Jag har aldrig i hela mitt liv gråtit så mycket som jag har gjort den senaste veckan. Minsta motgång eller frustration slutar uteslutande i en gråtattack. Jag gråter när jag inte kan hitta tröjan jag vill ha på mig. Jag gråter när jag ser min stackars kisse halta omkring & ha ont. Jag störtgråter när han springer framför mina fötter när jag lagar mat & jag råkar "sparka till" honom. Jag gråter för allt & ingenting. Jag kan inte hindra det. Tårarna sprutar, snoret rinner & jag är så ledsen att inget kan trösta mig. Lika abrupt som det börjar, lika abrupt slutar det dock & jag står där & ursäktar mig inför min man (om han är hemma vill säga - gråter lika mkt i min ensamhet) som inte förstår ett dyft av vad som hänt (& det gör förstås inte jag heller). Ska det vara så här?
Illa mår jag också. I stort sett hela tiden. Ibland blir det värre & då gnäller jag. Det följs av att jag blir akut hungrig & måste ha något att äta omgående. Helst något väldigt onyttigt. Som en tunnbrödrulle. Gud vad jag längtar efter en tunnbrödrulle! När jag fått äta något (ännu ingen tunnbrödrulle dock) så mår jag illa. Igen. & så börjar det om. Min man insåg mönstret redan förra helgen så nu vet han, så fort jag säger att jag mår illa så ställer han in sig på att panikhungern snart ska sätta in. Han tycker det är jätteunderhållande. Det tycker inte jag. Men jag kräks inte & det är jag väldigt, väldigt tacksam för. Jag är också tacksam över att Flempan visar att h*n finns där inne & kämpar på. Hur jobbigt det än må vara skulle jag faktiskt inte vilja vara utan varken gråtattacker, illamående eller panikhunger. De finns ju där av en anledning. Hoppas bara att det fotsätter att vara så här...
Ungefär vid den här tidpunkten i våras upptäckte jag blodfläckarna. & några dagar senare var missfallet ett faktum. Det kommer att vara kämpigt framöver...
1 kommentar:
Jag håller mina tummar för att flempan stannar hos er! Och för att du snart får äta tunnbrödsrulle :-).
Skicka en kommentar