Vaknade kl 4.00 i morse. Var helt klarvaken. Att somna om existerade inte. Som om min kropp på något sätt försökte säga att nu får det vara bra, du har sovit mer än tillräckligt senaste veckorna.
Jag är inte trött längre. Inte illamående. Brösten är inte spända & ömmar nästan inte alls. Bara otäck värk i magen & ryggen, som kommer & går. Som en illavarslande påminnelse om vad som komma skall.
Dags att ställa in sig på överlevnad. Tårarna snart slut. Men det kommer mer. Hoppet är bekant det sista som överger en. Barnmorskans ord: "så länge du inte blöder finns det ingen anledning till oro". Fast jag vet ju. Ännu gång tar det slut i vecka 7.
Inte börja röka igen! Inte börja röka igen! Mina kära cigaretter. Mina vänner i svåra stunder. Inte börja röka igen! Hur svårt det än blir. Hur dåligt jag än mår. Ni är inte välkomna tillbaka! Inte börja röka igen!
1 kommentar:
Önskar att jag hade kunnat skicka en massa hopp till dig. Men jag förstår. Jag förstår din oro, den ständigt gnagande oron som vägrar släppa taget, hur gärna man än vill. Jag håller alla tummar och tår för att du ska få behålla knyttet! Jag håller dem stenhårt!
Och pepp till dig för det här med ciggen. Du är jätteduktig. Håll ut! Ät något gott, vad som helst är bättre!
Skicka en kommentar