Snart gäller det...

& så sitter jag här & oroar mig ändå. Ju närmare läkarbesöket kommer, desto mer orolig blir jag. Fast jag försöker låta bli.

Alla dessa tankar som snurrar i mitt huvud.

Vad i helskotta gör jag om det visar sig att Flempan inte finns mer? Hur hanterar jag det? Hur överlever jag det? Ensam! Med maken sittande på ett hotellrum i Oslo. Jag försökte ta upp det med honom över telefon igår kväll. Att det är jobbigt. Att jag oroar mig. Då blev han arg. & sa att jag inte får tänka såna tankar. Men det gör jag ju inte med flit. Tror det är en försvarsmekanism. Att om jag försöker ställa in mig på att ngt faktiskt kan vara fel, så blir smällen lindrigare om ngt nu skulle visa sig vara fel. Men så är det ju inte. Att smällen lindras. För jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle reagera. & inget kan lindra den smällen! Jag ryser bara av tanken!

Snälla, snälla Flempan! Må bra där inne! Snälla! Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till!