Det nya livet

Konversation utspelad igår morse kl 05.30.

Jag: Det är bajs i handfatet.

Maken: Jaa, vad bra!

Jag: Jo. Godnatt.

Konversation utspelad i morse kl 05.30.

Maken: Du är blöt.

Jag: Jo. Jag fick duscha. Det är bajs på golvet.

Maken: Vad bra!

Jag: Mmm. Godnatt.

Livet med fyra månader gamla Adelia är bara för underbart! :)

Jag kan andas igen!

Igår kväll. En vecka efter att han försvann. Så satt han där i hallen. Som om inget hade hänt. Jag kan andas igen. Mitt kärlekstroll är hemma.

Tack för alla värmande kommentarer!

Jag har ringt en spåtant!

Jag har tom ringt två spåtanter. Det trodde jag aldrig i hela mitt liv att jag skulle göra. Men för mitt kärlekstroll gör jag allt! Båda två sa samma sak. Att han gått över landsvägen & är i grannområdet & att han mår bra. Att han kommer att komma hem. Att jag inte ska oroa mig.

Jag tror inte på spåtanter. Egentligen. Tror att de säger precis det jag vill höra. & det gjorde de också. Men just nu så tror jag på det. För jag orkar inte gråta mer.

Borta

Han finns inte. Vi har letat överallt. Gråter konstant. Har förstått att han inte kommer tillbaka. Det är väldigt kallt ute. Det gör så sjukt ont. Maken fortsätter leta. Jag försöker ta hand om lillan. & gråter. Livet blir aldrig mer detsamma.

Mitt kärlekstroll...

Mitt kärlekstroll är borta... Alltså min älskade lilla otursförföljda kisse Edvard. & jag är helt knäckt. Kan inte sluta gråta. Han har visserligen bara varit borta i ett dygn, men de längsta han har varit borta förut är max 2h. & han går aldrig längre än kanske 200m, så han kommer ALLTID galopperande när vi ropar. Men inte nu alltså. Maken var ute hela kvällen igår & letade. & hela morgonen. Men han finns inte. Inte någonstans. & jag gråter & fruktar det värsta. FAN FAN FAN!