direkt efter "På spåret", dvs kl 21.00. :) Söndagen var också bra. Var & köpte julgran & hälsade på min storebror. Men lördagen...
Lördagen var katastrofal. Jag var, trots att jag sovit i 12h, trött trött trött & extremt illamående. Lägg därutöver till magknip & yrsel. Jag tillbringade det mesta av dagen i soffan framför storslalom, skidskytte & längskidor. Vi skulle egentligen iväg på julfika, men det var bara att avboka. Jag tror dessutom att jag hade ca 4 gråtattacker under dagen. Hysteriska gråtattacker för absolut ingen anledning. Den sista gråtattacken kom när vi på kvällen tittade på "I am legend" (som jag förövrigt tyckte var ganska kass). När hans hund Sam blir biten & sedermera dör grät jag verkligen helt hysteriskt! I säkert 20 minuter låg jag & hulkade & ylade "Hon får inte dö!!! Jag hatar den här jävla filmen! Om hon dör, då stänger vi av, för hon får inte dö!!" osv...
Det var en tung dag om jag säger så... Men som jag skrev så jag känner mig i allra högsta grad gravid så förhoppningsvis går allt bra imorgon!
Ny tid för jobbintervju i efm. Håll alla tummar!
fredag, december 12, 2008
Några visdomsord från en 14-åring till en 30-åring
Det har verkligen vräkt ner hela morgonen. Har en hysterisk katt som inte tycker det är roligt med regn (den lilla adhd-katten som opererades förut har nu blivit så bra att han får gå ut igen). Han sitter & ylar & krafsar på altandörren & vill ut. Men så fort jag öppnar så inser han att det är blött & vill inte alls gå ut. 10 sek senare har han glömt att det är blött & börjar om igen. Jag håller på att bli tokig! Är iaf lycklig över att mina 2 trötta tjejkissar (som ju är lite äldre) har insett att livet är som skönast snarkande i varsin fåtölj. Tack!
Igår var jag inne i stan & träffade min gamla bästis på mellan- & högstadiet, Linda. Vi tappade kontakten när vi började på olika gymnasieskolor & vi har faktiskt inte träffats på nästan 15 år! Innan dess var vi oskiljbara i många år! Konstigt hur det kan bli.
Saken är den att vi i slutet av 9:an gjorde en typ av tidskapsel. Vi skrev varsitt brev till oss själva (8 A4!) som vi skulle läsa när vi är gamla & grå - dvs när vi fyllt 30 (hahaha! Så jävla skönt att man trodde att livet skulle vara förbi vid 30!). Vi hade lagt ner foton på oss själva & på de olika objekten för vår aldrig sinande kärlek. Vi hade också skrivit andra dokument om olika teman som var aktuella då som vi klippt i tu & sparat varsin del i varsitt kuvet som absolut inte fick öppnas innan vi fyllt 30. Bl a hade vi skrivit ett avsnitt om Johnny Depp "vår tids snyggaste skådespelare". Vi funderade över om han skulle vara lika snygg när vi var 30, med tanke på att han då skulle vara en gammal gubbe (på 45 år...)! Haha! Så kul!
Hur som helst, min kompis fyllde 30 i somras (jag har hoppat över en klass & fyller inte förrän nästa år) så då kontaktade hon mig & frågade om vi skulle träffas & öppna breven. & det är baske mig bland det roligaste jag gjort på många år!
Några visdomsord från en 14-åring till en 30-åring:
"Att ragga är det roligaste som finns! Hoppas du inte tappat det intresset!"
"Den perfekta killen är 17 år. Det måste vara den mest perfekta åldern! Typ alla snygga killar är 17 år!"
"Hanna, om du har barn, lova att låta dem ha kul. Överbeskydda dem inte! Ge dem en bra uppfostran (haha!)!"
"Jag hoppas att du har levt livet & du har haft ett riktigt roligt & lyckat liv!"
Så jävla skönt! Men jo, jag kan nog säga att haft ett roligt & lyckat liv (hitintills!) & levt livet, ja det har jag verkligen gjort! & många av de drömmar som jag som 14-åring hade har faktiskt slagit in - så jag hade ganska rätt ändå.
Nej, det var hur roligt som helst! Nu ska jag verkligen se till att vi inte tappar kontakten igen!
Hanna & Linda - best friends 4-ever!
1994.03.18
Igår var jag inne i stan & träffade min gamla bästis på mellan- & högstadiet, Linda. Vi tappade kontakten när vi började på olika gymnasieskolor & vi har faktiskt inte träffats på nästan 15 år! Innan dess var vi oskiljbara i många år! Konstigt hur det kan bli.
Saken är den att vi i slutet av 9:an gjorde en typ av tidskapsel. Vi skrev varsitt brev till oss själva (8 A4!) som vi skulle läsa när vi är gamla & grå - dvs när vi fyllt 30 (hahaha! Så jävla skönt att man trodde att livet skulle vara förbi vid 30!). Vi hade lagt ner foton på oss själva & på de olika objekten för vår aldrig sinande kärlek. Vi hade också skrivit andra dokument om olika teman som var aktuella då som vi klippt i tu & sparat varsin del i varsitt kuvet som absolut inte fick öppnas innan vi fyllt 30. Bl a hade vi skrivit ett avsnitt om Johnny Depp "vår tids snyggaste skådespelare". Vi funderade över om han skulle vara lika snygg när vi var 30, med tanke på att han då skulle vara en gammal gubbe (på 45 år...)! Haha! Så kul!
Hur som helst, min kompis fyllde 30 i somras (jag har hoppat över en klass & fyller inte förrän nästa år) så då kontaktade hon mig & frågade om vi skulle träffas & öppna breven. & det är baske mig bland det roligaste jag gjort på många år!
Några visdomsord från en 14-åring till en 30-åring:
"Att ragga är det roligaste som finns! Hoppas du inte tappat det intresset!"
"Den perfekta killen är 17 år. Det måste vara den mest perfekta åldern! Typ alla snygga killar är 17 år!"
"Hanna, om du har barn, lova att låta dem ha kul. Överbeskydda dem inte! Ge dem en bra uppfostran (haha!)!"
"Jag hoppas att du har levt livet & du har haft ett riktigt roligt & lyckat liv!"
Så jävla skönt! Men jo, jag kan nog säga att haft ett roligt & lyckat liv (hitintills!) & levt livet, ja det har jag verkligen gjort! & många av de drömmar som jag som 14-åring hade har faktiskt slagit in - så jag hade ganska rätt ändå.
Nej, det var hur roligt som helst! Nu ska jag verkligen se till att vi inte tappar kontakten igen!
Hanna & Linda - best friends 4-ever!
1994.03.18
tisdag, december 09, 2008
v 12 (11+0) Sjukgymnastik för gravida
Idag har jag varit på sjukgymnastik för gravida. Ett infomöte som alla gravida i kommunen uppmanas att gå på så tidigt som möjligt i graviditeten. Det lät viktigt enligt barnmorskan. Så då gick jag väl dit då. Med viss tvekan. För jag är ju inte gravid på riktigt ännu. Bara lite låtsasgravid, som ev skulle kunna visa sig vara på riktigt. Så småningom. Kanske.
Så känns det iaf ibland. Att det bara är på låtsas.
Hur som helst så var det ett informativt möte & jag vet nu allt om bäckenbottenuppluckring, knipövningar & foglossning & annat nyttigt. Har också fått konstaterat att jag (liksom de flesta tjejer) har en kass hållning & att det är därför som jag redan nu har ont i ryggen. Så ska tillbaka i början av januari för ett individuellt möte där vi ska sätta upp ett träningsprogram. Fram till dess ska jag jobba med min hållning. Det blir inte lätt.
Hoppas verkligen att jag i januari är gravid på riktigt & inte bara på låtsas! :)
Så känns det iaf ibland. Att det bara är på låtsas.
Hur som helst så var det ett informativt möte & jag vet nu allt om bäckenbottenuppluckring, knipövningar & foglossning & annat nyttigt. Har också fått konstaterat att jag (liksom de flesta tjejer) har en kass hållning & att det är därför som jag redan nu har ont i ryggen. Så ska tillbaka i början av januari för ett individuellt möte där vi ska sätta upp ett träningsprogram. Fram till dess ska jag jobba med min hållning. Det blir inte lätt.
Hoppas verkligen att jag i januari är gravid på riktigt & inte bara på låtsas! :)
måndag, december 08, 2008
Smörgåstårta...
Adrig i hela mitt liv har jag varit så sugen på smörgåstårta! Med leverpastej!
Mailade maken som lovade att gå lite tidigare från jobbet idag & fixa smörgåstårta på vägen hem... Världens underbaraste är vad han är.
Jag ska få smörgåstårta! :) Med leverpastej!
Lyckan är total!
När jag tänker efter så har jag nog aldrig i mitt liv varit sugen på smörgåstårta innan nu.
Mailade maken som lovade att gå lite tidigare från jobbet idag & fixa smörgåstårta på vägen hem... Världens underbaraste är vad han är.
Jag ska få smörgåstårta! :) Med leverpastej!
Lyckan är total!
När jag tänker efter så har jag nog aldrig i mitt liv varit sugen på smörgåstårta innan nu.
Piffad till tusen...
Just nu skulle jag ha varit på väg till bussen för att åka till stan på arbetsintervju. Piffad till tusen. Håret är stylat. Perfekt sminkad. Har ny parfym mig - en present från maken som ju var bortrest hela förra veckan. Har vänt ut & in på garderoben för att hitta en outfit som jag kommer i & som sitter ok. & hittade till slut en svart kjol & en tröja som faktiskt sitter riktigt bra. Har trotsat tröttheten & gått upp tidigt för att hinna med. Har tom trotsat illamåendet & ätit en banan & 2 clementiner för att vara pigg på intervjun. Känner mig för en gångs skull riktigt snygg! & redo för att ge dem en match. Har precis fått på mig stövlarna när mobilen ringer... & det är personen som jag skulle träffa som ringer för att meddela att han är sjuk & att vi måste ta intervjun ngn annan dag... Så här sitter jag - piffad till tusen & undrar vad jag ska göra nu??
Hur som helst, helgen har varit lugn & skön. Det blev en lång sovmorgon på lördagen med tanke på att mannen kommit hem mitt i natten. Dagen tillbringades sedan i diverse affärer. De flesta julklappar är nu avklarade, men har verkligen ingen aning om vad jag ska köpa till mannen. Svårt det där.
Andra advent firades i Vattholma utanför Uppsala med bekanta. Det var julmarknad & sen fika & middag. Väldigt trevligt. De har 3 barn mellan 6 & 12 & det var full kalabalik hela tiden. Bråk & skrik & tårar hela eftermiddagen... Är det det som väntar oss...? :)
Mamman är barnmorska så det blev så klart en del "symptomsnack". Hon är av den bestämda åsikten att det bara är dumt att göra UL i v 13 eftersom det bara "invaggar en i falsk trygghet". Hon menar att även om man ser ett hjärta slå så betyder inte det att barnet mår bra utan man måste vänta till v 17-18 innan man kan se. Jag vet inte jag. Att se att ett hjärta slår i v 13 kanske inte är ngn garanti för att allt kommer gå bra, men för min del känns det ändå bättre än att behöva vänta till v 18...
Nä, nu ska jag ta mig en funderare över vad jag ska göra med denna dag...
Hur som helst, helgen har varit lugn & skön. Det blev en lång sovmorgon på lördagen med tanke på att mannen kommit hem mitt i natten. Dagen tillbringades sedan i diverse affärer. De flesta julklappar är nu avklarade, men har verkligen ingen aning om vad jag ska köpa till mannen. Svårt det där.
Andra advent firades i Vattholma utanför Uppsala med bekanta. Det var julmarknad & sen fika & middag. Väldigt trevligt. De har 3 barn mellan 6 & 12 & det var full kalabalik hela tiden. Bråk & skrik & tårar hela eftermiddagen... Är det det som väntar oss...? :)
Mamman är barnmorska så det blev så klart en del "symptomsnack". Hon är av den bestämda åsikten att det bara är dumt att göra UL i v 13 eftersom det bara "invaggar en i falsk trygghet". Hon menar att även om man ser ett hjärta slå så betyder inte det att barnet mår bra utan man måste vänta till v 17-18 innan man kan se. Jag vet inte jag. Att se att ett hjärta slår i v 13 kanske inte är ngn garanti för att allt kommer gå bra, men för min del känns det ändå bättre än att behöva vänta till v 18...
Nä, nu ska jag ta mig en funderare över vad jag ska göra med denna dag...
fredag, december 05, 2008
Funderingar
Hektisk dag idag. Massa ärenden att fixa & sen avslutningsvis ett besök hos psykologen. Vi träffas inte så ofta längre, bara kanske var 5e vecka eller så, men det är ändå skönt att få prata av sig lite. Jag är ju inte ledsen längre, som jag var i somras, men det är mkt som händer & mkt som kan hända...
& så har jag hämtat ut kläder & stövlar som jag beställt (är man lat så är man). Flera par tajts & långa tröjor. Välbehövligt om jag säger så, med tanke på att jag inte kan stänga mina byxor pga min svullna mage... & mina Hush Puppies! Fina, sköna, mjuka stövlar... Bra dag idag! :)
Annars kan jag rapportera att det igår ringde från ett företag som ville träffa mig ang ett jobb som marknadsassistent. Fantastiskt kul! Det har tyvärr inte hänt så mkt på jobbfronten på senaste tiden. Men det är jobbigt också. Jag vet ju liksom att de inte vill anställa ngn som ev ska på mammaledighet i juni. Så då måste jag ljuga. & vad säger man om sjukskrivningen jun-oktober. Ljuga där med & säga att jag "bara" varit arbetslös & inte nämna sjukskrivningen...? Sjukt svårt det här. Jag gillar verkligen inte att ljuga. Brukar alltid vara väldigt rak & säga hur saker ligger till, men i det här läget vet jag verkligen inte. Några tips?
Nej nu ska jag bädda ner mig i soffan med lillkissen & invänta "på spåret". Händer inte mkt här om jag säger så, i synnerhet inte iom att maken är bortrest (kommer inte hem förrän mitt i natten).
Trevlig helg på er alla! :)
& så har jag hämtat ut kläder & stövlar som jag beställt (är man lat så är man). Flera par tajts & långa tröjor. Välbehövligt om jag säger så, med tanke på att jag inte kan stänga mina byxor pga min svullna mage... & mina Hush Puppies! Fina, sköna, mjuka stövlar... Bra dag idag! :)
Annars kan jag rapportera att det igår ringde från ett företag som ville träffa mig ang ett jobb som marknadsassistent. Fantastiskt kul! Det har tyvärr inte hänt så mkt på jobbfronten på senaste tiden. Men det är jobbigt också. Jag vet ju liksom att de inte vill anställa ngn som ev ska på mammaledighet i juni. Så då måste jag ljuga. & vad säger man om sjukskrivningen jun-oktober. Ljuga där med & säga att jag "bara" varit arbetslös & inte nämna sjukskrivningen...? Sjukt svårt det här. Jag gillar verkligen inte att ljuga. Brukar alltid vara väldigt rak & säga hur saker ligger till, men i det här läget vet jag verkligen inte. Några tips?
Nej nu ska jag bädda ner mig i soffan med lillkissen & invänta "på spåret". Händer inte mkt här om jag säger så, i synnerhet inte iom att maken är bortrest (kommer inte hem förrän mitt i natten).
Trevlig helg på er alla! :)
torsdag, december 04, 2008
Morgonstund har guld i mun!
I morse drömde jag en väldigt otrevlig dröm. Det var IVF på löpande band & det var bråttom för det var många som skulle hinnas med. & allt gick visserligen bra, men när det var dags för att föda så såg de på ultraljudet att det inte var en bebis som låg i magen utan en exakt kopia av min lätt övergödda matberoende tjejkisse kallad "Tjock Tjock". Hon väger väl närmare 10 kg... & när de väl fått ut henne (med kejsarsnitt så klart!), med förklaringen "bor man med många katter kan det påverka hormonerna & då kan det bli så här" så började jag störtgråta! Jag ylade att jag inte ville ha henne för att jag redan har en likadan, men det var bara att åka hem från BB utan ngn bebis, men med ytterligare en Tjock Tjock... 
.
Här vaknade jag, i tårar, med en hungrig tjejkisse på huvudkudden som ylade & jobbade hårt för att väcka mig för att få frukost. Min kära make är nämligen i Tjeckien & hon är van att få mat kl 6.15 när han går upp, så det var bara att torka tårarna & bege mig ut i köket... Underbar start på dagen! :)
tisdag, december 02, 2008
Fantastiska MVC!
Så var det avklarat! Första besöket (av förhoppningsvis många...) på MVC gick galant! Världens gulligaste barnmorska som verkligen tog sig tid - var där i 1 1/2 timme. Blod- & urinprov. Alla värden normala förutom lite lågt järn så får börja med tabletter per omgående. Säkert bra mot tröttheten, men mindre bra för min stackars mage. Fick kliva upp på vågen (även om jag nog helst hade sluppit den vetskapen) & sen svara på en massa massa frågor.
Underbara barnmorskan frågade om jag vill göra ett ultraljud i början av v 13, när risken för MF avtagit, för att kolla att allt är ok. Ehhh... JAAAAAAA!!!! Så då bokade hon in en tid hos läkaren om 2 v & jag behövde inte ens ta upp det! Jag har hört från andra att det är mer eller mindre omöjligt att få göra ett ultraljud innan v 18 i Stockholm, men det kan ju vara så att lilla Värmdö kommun (med blott 400 bebisar om året) är lite givmildare. Hur som helst väldigt skönt! & den 7 e januari, i v 16, bokade hon in en tid för att lyssna på hjärtat. & i v 18-19, stora ultraljudsundersökningen!!!
Vågar inte riktigt tänka så långt, men är fantastiskt tacksam över att hon inte bara skickade hem mig med ett "ta hand om dig så ses vi i v 18!". Idag känner jag mig väldigt väl omhändertagen & väldigt glad! :)
Underbara barnmorskan frågade om jag vill göra ett ultraljud i början av v 13, när risken för MF avtagit, för att kolla att allt är ok. Ehhh... JAAAAAAA!!!! Så då bokade hon in en tid hos läkaren om 2 v & jag behövde inte ens ta upp det! Jag har hört från andra att det är mer eller mindre omöjligt att få göra ett ultraljud innan v 18 i Stockholm, men det kan ju vara så att lilla Värmdö kommun (med blott 400 bebisar om året) är lite givmildare. Hur som helst väldigt skönt! & den 7 e januari, i v 16, bokade hon in en tid för att lyssna på hjärtat. & i v 18-19, stora ultraljudsundersökningen!!!
Vågar inte riktigt tänka så långt, men är fantastiskt tacksam över att hon inte bara skickade hem mig med ett "ta hand om dig så ses vi i v 18!". Idag känner jag mig väldigt väl omhändertagen & väldigt glad! :)
måndag, december 01, 2008
Trött & gnälligt i Paris... ;)
Så var man hemma igen. Den underbara vita snön har bytts ut mot ett grått & trist plusgradigt landskap. Som väntat.
Hur som haver, en kort rapport från Paris kan kanske vara på sin plats. Paris var kallt & blåsigt & det första vi gjorde var att införskaffa varsin mössa. :) Sen har det blivit mkt turistande som sig bör när man är i Paris. Jag har ju bott 4 år i Frankrike (pluggat på gymnasium & universitet), visserligen i södra Frankrike, men har ändå hunnit med otaliga besök till Paris. För maken var det första besöket så därför blev det Eiffeltornet, Notre Dame & annat som man "måste ha sett". Själv var jag mest lycklig över att vara i Frankrike - prata franska, fransk mat, fransk tv, franska tidningar etc etc! Frankrike är verkligen som ett andra hem för mig (även om Paris egentligen inte är min favoritstad av franska städer).
Annars har jag varit trött, trött & mer trött, så det har stundtals varit mkt jobbigt (& rätt gnälligt från min sida). Jag har ingen aptit & vill inte äta. Äta är bara jobbigt. Magen fungerar inte alls & att bara kunna gå på toa var 3e dag (med hjälp av Lactulos) är smärtsamt & bidrar inte till att underlätta saken. Men tröttheten är nog ändå jobbigast. Jag blir som en treåring & vill lägga mig ner på marken & skrika & gråta att nu orkar jag inte mer (& det brukar komma ganska plötsligt)! Då svarar mannen med: "älskling, du måste äta ngt - nu! Men jag vill ju inte äta. Så då blir det ännu jobbigare & jag blir ännu ledsnare & har inga bekymmer med att börja gråta mitt på gatan (eller var vi nu befinner oss). "Uääähhh!! Jag vill inte äta, dumma dumma dig! Du förstår ingenting ju!!" Men visst har han rätt i att jag ju måste äta. Så jag tvingar i mig något & blir illamående istället...
Vad min stackars make tvingas stå ut med! ;) Hur som helst så har det kanske inte blivit några romantiska restaurangbesök utan mer bröd, ost, skinka, yoghurtar & annat smaskigt i sängen på hotellrummet framför ett dubbat avsnitt av The Nanny... Vi tog 3-4 timmars pass på stan med att par timmars mellanlandning på hotellrummet. Det var lättast så. & kl 21 varje kväll slocknade jag som en gris & sov till kl 8...
Men jag klagar inte! Kan verkligen inte klaga, hur jobbigt det än stundtals må vara. Det är ju det här jag har kämpat för i 3,5 år! Det är det här som så många fantastiska systrar därute kämpar för. Det enda jag kan tänka är att jag hoppas att det är värt det. För det är det ju förstås, om det i slutändan blir en underbar liten bebis. Men jag är bara inte där än. Fast i efm ska jag ju till MVC, så jag börjar inse att jag faktiskt kommit en bra bit på väg! :)
Hur som haver, en kort rapport från Paris kan kanske vara på sin plats. Paris var kallt & blåsigt & det första vi gjorde var att införskaffa varsin mössa. :) Sen har det blivit mkt turistande som sig bör när man är i Paris. Jag har ju bott 4 år i Frankrike (pluggat på gymnasium & universitet), visserligen i södra Frankrike, men har ändå hunnit med otaliga besök till Paris. För maken var det första besöket så därför blev det Eiffeltornet, Notre Dame & annat som man "måste ha sett". Själv var jag mest lycklig över att vara i Frankrike - prata franska, fransk mat, fransk tv, franska tidningar etc etc! Frankrike är verkligen som ett andra hem för mig (även om Paris egentligen inte är min favoritstad av franska städer).
Annars har jag varit trött, trött & mer trött, så det har stundtals varit mkt jobbigt (& rätt gnälligt från min sida). Jag har ingen aptit & vill inte äta. Äta är bara jobbigt. Magen fungerar inte alls & att bara kunna gå på toa var 3e dag (med hjälp av Lactulos) är smärtsamt & bidrar inte till att underlätta saken. Men tröttheten är nog ändå jobbigast. Jag blir som en treåring & vill lägga mig ner på marken & skrika & gråta att nu orkar jag inte mer (& det brukar komma ganska plötsligt)! Då svarar mannen med: "älskling, du måste äta ngt - nu! Men jag vill ju inte äta. Så då blir det ännu jobbigare & jag blir ännu ledsnare & har inga bekymmer med att börja gråta mitt på gatan (eller var vi nu befinner oss). "Uääähhh!! Jag vill inte äta, dumma dumma dig! Du förstår ingenting ju!!" Men visst har han rätt i att jag ju måste äta. Så jag tvingar i mig något & blir illamående istället...
Vad min stackars make tvingas stå ut med! ;) Hur som helst så har det kanske inte blivit några romantiska restaurangbesök utan mer bröd, ost, skinka, yoghurtar & annat smaskigt i sängen på hotellrummet framför ett dubbat avsnitt av The Nanny... Vi tog 3-4 timmars pass på stan med att par timmars mellanlandning på hotellrummet. Det var lättast så. & kl 21 varje kväll slocknade jag som en gris & sov till kl 8...
Men jag klagar inte! Kan verkligen inte klaga, hur jobbigt det än stundtals må vara. Det är ju det här jag har kämpat för i 3,5 år! Det är det här som så många fantastiska systrar därute kämpar för. Det enda jag kan tänka är att jag hoppas att det är värt det. För det är det ju förstås, om det i slutändan blir en underbar liten bebis. Men jag är bara inte där än. Fast i efm ska jag ju till MVC, så jag börjar inse att jag faktiskt kommit en bra bit på väg! :)
tisdag, november 25, 2008
Tvåsiffrigt party!
Idag är det kalas för idag firar vi tvåsiffrigt. Går nämligen in i vecka 10 idag & det måste självklart firas! Festen kommer att bestå av mera snöskottning. Vi har över en halvmeter snö ute nu. Skottade 2 ggr igår, men det har snöat mer i natt. Så här mkt snö har vi inte haft på år & dar (synd bara att det ska töa imorgon...)!
Sen fortsätter festen med storstädning av huset. & slutligen ska det adventspyntas (åker ju till Paris på to morgon & det måste vara adventsklart när vi kommer hem på söndag).
Så fullt ös hela dagen alltså. Lär sova i soffan när maken kommer hem, fast det gör jag iofs varje dag, oavsett ös eller inte.
Party party! :)
Ps. Snöskottningen får nog vänta ett tag för nu vräker det ner igen. Blir så sjukt sugen på att dra fram min gamla snowracer ur garaget & kasta mig ner för backen (har flera schyssta backar på vår bergiga skärgårdstomt), men på ngt sätt känns det inte så kul att göra det ensam. Min granne är visserligen hemma, men det beror på att hon ska ha barn den 29e så hon vill nog knappast följa med... Nä, får dra i gång med städningen istället... :(
Sen fortsätter festen med storstädning av huset. & slutligen ska det adventspyntas (åker ju till Paris på to morgon & det måste vara adventsklart när vi kommer hem på söndag).
Så fullt ös hela dagen alltså. Lär sova i soffan när maken kommer hem, fast det gör jag iofs varje dag, oavsett ös eller inte.
Party party! :)
Ps. Snöskottningen får nog vänta ett tag för nu vräker det ner igen. Blir så sjukt sugen på att dra fram min gamla snowracer ur garaget & kasta mig ner för backen (har flera schyssta backar på vår bergiga skärgårdstomt), men på ngt sätt känns det inte så kul att göra det ensam. Min granne är visserligen hemma, men det beror på att hon ska ha barn den 29e så hon vill nog knappast följa med... Nä, får dra i gång med städningen istället... :(
måndag, november 24, 2008
Hej mitt vinterland!
Tack för alla fina kommentarer!
Sitter & tittar ut genom fönstret på snön som vräker ner. I stereon snurrar Absolute X-mas. & jag är bara jättelycklig! Det är massa massa snö ute efter nattens snöstorm & de är bara så härligt. Så fort det slutar snöa ska jag ut & skotta. :)
Har haft en väldigt trevlig helg faktiskt. Vaknade i lördags & såg att första snön hade kommit vilket innebar årets första snöängel! Lycka! På dagen var vi iväg & shoppade & sen avslutade vi med att fika hemma hos min mamma. Shoppingen blev inte så lyckad kanske - skulle bl a leta efter en ny BH (då jag har vuxit ur alla...) men det var ganska lönlöst. Jag var trött, gråtfärdig & grinig & det var folk precis överallt! Jag hatar verkligen julrushen i Sthlm. Det tar en timma att hitta en parkeringsplats & det är ta mig 17 kö för att ens komma in i affärena. & där inne sniglar sig köerna fram. & så säger de att handlarna är oroade för årets julhandel. Ingen större anledning till oro, med tanke på hur det såg ut i helgen...
Hur som helst, ngn BH blev det inte, men lyckades istället hitta en igår på Intersport. Stl 85E... Helt skadat. Jag har visserligen alltid haft stora bröst & brukar normalt ha 80D, men nu blev det alltså en sportBH i stl 85E! Det är ju så man vill gråta. Men det ska jag inte! Har faktiskt inte gråtit en tår på hela helgen (ingen som räknas iaf). Är ju jättelycklig idag! & min nya BH är jättebekväm!
Dagen inleddes med ett samtal till MVC (receptionen var stängd i fredags) & jag fick prata med världens trevligaste barnmorska. Känns verkligen kanonbra! Så jag ska få komma dit på måndag em. Först Paris, sen komma hem & gå till MVC för första gången i mitt liv. Det är så stort! Kan inte riktigt fatta att den dagen snart är här!
Jag håller på dig Flempan! Snälla snälla håll ut där inne!
Sitter & tittar ut genom fönstret på snön som vräker ner. I stereon snurrar Absolute X-mas. & jag är bara jättelycklig! Det är massa massa snö ute efter nattens snöstorm & de är bara så härligt. Så fort det slutar snöa ska jag ut & skotta. :)
Har haft en väldigt trevlig helg faktiskt. Vaknade i lördags & såg att första snön hade kommit vilket innebar årets första snöängel! Lycka! På dagen var vi iväg & shoppade & sen avslutade vi med att fika hemma hos min mamma. Shoppingen blev inte så lyckad kanske - skulle bl a leta efter en ny BH (då jag har vuxit ur alla...) men det var ganska lönlöst. Jag var trött, gråtfärdig & grinig & det var folk precis överallt! Jag hatar verkligen julrushen i Sthlm. Det tar en timma att hitta en parkeringsplats & det är ta mig 17 kö för att ens komma in i affärena. & där inne sniglar sig köerna fram. & så säger de att handlarna är oroade för årets julhandel. Ingen större anledning till oro, med tanke på hur det såg ut i helgen...
Hur som helst, ngn BH blev det inte, men lyckades istället hitta en igår på Intersport. Stl 85E... Helt skadat. Jag har visserligen alltid haft stora bröst & brukar normalt ha 80D, men nu blev det alltså en sportBH i stl 85E! Det är ju så man vill gråta. Men det ska jag inte! Har faktiskt inte gråtit en tår på hela helgen (ingen som räknas iaf). Är ju jättelycklig idag! & min nya BH är jättebekväm!
Dagen inleddes med ett samtal till MVC (receptionen var stängd i fredags) & jag fick prata med världens trevligaste barnmorska. Känns verkligen kanonbra! Så jag ska få komma dit på måndag em. Först Paris, sen komma hem & gå till MVC för första gången i mitt liv. Det är så stort! Kan inte riktigt fatta att den dagen snart är här!
Jag håller på dig Flempan! Snälla snälla håll ut där inne!
fredag, november 21, 2008
En räka på 19 mm!
Igår var det dax för VUL nr 2. Om jag veckan innan varit helt uppgiven, så var jag faktiskt ganska lugn igår. Kände mig inte speciellt orolig. Har känt mig väldigt gravid (dvs mått kasst & bölat) hela veckan så jag trodde faktiskt att Flempan skulle må bra... & det gjorde h*n. :)
Läkaren (en trevlig kvinna som jag aldrig träffat förut - räknade ut att jag under den här IVF-en måste ha träffat minst 6 läkare. Bara en har jag fått träffa 2 ggr... Jaja, så kan det vara.) sprack ut i ett leende & utbrast: "titta en liten räka!".
Snacka om att det var skönt att höra! 19 mm lång, vilket är helt normalt. Allt såg dessutom kanonfint ut & Flempan är inte alls platt längre. :) Hon kunde fortfarande se spår av att det varit en liten blödning tidigare & sa att jag antagligen kommer få en blodig flytning framöver & att jag inte ska oroa mig för det (jo tjena!).
Så nu är det bekräftat. Jag är gravid , 8+3 idag. Beräknad förlossning är den 30e juni. Nu ska vi inte ta ut ngt i förskott, men det är ändå väldigt skönt att ha kommit så här långt (längtar bara till slutet av v 12 då jag förhoppningsvis kan andas ut ytterligare). Hon sa dessutom att det är helt ok att flyga (blödningen till trots) vilket jag varit lite orolig för, så nu bär det av till Paris på romantisk långweekend nästa vecka! Helt underbart!
Läkaren avslutade med att skriva ut lite info till MVC & sen tackade hon för den här tiden & önskade mig lycka till... & tänk om det verkligen är så. Att vi inte behöver åka dit ngn mer gång. Att det bara blir MVC from nu... Ja, vågar inte riktigt tänka så långt. Det kändes dessutom lite läskigt att gå därifrån, jag menar jag har ju alltid kunnat ringa dem med minsta undran & har alltid blivit tagen på största allvar. Men läkaren sa att om det skulle hända ngt mer de närmaste veckorna (inte tänka så!) så kunde jag vända mig till dem ändå om det kändes tryggare. & det gör det ju. Fast det kommer inte att hända ngt. Ingenting alls! Så måste det vara.
Nu ska jag ringa till MVC!!! :)
Läkaren (en trevlig kvinna som jag aldrig träffat förut - räknade ut att jag under den här IVF-en måste ha träffat minst 6 läkare. Bara en har jag fått träffa 2 ggr... Jaja, så kan det vara.) sprack ut i ett leende & utbrast: "titta en liten räka!".
Snacka om att det var skönt att höra! 19 mm lång, vilket är helt normalt. Allt såg dessutom kanonfint ut & Flempan är inte alls platt längre. :) Hon kunde fortfarande se spår av att det varit en liten blödning tidigare & sa att jag antagligen kommer få en blodig flytning framöver & att jag inte ska oroa mig för det (jo tjena!).
Så nu är det bekräftat. Jag är gravid , 8+3 idag. Beräknad förlossning är den 30e juni. Nu ska vi inte ta ut ngt i förskott, men det är ändå väldigt skönt att ha kommit så här långt (längtar bara till slutet av v 12 då jag förhoppningsvis kan andas ut ytterligare). Hon sa dessutom att det är helt ok att flyga (blödningen till trots) vilket jag varit lite orolig för, så nu bär det av till Paris på romantisk långweekend nästa vecka! Helt underbart!
Läkaren avslutade med att skriva ut lite info till MVC & sen tackade hon för den här tiden & önskade mig lycka till... & tänk om det verkligen är så. Att vi inte behöver åka dit ngn mer gång. Att det bara blir MVC from nu... Ja, vågar inte riktigt tänka så långt. Det kändes dessutom lite läskigt att gå därifrån, jag menar jag har ju alltid kunnat ringa dem med minsta undran & har alltid blivit tagen på största allvar. Men läkaren sa att om det skulle hända ngt mer de närmaste veckorna (inte tänka så!) så kunde jag vända mig till dem ändå om det kändes tryggare. & det gör det ju. Fast det kommer inte att hända ngt. Ingenting alls! Så måste det vara.
Nu ska jag ringa till MVC!!! :)
tisdag, november 18, 2008
Härliga tisdag!
Det ryggonda fortsatte att bråka med mig hela dagen igår & på eftermiddagen fick jag så ont att jag var tvungen att gå & lägga mig en stund. Det är så klart svårt att inte oroa sig när man har så ont att man inte orkar vara uppe. Idag har det dock nästan släppt. Så jag SKA INTE OROA MIG!!! Det kommer gå bra! Det måste det...
Längtar till ikväll. Det är nämligen tisdag. & tisdag innebär en härlig stund i soffan framför "Äntligen Hemma" (om de bara kunde eliminera den där förskräckliga Lulu Carter), men framförallt HOUSE!! Jag är galen i House! Så ikväll ska jag tända en stor brasa i spisen & krypa ner i soffan under en tjock filt & käka massa massa yoghurt! Har redan hunnit äta upp de 20 vi köpte i söndags så det blir till att införskaffa nya idag om jag ska överleva kvällen. Vem hade kunnat ana att yoghurt är så förbaskat gott? :)
Längtar till ikväll. Det är nämligen tisdag. & tisdag innebär en härlig stund i soffan framför "Äntligen Hemma" (om de bara kunde eliminera den där förskräckliga Lulu Carter), men framförallt HOUSE!! Jag är galen i House! Så ikväll ska jag tända en stor brasa i spisen & krypa ner i soffan under en tjock filt & käka massa massa yoghurt! Har redan hunnit äta upp de 20 vi köpte i söndags så det blir till att införskaffa nya idag om jag ska överleva kvällen. Vem hade kunnat ana att yoghurt är så förbaskat gott? :)
måndag, november 17, 2008
En trevlig men trött helg
Idag känns det som om jag har bomull i huvudet & jag lyckas knappt formulera en mening... Gör hur som helst ett försök.
Helgen har varit bra. Har varit superlycklig över att vi fick se Flempan i torsdags så har faktiskt klarat mig ifrån oron i flera dagar nu. Har visserligen mått dåligt. Illamåendet kommer & går hela tiden. & jag är så obeskrivligt trött. Tillbringar halva dagarna i sängen. Det är helt förlamande - hur mkt jag än vill göra saker så finns det ingen ork. & så gråter jag konstant. Låg i sängen i lördags & tittade på gamla repriser av "Sjukhuset" (som jag för övrigt aldrig tidigare sett) & grät konstant i flera timmar. Jag började gråta på Willys igår när vi skulle försöka handla hem mat till veckan & allt bara kändes äckligt & jag inte ville köpa hem ngn mat alls. För så är det. Mat är fruktansvärt otrevligt just nu (all mat, men viss mat värre än annan) & varje måltid är en kamp. Tillslut kom jag på att jag nog var sugen på yoghurt, som jag egentligen inte alls gillar utan blir illamående av. Så istället för mat köpte vi hem över 20 yoghurtar & jag åt gladeligen upp 5 st igår kväll & 3 st till frukost idag. Så just nu lever jag på yoghurt & julmust (& en & annan pepparkaka). Hur nyttigt som helst! :)
I lördags kväll var vi ute med min pappa & plastmamma & åt middag på Bistro Berns & sen var vi på Chinateatern & kollade på "The producers - Det våras för Hitler". Har ni vägarna förbi Sthlm så kan jag varmt rekommendera den musikalen. Vi skrattade alla så att vi höll på att pinka på oss. :) Den var verkligen fantastiskt rolig. Jag var orolig för hur jag skulle klara att hålla mig vaken efter kl. 22, men det var inga som helst problem.
Hm... Är det normalt att ha ont i ryggen i slutet av v 8? Har haft det hela förmiddagen. Ganska högt upp i ryggen så tror inte att det är äggstockarna, men är inte säker. Väldigt otrevligt är det iaf, men jag ska försöka att inte börja oroa mig... Iaf inte för mkt...
Helgen har varit bra. Har varit superlycklig över att vi fick se Flempan i torsdags så har faktiskt klarat mig ifrån oron i flera dagar nu. Har visserligen mått dåligt. Illamåendet kommer & går hela tiden. & jag är så obeskrivligt trött. Tillbringar halva dagarna i sängen. Det är helt förlamande - hur mkt jag än vill göra saker så finns det ingen ork. & så gråter jag konstant. Låg i sängen i lördags & tittade på gamla repriser av "Sjukhuset" (som jag för övrigt aldrig tidigare sett) & grät konstant i flera timmar. Jag började gråta på Willys igår när vi skulle försöka handla hem mat till veckan & allt bara kändes äckligt & jag inte ville köpa hem ngn mat alls. För så är det. Mat är fruktansvärt otrevligt just nu (all mat, men viss mat värre än annan) & varje måltid är en kamp. Tillslut kom jag på att jag nog var sugen på yoghurt, som jag egentligen inte alls gillar utan blir illamående av. Så istället för mat köpte vi hem över 20 yoghurtar & jag åt gladeligen upp 5 st igår kväll & 3 st till frukost idag. Så just nu lever jag på yoghurt & julmust (& en & annan pepparkaka). Hur nyttigt som helst! :)
I lördags kväll var vi ute med min pappa & plastmamma & åt middag på Bistro Berns & sen var vi på Chinateatern & kollade på "The producers - Det våras för Hitler". Har ni vägarna förbi Sthlm så kan jag varmt rekommendera den musikalen. Vi skrattade alla så att vi höll på att pinka på oss. :) Den var verkligen fantastiskt rolig. Jag var orolig för hur jag skulle klara att hålla mig vaken efter kl. 22, men det var inga som helst problem.
Hm... Är det normalt att ha ont i ryggen i slutet av v 8? Har haft det hela förmiddagen. Ganska högt upp i ryggen så tror inte att det är äggstockarna, men är inte säker. Väldigt otrevligt är det iaf, men jag ska försöka att inte börja oroa mig... Iaf inte för mkt...
fredag, november 14, 2008
61 500!!!
Knappt sovit en blund i natt. Legat & vridit mig & drömt mardrömmar om att barnmorskan skulle ringa & säga att HCG-nivån är för låg. För låg för att Flempan ska kunna överleva. Har varit uppe & pinkat 3 ggr. Nervös, orolig, svettig & ont om plats, så kan man beskriva min natt (den tjocka kattjejen - som går under smeknamnet Tjocktjock - tyckte nämligen att matte behövde massa kärlek, så det har varit trångt i sängen om jag säger så.). Tjocktjock har också den egenheten att hon snarkar - värre än maken! Lägg därutöver till vår lilla kattkille som satt i sin bur & ylade & var olycklig så förstår ni kanske att natten har varit allt annat än behaglig.
Nu till det väsentliga. Kl 9.26 ringer telefonen. Jag blir så nervös att jag för en kort sekund överväger att inte svara. Men jag måste ju veta. Så jag svarar. & supertrevliga barnmorskan ber mig vänta medan hon går in i ett annat system för att kolla provsvaret. Sen kommer det:
"Hmmm...." En antagligen kort paus följer, men för mig känns det som flera minuter. "Ja, jag vet ju inte hur långt gången du är så jag kan ju inte säga varken bu eller bä." Jag svarar att jag är i v 8. "Ja, då skulle jag spontant säga att det är ett högt värde. Det är på 61 500. Vad sa läkaren att det borde ligga på?" & där kunde jag andas ut igen...
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!! Var det enda jag kunde tänka. Läkaren sa nämligen att man i v 8 ska ligga mellan 10 000 & 55 000 & att om jag låg under eller runt 10 000 så finns det anledning till oro. Men 61 500!!! Det är ju jättehögt!! Barnmorskan gick i väg & pratade med läkaren & sa sen att det inte finns ngn anledning till ytterligare ett test (för att se om det stiger) utan att vi avvaktar till VUL:et på to nästa vecka.
Så nu ska jag verkligen försöka låta bli att oroa mig, & bara glädjas över att Flempan fått en andra chans! Det är verkligen helt skadat! Det fanns inte på världskartan! Jag hade verkligen inget hopp alls om att Flempan skulle leva.
Även om jag har ont (vilket jag har) ska jag inte låta det oroa mig. Jag har ju haft ont hela tiden så det kan inte vara ngn fara (om det inte gör så ont som det gjorde i to-fr i förra veckan, för då var det katastrofläge). & de där billiga testen från nätet ska jag kasta & aldrig mer använda! Hur fan kunde det visa nästan noll när HCG-värdet låg över 60 000? Fattar verkligen inte.
& jag ska verkligen försöka att inte analysera varför alla graviditetssymptom nästan försvunnit. Det är som det är. För övrigt mår jag faktiskt väldigt illa idag... Haha!
Lilla lilla platta Flempan! Kämpa på nu! Du fixar det här! Trots blödningen i livmodern! Snälla!!
Nu till det väsentliga. Kl 9.26 ringer telefonen. Jag blir så nervös att jag för en kort sekund överväger att inte svara. Men jag måste ju veta. Så jag svarar. & supertrevliga barnmorskan ber mig vänta medan hon går in i ett annat system för att kolla provsvaret. Sen kommer det:
"Hmmm...." En antagligen kort paus följer, men för mig känns det som flera minuter. "Ja, jag vet ju inte hur långt gången du är så jag kan ju inte säga varken bu eller bä." Jag svarar att jag är i v 8. "Ja, då skulle jag spontant säga att det är ett högt värde. Det är på 61 500. Vad sa läkaren att det borde ligga på?" & där kunde jag andas ut igen...
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!! Var det enda jag kunde tänka. Läkaren sa nämligen att man i v 8 ska ligga mellan 10 000 & 55 000 & att om jag låg under eller runt 10 000 så finns det anledning till oro. Men 61 500!!! Det är ju jättehögt!! Barnmorskan gick i väg & pratade med läkaren & sa sen att det inte finns ngn anledning till ytterligare ett test (för att se om det stiger) utan att vi avvaktar till VUL:et på to nästa vecka.
Så nu ska jag verkligen försöka låta bli att oroa mig, & bara glädjas över att Flempan fått en andra chans! Det är verkligen helt skadat! Det fanns inte på världskartan! Jag hade verkligen inget hopp alls om att Flempan skulle leva.
Även om jag har ont (vilket jag har) ska jag inte låta det oroa mig. Jag har ju haft ont hela tiden så det kan inte vara ngn fara (om det inte gör så ont som det gjorde i to-fr i förra veckan, för då var det katastrofläge). & de där billiga testen från nätet ska jag kasta & aldrig mer använda! Hur fan kunde det visa nästan noll när HCG-värdet låg över 60 000? Fattar verkligen inte.
& jag ska verkligen försöka att inte analysera varför alla graviditetssymptom nästan försvunnit. Det är som det är. För övrigt mår jag faktiskt väldigt illa idag... Haha!
Lilla lilla platta Flempan! Kämpa på nu! Du fixar det här! Trots blödningen i livmodern! Snälla!!
torsdag, november 13, 2008
Det kanske, kanske finns mirakel?!!
Flempan lever!! Det är helt skadat!! Titta!!
Jag åkte till sjukhuset utan några förväntningar eller ens förhoppningar. Kände mig bara helt tom när jag satte mig ner & förklarade läget. Att jag visste att det var kört. & läkaren höll med. Det lät ju inget vidare, men först ville hon kolla. & så sa hon orden:
.
"Ja, det verkar ju inte helt normalt. Fostersäcken är platt... Det ska den inte vara. & man kan se att det har varit en blödning i moderkakan, det är den lilla mörka fläcken brevid fostersäcken."
.
Jag blev inte förvånad. Jag visste ju redan.
.
"Men... Vänta... Jag ser ett foster! & jag ser tydligt ett litet hjärta slå. & gulkroppen är normal. Ja, allt ser normalt ut förutom att fostersäcken är lite platt."
.
Say what????? Lever Flempan????
.
Jo, tydligen så har jag haft ett påbörjat missfall, som Flempan har överlevt (ännu så länge, måste jag tillägga). Det kan tydligen hända att missfallet stannar av & graviditeten kan fortskrida normalt efter det. Läkaren förklarade att Flempan har över 50 % chans att klara sig. Men det finns ju inga garantier förstås & missfallet kan ju fortsätta...
.
Jag frågade om varför symptomen i stort sett försvunnit & varför testet visade typ noll? Hon förklarade att det kan gå upp & ned i en graviditet & att jag antagligen visade alla tecken på ett missfall eftersom jag ju höll på att få ett missfall... Så nu har jag lämnat blodprov. Risken finns ju att HCG-nivån är för låg, men att Flempan inte har uptäckt det ännu. De skulle försöka ringa i efm & meddela resultatet, men tror knappast att de hinner. Så får fortsätta våndas en stund till. .
Men det finns hopp! Världens bästa födelsdagspresent till underbara mannen! :)
.
Ps. Blogger vägrar visst fatta att jag vill ha mellanrum mellan raderna, därav punkterna... :)
onsdag, november 12, 2008
Besök hos kattsjukgymnasten
Igår var det dags för ett första återbesök i Bagarmossen med lillkillen. Hos sjukgymnasten närmare bestämt. Det var mitt första besök hos en sjukgymnast någonsin & så var det för katten... Jag fick lära mig några övningar som ska stärka hans ben & så fick vi lite nya förhållningsorder. Han får absolut inte hoppa - hur troligt är det? Han måste fortsätta vara instängd på nätterna & när vi inte är hemma i minst 2 månader till så att vi kan se till att han inte hoppar... Han får inte gå ut förrän till vårkanten. Snacka om katastrof! Ha honom instängd i ett halvår. Det kommer inte att gå. Igår smet han t ex ut 2 ggr. Han vill inte vara inne & sitta still. Hur som helst så fick han fina komplimanger från sjukgymnasten för han haltar knappt alls längre & han går jättefint, så det var ju iaf goda nyheter.
Imorgon fyller underbara mannen år. Samma dag är det dags för läkarbesöket på Fertilitetsenheten. Inte världens roligaste födelsedagspresent kanske, men nu är det som det är. Jag vet ju redan att det är kört & har försökt förklara för honom att det inte är ngn vidare idé att hoppas, men han vill inte tänka så. Min sorgeprocess har ju redan pågått sen i fredags så jag är ganska väl förberedd, även om jag kommer gråta floder ändå. Tror maken hoppas på ett mirakel i födelsedagspresent, men det har jag gett upp för ett bra tag sen. Jag är inte gravid längre. Det finns inga tvivel. Däremot är jag jävligt orolig för att jag skulle ha fått en äggstocksinflammation eller ngt annat otrevligt. Tidigare rörde värken på sig & växlade sida & så, men de senaste dagarna har jag bara haft ont på samma ställe på höger sida. Det gör inte olidligt ont, men det gör ont & det släpper inte. Dessutom har jag sen ett par dagar en otrevlig illaluktande flytning. Inga stora mängder, men ändå så att det märks. Så som sagt, jag är sjukt orolig. Får hålla ut till imorgon (om det inte skulle förvärras innan dess, vilket jag hoppas slippa).
Det här suger så jävla hårt!
Imorgon fyller underbara mannen år. Samma dag är det dags för läkarbesöket på Fertilitetsenheten. Inte världens roligaste födelsedagspresent kanske, men nu är det som det är. Jag vet ju redan att det är kört & har försökt förklara för honom att det inte är ngn vidare idé att hoppas, men han vill inte tänka så. Min sorgeprocess har ju redan pågått sen i fredags så jag är ganska väl förberedd, även om jag kommer gråta floder ändå. Tror maken hoppas på ett mirakel i födelsedagspresent, men det har jag gett upp för ett bra tag sen. Jag är inte gravid längre. Det finns inga tvivel. Däremot är jag jävligt orolig för att jag skulle ha fått en äggstocksinflammation eller ngt annat otrevligt. Tidigare rörde värken på sig & växlade sida & så, men de senaste dagarna har jag bara haft ont på samma ställe på höger sida. Det gör inte olidligt ont, men det gör ont & det släpper inte. Dessutom har jag sen ett par dagar en otrevlig illaluktande flytning. Inga stora mängder, men ändå så att det märks. Så som sagt, jag är sjukt orolig. Får hålla ut till imorgon (om det inte skulle förvärras innan dess, vilket jag hoppas slippa).
Det här suger så jävla hårt!
måndag, november 10, 2008
Så många tårar...
Trodde inte att det var möjligt att gråta så mkt som jag gör just nu.
Helgen var en katastrof. Jag grät konstant. Ville inte äta. Ville inte sova. Ville inte göra någonting mer än att tycka synd om mig själv. & så är det fortfarande. Måste ringa familjen & berätta vad som händer. Men orkar inte. Pallade inte ens att ringa pappa igår & önska en glad fars dag.
Underbara mannen: "Men du blöder ju inte, det är säkert bara testet som visar fel. Du ska se att Flempan mår bra." Jag önskar verkligen att det var så. Men 3 nedåtgående test (varav det sista nästan var nollat) visar inte fel. I synnerhet inte i kombination med att ALLA symptom har försvunnit.
Underbara mannen åkte iaf iväg & köpte ett 1000-bitars pussel till mig & sen satt han & la pussel med mig hela dagen. Då ska det tilläggas att han egentligen hatar denna aktivitet, men han vet att jag tycker att det är kul & avslappnande & faktiskt så grät jag inte under hela tiden vi satt där tillsammans. Men så fort pusslet var färdiglagt så kom allting tillbaka & jag började gråta igen. Så klart.
Gråter nu. Har gråtit hela morgonen. Vaknade faktiskt i tårar. Om jag hade haft ett jobb att gå till så hade jag ju varit tvungen att "bita ihop" & gå dit med ett leende & låtasas som om allt var bra. Är på ett sätt tacksam över att jag slipper göra det. Men å andra sidan är det jävligt tungt att vara hemma & försöka hålla sig sysselsatt när man mår så här. Svårt att orka söka jobb. Svårt att göra någonting. Svårt att inte tycka synd om sig själv & gråta hela dagen.
Känner mig så totalt misslyckad idag. Har gått upp massor i vikt, men ingen bebis att skylla på. Är arbetslös, & inget jobb i sikte. Får vara glad över att jag iaf inte köpt några cigaretter & börjat röka igen. Ännu.
Fan vad de här suger!
Helgen var en katastrof. Jag grät konstant. Ville inte äta. Ville inte sova. Ville inte göra någonting mer än att tycka synd om mig själv. & så är det fortfarande. Måste ringa familjen & berätta vad som händer. Men orkar inte. Pallade inte ens att ringa pappa igår & önska en glad fars dag.
Underbara mannen: "Men du blöder ju inte, det är säkert bara testet som visar fel. Du ska se att Flempan mår bra." Jag önskar verkligen att det var så. Men 3 nedåtgående test (varav det sista nästan var nollat) visar inte fel. I synnerhet inte i kombination med att ALLA symptom har försvunnit.
Underbara mannen åkte iaf iväg & köpte ett 1000-bitars pussel till mig & sen satt han & la pussel med mig hela dagen. Då ska det tilläggas att han egentligen hatar denna aktivitet, men han vet att jag tycker att det är kul & avslappnande & faktiskt så grät jag inte under hela tiden vi satt där tillsammans. Men så fort pusslet var färdiglagt så kom allting tillbaka & jag började gråta igen. Så klart.
Gråter nu. Har gråtit hela morgonen. Vaknade faktiskt i tårar. Om jag hade haft ett jobb att gå till så hade jag ju varit tvungen att "bita ihop" & gå dit med ett leende & låtasas som om allt var bra. Är på ett sätt tacksam över att jag slipper göra det. Men å andra sidan är det jävligt tungt att vara hemma & försöka hålla sig sysselsatt när man mår så här. Svårt att orka söka jobb. Svårt att göra någonting. Svårt att inte tycka synd om sig själv & gråta hela dagen.
Känner mig så totalt misslyckad idag. Har gått upp massor i vikt, men ingen bebis att skylla på. Är arbetslös, & inget jobb i sikte. Får vara glad över att jag iaf inte köpt några cigaretter & börjat röka igen. Ännu.
Fan vad de här suger!
söndag, november 09, 2008
Det går åt skogen!
Gjorde ett nytt test i morse (fast barnmorskan sa att jag inte fick) & som väntat var resultatet katastrofalt. Ett svagt, svagt rosa streck. Ungefär lika svagt som när jag testade positivt första gången, för typ 3 veckor sen...
Varför, varför, varför måste min kropp jävlas med mig så här? Varför kan jag inte bara börja blöda så att det tar slut & jag kan börja jobba med att gå vidare?? För på ngt sätt kommer jag ju att överleva det här & sätta mina förhoppningar till Lillflempan i frysen. Vet bara inte hur...
Det här är fullkomligt vedervärdigt!
& nu börjar faktiskt det lilla hoppet jag hade tryta. Flempan kan inte leva om graviditetshormonerna i min kropp = noll! Den ekvationen går inte ihop.
Varför, varför, varför måste min kropp jävlas med mig så här? Varför kan jag inte bara börja blöda så att det tar slut & jag kan börja jobba med att gå vidare?? För på ngt sätt kommer jag ju att överleva det här & sätta mina förhoppningar till Lillflempan i frysen. Vet bara inte hur...
Det här är fullkomligt vedervärdigt!
& nu börjar faktiskt det lilla hoppet jag hade tryta. Flempan kan inte leva om graviditetshormonerna i min kropp = noll! Den ekvationen går inte ihop.
lördag, november 08, 2008
Alla symptom så gott som borta!
Vaknade kl 4.00 i morse. Var helt klarvaken. Att somna om existerade inte. Som om min kropp på något sätt försökte säga att nu får det vara bra, du har sovit mer än tillräckligt senaste veckorna.
Jag är inte trött längre. Inte illamående. Brösten är inte spända & ömmar nästan inte alls. Bara otäck värk i magen & ryggen, som kommer & går. Som en illavarslande påminnelse om vad som komma skall.
Dags att ställa in sig på överlevnad. Tårarna snart slut. Men det kommer mer. Hoppet är bekant det sista som överger en. Barnmorskans ord: "så länge du inte blöder finns det ingen anledning till oro". Fast jag vet ju. Ännu gång tar det slut i vecka 7.
Inte börja röka igen! Inte börja röka igen! Mina kära cigaretter. Mina vänner i svåra stunder. Inte börja röka igen! Hur svårt det än blir. Hur dåligt jag än mår. Ni är inte välkomna tillbaka! Inte börja röka igen!
Jag är inte trött längre. Inte illamående. Brösten är inte spända & ömmar nästan inte alls. Bara otäck värk i magen & ryggen, som kommer & går. Som en illavarslande påminnelse om vad som komma skall.
Dags att ställa in sig på överlevnad. Tårarna snart slut. Men det kommer mer. Hoppet är bekant det sista som överger en. Barnmorskans ord: "så länge du inte blöder finns det ingen anledning till oro". Fast jag vet ju. Ännu gång tar det slut i vecka 7.
Inte börja röka igen! Inte börja röka igen! Mina kära cigaretter. Mina vänner i svåra stunder. Inte börja röka igen! Hur svårt det än blir. Hur dåligt jag än mår. Ni är inte välkomna tillbaka! Inte börja röka igen!
fredag, november 07, 2008
Så ledsen!
Kan inte sluta gråta! Tårarna forsar ner för mina kinder. Det gör ont! Skitont! Både i livmodern, med ilande värk ner i ljumskarna. & i äggstockarna, med strålande värk ner i korsryggen. Dum som jag är gjorde jag dessutom ett nytt gravtest i morse & självklart var även det svagare än förra veckan (kanske tom svagare än det i förrgår?). Lägg därtill till att jag inte mår specielt illa idag & att brösten känns mindre spända.
Jag pallar inte det här!!!
Ringde till barnmorskan som så klart inte hade någon tröst att ge. Det behöver inte betyda någonting även om det kanske inte lät helt bra. Vilken bit tror ni att jag lyssnar till? Ja, inte den om att det inte behöver betyda någonting iaf! Hon tyckte att jag, så länge jag inte har ngn blödning, inte ska oroa mig så mkt & så flyttade hon fram min tid en vecka, dvs till torsdag nästa vecka. Det är fortfarande nästan en vecka dit. En veckas oro. Om jag inte börjar blöda innan förstås, för då vet jag ju... Har ju varit med om det här förut.
Fan fan fan!
Det gör så ont... Vet verkligen inte hur jag ska klara detta...
Jag pallar inte det här!!!
Ringde till barnmorskan som så klart inte hade någon tröst att ge. Det behöver inte betyda någonting även om det kanske inte lät helt bra. Vilken bit tror ni att jag lyssnar till? Ja, inte den om att det inte behöver betyda någonting iaf! Hon tyckte att jag, så länge jag inte har ngn blödning, inte ska oroa mig så mkt & så flyttade hon fram min tid en vecka, dvs till torsdag nästa vecka. Det är fortfarande nästan en vecka dit. En veckas oro. Om jag inte börjar blöda innan förstås, för då vet jag ju... Har ju varit med om det här förut.
Fan fan fan!
Det gör så ont... Vet verkligen inte hur jag ska klara detta...
torsdag, november 06, 2008
Nojig!
Blir så trött! Hade verkligen lovat mig själv att inte noja över missfall. Det är klart, att oroa sig lite är förstås oundvikligt, men jag hade tänkt försöka njuta så gott det går över plusset, oavsett hur det slutar. & det har gått ganska bra. Jag menar, jag har mått kasst, men jag har glatts av det! Men så igår vaknade jag upp & fick för mig att jag skulle göra ett gravtest. Fråga mig inte varför, men jag antar att jag ville bekräfta att jag är gravid. Så jag gör testet (ett sånt billigt test som jag har typ 20 st kvar av) & självklart så är strecket något svagare än det var när jag senast testade för kanske en vecka sedan. Jag gör ett nytt test & även det är lite svagare än tidigare. Inte så att det är svagt, men förra veckan var det jättestarkt & det var det inte nu. Så nu har mina nojor dragit i gång på fullaste allvar.
Tilläggas kan att jag även hade väldigt ont igår. Det gjorde ont i nedre regionen på ena sidan & liksom strålade ner i ljumsken. Det gjorde väldigt ont. I stort sett hela dagen. & håller i sig även idag. Detta tillsammans med en odefinierbar smärta som rör sig runt i magen. Så nu är jag så sjukt, sjukt orolig att någonting är fel!
Jag mår fortfarande illa. Brösten värker som satan. Magen är helt katastrofalt dålig. Jag har just nu ingen aptit alls & jag klarar inte av att äta - & framför allt inte att laga mat. Åkte & köpte en micro & en massa micromat i måndags för jag insåg att jag inte skulle få ngt i mig alls annars (maken är bortrest denna vecka typiskt nog). Jag blöder inte. Alltså inga tecken mer än ett svagare test & ont i magen. Vilket för mig är illa nog. Så nu sitter jag i valet & kvalet. Ringa fertilitetsenheten & fråga & försöka tjata mig till att få komma tidigare? Eller försöka släppa min noja & tänka på annat?
Jag tror att jag avvaktar morgondagen, men är jag lika orolig då så ringer jag, även om jag vet att de inte kommer att ta min noja på ngt större allvar (eftersom det är en noja & inget annat!).
Varför var jag tvungen att göra det där testet? Varför?
Tilläggas kan att jag även hade väldigt ont igår. Det gjorde ont i nedre regionen på ena sidan & liksom strålade ner i ljumsken. Det gjorde väldigt ont. I stort sett hela dagen. & håller i sig även idag. Detta tillsammans med en odefinierbar smärta som rör sig runt i magen. Så nu är jag så sjukt, sjukt orolig att någonting är fel!
Jag mår fortfarande illa. Brösten värker som satan. Magen är helt katastrofalt dålig. Jag har just nu ingen aptit alls & jag klarar inte av att äta - & framför allt inte att laga mat. Åkte & köpte en micro & en massa micromat i måndags för jag insåg att jag inte skulle få ngt i mig alls annars (maken är bortrest denna vecka typiskt nog). Jag blöder inte. Alltså inga tecken mer än ett svagare test & ont i magen. Vilket för mig är illa nog. Så nu sitter jag i valet & kvalet. Ringa fertilitetsenheten & fråga & försöka tjata mig till att få komma tidigare? Eller försöka släppa min noja & tänka på annat?
Jag tror att jag avvaktar morgondagen, men är jag lika orolig då så ringer jag, även om jag vet att de inte kommer att ta min noja på ngt större allvar (eftersom det är en noja & inget annat!).
Varför var jag tvungen att göra det där testet? Varför?
måndag, november 03, 2008
Gråtattacker & illamående & panikhunger
Jag har aldrig i hela mitt liv gråtit så mycket som jag har gjort den senaste veckan. Minsta motgång eller frustration slutar uteslutande i en gråtattack. Jag gråter när jag inte kan hitta tröjan jag vill ha på mig. Jag gråter när jag ser min stackars kisse halta omkring & ha ont. Jag störtgråter när han springer framför mina fötter när jag lagar mat & jag råkar "sparka till" honom. Jag gråter för allt & ingenting. Jag kan inte hindra det. Tårarna sprutar, snoret rinner & jag är så ledsen att inget kan trösta mig. Lika abrupt som det börjar, lika abrupt slutar det dock & jag står där & ursäktar mig inför min man (om han är hemma vill säga - gråter lika mkt i min ensamhet) som inte förstår ett dyft av vad som hänt (& det gör förstås inte jag heller). Ska det vara så här?
Illa mår jag också. I stort sett hela tiden. Ibland blir det värre & då gnäller jag. Det följs av att jag blir akut hungrig & måste ha något att äta omgående. Helst något väldigt onyttigt. Som en tunnbrödrulle. Gud vad jag längtar efter en tunnbrödrulle! När jag fått äta något (ännu ingen tunnbrödrulle dock) så mår jag illa. Igen. & så börjar det om. Min man insåg mönstret redan förra helgen så nu vet han, så fort jag säger att jag mår illa så ställer han in sig på att panikhungern snart ska sätta in. Han tycker det är jätteunderhållande. Det tycker inte jag. Men jag kräks inte & det är jag väldigt, väldigt tacksam för. Jag är också tacksam över att Flempan visar att h*n finns där inne & kämpar på. Hur jobbigt det än må vara skulle jag faktiskt inte vilja vara utan varken gråtattacker, illamående eller panikhunger. De finns ju där av en anledning. Hoppas bara att det fotsätter att vara så här...
Ungefär vid den här tidpunkten i våras upptäckte jag blodfläckarna. & några dagar senare var missfallet ett faktum. Det kommer att vara kämpigt framöver...
Illa mår jag också. I stort sett hela tiden. Ibland blir det värre & då gnäller jag. Det följs av att jag blir akut hungrig & måste ha något att äta omgående. Helst något väldigt onyttigt. Som en tunnbrödrulle. Gud vad jag längtar efter en tunnbrödrulle! När jag fått äta något (ännu ingen tunnbrödrulle dock) så mår jag illa. Igen. & så börjar det om. Min man insåg mönstret redan förra helgen så nu vet han, så fort jag säger att jag mår illa så ställer han in sig på att panikhungern snart ska sätta in. Han tycker det är jätteunderhållande. Det tycker inte jag. Men jag kräks inte & det är jag väldigt, väldigt tacksam för. Jag är också tacksam över att Flempan visar att h*n finns där inne & kämpar på. Hur jobbigt det än må vara skulle jag faktiskt inte vilja vara utan varken gråtattacker, illamående eller panikhunger. De finns ju där av en anledning. Hoppas bara att det fotsätter att vara så här...
Ungefär vid den här tidpunkten i våras upptäckte jag blodfläckarna. & några dagar senare var missfallet ett faktum. Det kommer att vara kämpigt framöver...
tisdag, oktober 28, 2008
5+0. Jag är rädd.
Pratade med fertilitetskliniken för en stund sen & vi har bokat in en tid för VUL den 20 november kl 10.30. Det är ju evigheter dit. Närmare bestämt 23 dagar... Då kommer jag, om allt gått bra, att vara i mitten av vecka 9. Men jag är rädd.
I våras (30 april) fick jag missfall i slutet av vecka 7. Det var nog bland det smärtsammaste jag varit med om. Både fysiskt & psykiskt. Det resulterade i att jag blev sjukskriven hela sommaren. Det fanns visserligen fler orsaker till att jag mådde dåligt, men missfallet blev för mkt för mig att hantera just då så allt "rasade". & mitt jobb (jag var bara projektanställd) tyckte inte att jag var värd att satsa på, så jag fick inte vara kvar. Är fortfarande, iaf oktober ut, sjukskriven på 50 % & ngt jobb är ännu inte i sikte. Det är skönt, för jag har verkligen tid att ta hand om mig själv & vila när jag behöver (för det behöver jag). Samtidigt så får jag också en massa tid över till att fundera. & oroa mig. Försöker låta bli. Men missfallet i våras gnager i mig. Vet inte hur jag skulle klara att gå igenom det en gång till.
Jag är rädd.
I våras (30 april) fick jag missfall i slutet av vecka 7. Det var nog bland det smärtsammaste jag varit med om. Både fysiskt & psykiskt. Det resulterade i att jag blev sjukskriven hela sommaren. Det fanns visserligen fler orsaker till att jag mådde dåligt, men missfallet blev för mkt för mig att hantera just då så allt "rasade". & mitt jobb (jag var bara projektanställd) tyckte inte att jag var värd att satsa på, så jag fick inte vara kvar. Är fortfarande, iaf oktober ut, sjukskriven på 50 % & ngt jobb är ännu inte i sikte. Det är skönt, för jag har verkligen tid att ta hand om mig själv & vila när jag behöver (för det behöver jag). Samtidigt så får jag också en massa tid över till att fundera. & oroa mig. Försöker låta bli. Men missfallet i våras gnager i mig. Vet inte hur jag skulle klara att gå igenom det en gång till.
Jag är rädd.
måndag, oktober 27, 2008
Min lilla olyckskisse!
Ja, det mesta i helgen har ju kretsat kring lillkillen. Han fick komma hem i lördags & så här ynklig var han då...
Fick bygga en bur till honom, 150*100*50, där han har filtar mat & en låda & där han måste vara när vi inte är hemma & kan passa honom & på nätterna (i 4-6 v!!!). Vår lilla ADHD-kisse, som normalt sett inte är stilla en sekund, får nämligen varken springa eller hoppa & måste hållas lugn. Jo tjena! & så ska han ha sjukgymnastik & massage morgon & kväll. & så besök hos sjukgymnast & återbesök hos läkaren om några veckor. Trots försäkring lär notan hamna runt 10 000 kr. Vad gör man inte för de små liven...
Annars har det inte hänt så mkt. Jag gjorde så klart testet som jag fått med mig från fertilitetskliniken i lördags (testdag) & det visade klart & tydligt positivt (hur konstigt det än må låta så var jag faktiskt nervös för det). Jag ska ringa kliniken imorgon för att boka in en tid för ultraljud. Hur läskigt som helst. I mina tankar kretsar missfall & utomkvedshavandeskap. Så försöker låta bli att tänka alls. Har varit väldigt trött & lätt illamående sen i fredags, & mina bröst, som normalt sett är ganska stora, känns nu gigantiska & värker & är konstant i vägen. Förra graviditeten, som slutade i missfall, mådde jag inte illa alls (var bara trött med värkande bröst), så försöker tänka att det är positivt att jag mår illa. Att det är Flempan som försöker visa att h*n kämpar på. Hoppas verkligen att det är så!
Heja heja Flempan!
Fick bygga en bur till honom, 150*100*50, där han har filtar mat & en låda & där han måste vara när vi inte är hemma & kan passa honom & på nätterna (i 4-6 v!!!). Vår lilla ADHD-kisse, som normalt sett inte är stilla en sekund, får nämligen varken springa eller hoppa & måste hållas lugn. Jo tjena! & så ska han ha sjukgymnastik & massage morgon & kväll. & så besök hos sjukgymnast & återbesök hos läkaren om några veckor. Trots försäkring lär notan hamna runt 10 000 kr. Vad gör man inte för de små liven...Annars har det inte hänt så mkt. Jag gjorde så klart testet som jag fått med mig från fertilitetskliniken i lördags (testdag) & det visade klart & tydligt positivt (hur konstigt det än må låta så var jag faktiskt nervös för det). Jag ska ringa kliniken imorgon för att boka in en tid för ultraljud. Hur läskigt som helst. I mina tankar kretsar missfall & utomkvedshavandeskap. Så försöker låta bli att tänka alls. Har varit väldigt trött & lätt illamående sen i fredags, & mina bröst, som normalt sett är ganska stora, känns nu gigantiska & värker & är konstant i vägen. Förra graviditeten, som slutade i missfall, mådde jag inte illa alls (var bara trött med värkande bröst), så försöker tänka att det är positivt att jag mår illa. Att det är Flempan som försöker visa att h*n kämpar på. Hoppas verkligen att det är så!
Heja heja Flempan!
torsdag, oktober 23, 2008
ET+14... & jag borde sväva på små moln...
Har nämligen testat med ett riktigt test (ett från apoteket) istället för ett billigt "nättest". Redan efter ett par sekunder så kom det upp ett tydligt blått streck! Det var inte lika blått som "teststrecket", men definitivt ett synligt blått streck! Det borde tyda på att jag är gravid antar jag. Fortfarande ont i magen & i äggstockarna. & brösten började svullna upp & besvära mig igår. & jag är trött. & pinknödig. Jag borde sväva på moln... Det är dock svårt, av två anledningar. Missfallet i våras gör ju först & främst att jag inte vågar ta ut ngt i förskott alls. Vet ju hur det kan sluta... Vet att det är en lång, lång väg kvar. Så är väldigt orolig.
Den största anledningen till att jag inte svävar på moln just nu är dock att jag har tillbringat dagen på Bagarmossens djursjukhus. Upptäckte nämligen i morse att en av mina katter inte kunde stödja på sitt bakben & hade ont & bara ramlade. Det visade sig att han har brutit höftskålen så han måste opereras imorgon. Trots försäkring kommer det att bli en dyr historia, men jobbigast av allt är att min lilla bebis ligger instängd i en bur på ett sjukhus & har ont. Min lillkille måste vara den mest olycksamma kisse i hela världen. Vi har bara haft honom sen i augusti & det här är redan hans 3e veterinärbesök. Tog hem honom från ett katthem, & det visade sig att han hade akut blodig diarré & var jättesjuk. Med specialmat, mediciner & massa TLC så har han äntligen blivit bättre & så händer det här. Det finns inte!!!
Ska ändå försöka vara glad åt "plusset" & inte oroa mig alltför mkt för min lillkisse, men lätt är det inte. Tomt här ju!
Den största anledningen till att jag inte svävar på moln just nu är dock att jag har tillbringat dagen på Bagarmossens djursjukhus. Upptäckte nämligen i morse att en av mina katter inte kunde stödja på sitt bakben & hade ont & bara ramlade. Det visade sig att han har brutit höftskålen så han måste opereras imorgon. Trots försäkring kommer det att bli en dyr historia, men jobbigast av allt är att min lilla bebis ligger instängd i en bur på ett sjukhus & har ont. Min lillkille måste vara den mest olycksamma kisse i hela världen. Vi har bara haft honom sen i augusti & det här är redan hans 3e veterinärbesök. Tog hem honom från ett katthem, & det visade sig att han hade akut blodig diarré & var jättesjuk. Med specialmat, mediciner & massa TLC så har han äntligen blivit bättre & så händer det här. Det finns inte!!!
Ska ändå försöka vara glad åt "plusset" & inte oroa mig alltför mkt för min lillkisse, men lätt är det inte. Tomt här ju!
tisdag, oktober 21, 2008
Bara ett ägg i frysen...
Fick precis post från Karolinska & av våra 8 befruktade ägg som var tveksamma så överlevde noll... :( Men vi har ju iaf Lillflempan i frysen så får vara tacksam för det...
Dessutom så kunde jag så klart inte hålla mig till imorgon bitti, utan gjorde ett nytt test för en stund sedan, utan några större förhoppningar kan tilläggas (det är ju morgonurin som är det som gäller!). Efter 5 minuter så var det faktiskt ändå ett svagt rosa streck... Så nu börjar jag hoppas att det kanske ändå är på riktigt?? Fast det känns ju verkligen inte så i min kropp. Knepigt. & med ett tidigt missfall i våras i bagaget så lär jag ju inte kunna tro på det förrän det har gått minst 12 veckor. Om det nu skulle visa sig vara positivt... Vilket jag ju inte riktigt kan tro.
Jag beställde iaf 15 nya gravtest för en stund sen. Tänkte det var lika bra att fylla på förrådet. :) Haha! Jag är verkligen helt besatt! Kan inte vara nyttigt.
Dessutom så kunde jag så klart inte hålla mig till imorgon bitti, utan gjorde ett nytt test för en stund sedan, utan några större förhoppningar kan tilläggas (det är ju morgonurin som är det som gäller!). Efter 5 minuter så var det faktiskt ändå ett svagt rosa streck... Så nu börjar jag hoppas att det kanske ändå är på riktigt?? Fast det känns ju verkligen inte så i min kropp. Knepigt. & med ett tidigt missfall i våras i bagaget så lär jag ju inte kunna tro på det förrän det har gått minst 12 veckor. Om det nu skulle visa sig vara positivt... Vilket jag ju inte riktigt kan tro.
Jag beställde iaf 15 nya gravtest för en stund sen. Tänkte det var lika bra att fylla på förrådet. :) Haha! Jag är verkligen helt besatt! Kan inte vara nyttigt.
Vad är det som händer??
Allvarligt. Nu blir jag lätt konfunderad. Sen mina spottings i söndag kom det igår en liten, liten blodklump, & en jävla massa mensvärk (& dumma smärtfria bröst). Så hoppet har ju inte direkt ökat. Var verkligen jätte-, jätteledsen & grät & tyckte synd om mig själv igår. Men men, min vana trogen gjorde jag ändå ett test i morse vid halv 7 när jag gick upp för att kladda med progesteronet. Det är ett sånt billigt test som jag köpt på nätet (tror att 15 test kostar 85 spänn, så jag har några test hemma om jag säger så... ). Man ska egentligen vänta 5 min på resultatet, men när inget visat sig (vilket jag heller inte räknat med) efter kanske 1-2 min la jag det på handfatet, gick därifrån & tänkte inte mer på det. När jag sen fick syn på testet runt kl 8 såg det ut så här...
Vet ju att testet inte är giltigt efter 10 min, så kan inte lita på resultatet, men detta har inte hänt tidigare så det är klart att man börjar fundera. Någonstans ifrån måste ju det röda strecket komma?? Kan det vara så att mina bröst försöker lura mig?? Vågar verkligen inte tro på det. Inget annat att göra än att invänta morgondagen & testa igen på morgonen (& denna gång vänta 5 minuter). Den testdag som barnmorskan gav mig är egentligen inte förrän på lördag, men vem har tålamod att vänta tills dess??
Hoppet lever iaf så idag ska jag vara glad! :)
Vet ju att testet inte är giltigt efter 10 min, så kan inte lita på resultatet, men detta har inte hänt tidigare så det är klart att man börjar fundera. Någonstans ifrån måste ju det röda strecket komma?? Kan det vara så att mina bröst försöker lura mig?? Vågar verkligen inte tro på det. Inget annat att göra än att invänta morgondagen & testa igen på morgonen (& denna gång vänta 5 minuter). Den testdag som barnmorskan gav mig är egentligen inte förrän på lördag, men vem har tålamod att vänta tills dess??
Hoppet lever iaf så idag ska jag vara glad! :)
måndag, oktober 20, 2008
Mensvärk & spottings...
ET + 11. & så var det över. Så känns det iaf. I fredags kom mensvärken smygande. Hade visserligen även ont i äggstockarna så gav inte upp helt, med tanke på vad läkaren sagt tidigare. Dock inga känningar i brösten (som ju höll på att sprängas när jag var gravid i våras) så hoppet var ganska litet om jag säger så. Har varit en tung, tung helg. & så igår kväll. Spottings. (Jag antar att jag bör kalla dem för det.) Visserligen inga fläckar i trosorna, men det blev svagt brunrött på pappret. Jag förutsatte att det var mensen som var på g så bröt ihop totalt... Så jävla ledsen & trött på allt!
Men det har inte hänt något mer sen dess. Ingen mens ännu. Bara mensvärk. Så fortsätter att kladda med progesteronet. Håller andan en liten stund till. För det finns ju en minimal chans att det inte är över för mig & Flempan. En liten, liten liten chans... Fast det känns mest som att jag griper efter ett halmstrå.
Ledsen... :(
Men det har inte hänt något mer sen dess. Ingen mens ännu. Bara mensvärk. Så fortsätter att kladda med progesteronet. Håller andan en liten stund till. För det finns ju en minimal chans att det inte är över för mig & Flempan. En liten, liten liten chans... Fast det känns mest som att jag griper efter ett halmstrå.
Ledsen... :(
torsdag, oktober 16, 2008
Måste erkänna...
"Ruvardag" 7 inleddes med ett gravtest. Likaså dag 6. & dag 5. Kanske onödigt att berätta att de alla var negativa. Vet ju. Men kan bara inte låta bli. Vet att det för det första är för tidigt. Sen har jag ju också den där känslan av att det är kört. Kan man veta det redan nu? Eller är det en försvarsmekanism för att lindra smällen, om det nu skulle gå åt h-e? Jag tror iaf att jag vet. Hoppas innerligt att jag har fel.
Försökte hur som helst vara positiv hela dagen igår! Lyckades väl sådär. Har ju som sagt en känsla av det är väldigt kört. Att Flempan inte trivdes & valde att inte stanna kvar... (& dessutom har jag fått en mycket otrevlig svampinfektion av vaggisarna som inte gör mig direkt gladare.) Försökte ändå tänka på vad doktorn sa. Att våra chanser är mkt goda. Att jag är ung & har "fina äggstockar" vilket är gynnsamt. & att Flempan var (är? - ser ni, jag pratar redan om Flempan som något som har varit) ett väldigt bra embryo. Sen vet jag ju att vi har ett till lika fint embryo i frysen - Lillflempan. & kanske några fler "andrasorterade" embryon som maken kallar dem. Vi hade nämligen 8 befruktade ägg som läkaren ville skulle växa till sig något för att ev kunna frysas ner. Om de växte till sig alltså. Vilket var tveksamt.
Jag tänker på Lillflempan & hoppas att h*n har sällskap i frysen & att det är precis lagom kallt. Så att ingen mår dåligt eller så.
Försökte hur som helst vara positiv hela dagen igår! Lyckades väl sådär. Har ju som sagt en känsla av det är väldigt kört. Att Flempan inte trivdes & valde att inte stanna kvar... (& dessutom har jag fått en mycket otrevlig svampinfektion av vaggisarna som inte gör mig direkt gladare.) Försökte ändå tänka på vad doktorn sa. Att våra chanser är mkt goda. Att jag är ung & har "fina äggstockar" vilket är gynnsamt. & att Flempan var (är? - ser ni, jag pratar redan om Flempan som något som har varit) ett väldigt bra embryo. Sen vet jag ju att vi har ett till lika fint embryo i frysen - Lillflempan. & kanske några fler "andrasorterade" embryon som maken kallar dem. Vi hade nämligen 8 befruktade ägg som läkaren ville skulle växa till sig något för att ev kunna frysas ner. Om de växte till sig alltså. Vilket var tveksamt.
Jag tänker på Lillflempan & hoppas att h*n har sällskap i frysen & att det är precis lagom kallt. Så att ingen mår dåligt eller så.
tisdag, oktober 14, 2008
Någonstans måste man ju börja...
Jaha... Vad börjar man då med?
Befinner mig just nu på "ruvardag" 5. Mitt liv består av väntan & kladdiga vagitorier. Väntan på ett tecken på att lilla "Flempan" mår bra där inne. Eller på det motsatta. Flempan ja, valet av just det arbetsnamnet kan ju kanske tyckas lite konstigt, men förklaringen är tämligen enkel: Flempan blev till på Karolinska i Huddinge, som ju ligger i Flemmingsberg, & eftersom det tydligen är hippt att döpa barnet efter var det avlades (jag tänker London, Brooklyn etc) var det ett enkelt val av namn... av min käre make... Jag har absolut inget med namnvalet att göra men jag hoppas verkligen att Flempan visar sig vara en riktig fighter! Men det känns inte så... Just idag är jag negativ. Vädigt negativ. Efter äggplockningen för en vecka sedan har jag haft fruktansvärt ont. & än värre blev det efter återinförandet. Nu har jag inte ont längre. Känner inget alls. & läkaren sa att om jag blir gravid så skulle det antagligen göra mer ont. Det gör det inte. Alltså kan jag inte vara gravid... Som sagt. Väldigt negativ idag.
Jag vet inte, antar att det är ganska normalt att inte känna någonting dag 5. Så har antagligen alldeles för höga förväntningar. Fast kan inte låta bli att jämföra med i våras, då jag mot alla odds blev gravid spontant (det visade sig när jag tog ett blodprov efter 3 v Synarelakur). Då höll mina bröst på att sprängas & jag var så trött så att jag inte kunde hålla ögonen öppna, så jag vill ju känna så igen! Men det kanske kommer. Även om jag inte känner så idag.
Varför ska det vara så förbannat svårt? Varför kan jag inte vara mer lik min underbara make: "det blir som det blir & på ett eller annat sätt blir det bra!". Fast det är klart, det är inte hans kropp som utsätts för alla dessa påfrestningar...
Det får räcka för idag. Imorgon är jag nog mer positiv! :)
Befinner mig just nu på "ruvardag" 5. Mitt liv består av väntan & kladdiga vagitorier. Väntan på ett tecken på att lilla "Flempan" mår bra där inne. Eller på det motsatta. Flempan ja, valet av just det arbetsnamnet kan ju kanske tyckas lite konstigt, men förklaringen är tämligen enkel: Flempan blev till på Karolinska i Huddinge, som ju ligger i Flemmingsberg, & eftersom det tydligen är hippt att döpa barnet efter var det avlades (jag tänker London, Brooklyn etc) var det ett enkelt val av namn... av min käre make... Jag har absolut inget med namnvalet att göra men jag hoppas verkligen att Flempan visar sig vara en riktig fighter! Men det känns inte så... Just idag är jag negativ. Vädigt negativ. Efter äggplockningen för en vecka sedan har jag haft fruktansvärt ont. & än värre blev det efter återinförandet. Nu har jag inte ont längre. Känner inget alls. & läkaren sa att om jag blir gravid så skulle det antagligen göra mer ont. Det gör det inte. Alltså kan jag inte vara gravid... Som sagt. Väldigt negativ idag.
Jag vet inte, antar att det är ganska normalt att inte känna någonting dag 5. Så har antagligen alldeles för höga förväntningar. Fast kan inte låta bli att jämföra med i våras, då jag mot alla odds blev gravid spontant (det visade sig när jag tog ett blodprov efter 3 v Synarelakur). Då höll mina bröst på att sprängas & jag var så trött så att jag inte kunde hålla ögonen öppna, så jag vill ju känna så igen! Men det kanske kommer. Även om jag inte känner så idag.
Varför ska det vara så förbannat svårt? Varför kan jag inte vara mer lik min underbara make: "det blir som det blir & på ett eller annat sätt blir det bra!". Fast det är klart, det är inte hans kropp som utsätts för alla dessa påfrestningar...
Det får räcka för idag. Imorgon är jag nog mer positiv! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)