Någonstans måste man ju börja...

Jaha... Vad börjar man då med?

Befinner mig just nu på "ruvardag" 5. Mitt liv består av väntan & kladdiga vagitorier. Väntan på ett tecken på att lilla "Flempan" mår bra där inne. Eller på det motsatta. Flempan ja, valet av just det arbetsnamnet kan ju kanske tyckas lite konstigt, men förklaringen är tämligen enkel: Flempan blev till på Karolinska i Huddinge, som ju ligger i Flemmingsberg, & eftersom det tydligen är hippt att döpa barnet efter var det avlades (jag tänker London, Brooklyn etc) var det ett enkelt val av namn... av min käre make... Jag har absolut inget med namnvalet att göra men jag hoppas verkligen att Flempan visar sig vara en riktig fighter! Men det känns inte så... Just idag är jag negativ. Vädigt negativ. Efter äggplockningen för en vecka sedan har jag haft fruktansvärt ont. & än värre blev det efter återinförandet. Nu har jag inte ont längre. Känner inget alls. & läkaren sa att om jag blir gravid så skulle det antagligen göra mer ont. Det gör det inte. Alltså kan jag inte vara gravid... Som sagt. Väldigt negativ idag.

Jag vet inte, antar att det är ganska normalt att inte känna någonting dag 5. Så har antagligen alldeles för höga förväntningar. Fast kan inte låta bli att jämföra med i våras, då jag mot alla odds blev gravid spontant (det visade sig när jag tog ett blodprov efter 3 v Synarelakur). Då höll mina bröst på att sprängas & jag var så trött så att jag inte kunde hålla ögonen öppna, så jag vill ju känna så igen! Men det kanske kommer. Även om jag inte känner så idag.

Varför ska det vara så förbannat svårt? Varför kan jag inte vara mer lik min underbara make: "det blir som det blir & på ett eller annat sätt blir det bra!". Fast det är klart, det är inte hans kropp som utsätts för alla dessa påfrestningar...

Det får räcka för idag. Imorgon är jag nog mer positiv! :)