Trodde inte att det var möjligt att gråta så mkt som jag gör just nu.
Helgen var en katastrof. Jag grät konstant. Ville inte äta. Ville inte sova. Ville inte göra någonting mer än att tycka synd om mig själv. & så är det fortfarande. Måste ringa familjen & berätta vad som händer. Men orkar inte. Pallade inte ens att ringa pappa igår & önska en glad fars dag.
Underbara mannen: "Men du blöder ju inte, det är säkert bara testet som visar fel. Du ska se att Flempan mår bra." Jag önskar verkligen att det var så. Men 3 nedåtgående test (varav det sista nästan var nollat) visar inte fel. I synnerhet inte i kombination med att ALLA symptom har försvunnit.
Underbara mannen åkte iaf iväg & köpte ett 1000-bitars pussel till mig & sen satt han & la pussel med mig hela dagen. Då ska det tilläggas att han egentligen hatar denna aktivitet, men han vet att jag tycker att det är kul & avslappnande & faktiskt så grät jag inte under hela tiden vi satt där tillsammans. Men så fort pusslet var färdiglagt så kom allting tillbaka & jag började gråta igen. Så klart.
Gråter nu. Har gråtit hela morgonen. Vaknade faktiskt i tårar. Om jag hade haft ett jobb att gå till så hade jag ju varit tvungen att "bita ihop" & gå dit med ett leende & låtasas som om allt var bra. Är på ett sätt tacksam över att jag slipper göra det. Men å andra sidan är det jävligt tungt att vara hemma & försöka hålla sig sysselsatt när man mår så här. Svårt att orka söka jobb. Svårt att göra någonting. Svårt att inte tycka synd om sig själv & gråta hela dagen.
Känner mig så totalt misslyckad idag. Har gått upp massor i vikt, men ingen bebis att skylla på. Är arbetslös, & inget jobb i sikte. Får vara glad över att jag iaf inte köpt några cigaretter & börjat röka igen. Ännu.
Fan vad de här suger!
1 kommentar:
Tack för ditt besök och kommentar. Nu har jag även läst hos dig, ja ovissheten suger verkligen. Någonstans är det alltid lättre att hantera det hel anär man vet! Håller tummarna för att Flempan hänger kvar!
Skicka en kommentar