Trött & gnälligt i Paris... ;)

Så var man hemma igen. Den underbara vita snön har bytts ut mot ett grått & trist plusgradigt landskap. Som väntat.

Hur som haver, en kort rapport från Paris kan kanske vara på sin plats. Paris var kallt & blåsigt & det första vi gjorde var att införskaffa varsin mössa. :) Sen har det blivit mkt turistande som sig bör när man är i Paris. Jag har ju bott 4 år i Frankrike (pluggat på gymnasium & universitet), visserligen i södra Frankrike, men har ändå hunnit med otaliga besök till Paris. För maken var det första besöket så därför blev det Eiffeltornet, Notre Dame & annat som man "måste ha sett". Själv var jag mest lycklig över att vara i Frankrike - prata franska, fransk mat, fransk tv, franska tidningar etc etc! Frankrike är verkligen som ett andra hem för mig (även om Paris egentligen inte är min favoritstad av franska städer).

Annars har jag varit trött, trött & mer trött, så det har stundtals varit mkt jobbigt (& rätt gnälligt från min sida). Jag har ingen aptit & vill inte äta. Äta är bara jobbigt. Magen fungerar inte alls & att bara kunna gå på toa var 3e dag (med hjälp av Lactulos) är smärtsamt & bidrar inte till att underlätta saken. Men tröttheten är nog ändå jobbigast. Jag blir som en treåring & vill lägga mig ner på marken & skrika & gråta att nu orkar jag inte mer (& det brukar komma ganska plötsligt)! Då svarar mannen med: "älskling, du måste äta ngt - nu! Men jag vill ju inte äta. Så då blir det ännu jobbigare & jag blir ännu ledsnare & har inga bekymmer med att börja gråta mitt på gatan (eller var vi nu befinner oss). "Uääähhh!! Jag vill inte äta, dumma dumma dig! Du förstår ingenting ju!!" Men visst har han rätt i att jag ju måste äta. Så jag tvingar i mig något & blir illamående istället...

Vad min stackars make tvingas stå ut med! ;) Hur som helst så har det kanske inte blivit några romantiska restaurangbesök utan mer bröd, ost, skinka, yoghurtar & annat smaskigt i sängen på hotellrummet framför ett dubbat avsnitt av The Nanny... Vi tog 3-4 timmars pass på stan med att par timmars mellanlandning på hotellrummet. Det var lättast så. & kl 21 varje kväll slocknade jag som en gris & sov till kl 8...

Men jag klagar inte! Kan verkligen inte klaga, hur jobbigt det än stundtals må vara. Det är ju det här jag har kämpat för i 3,5 år! Det är det här som så många fantastiska systrar därute kämpar för. Det enda jag kan tänka är att jag hoppas att det är värt det. För det är det ju förstås, om det i slutändan blir en underbar liten bebis. Men jag är bara inte där än. Fast i efm ska jag ju till MVC, så jag börjar inse att jag faktiskt kommit en bra bit på väg! :)