Tvåsiffrigt party!

Idag är det kalas för idag firar vi tvåsiffrigt. Går nämligen in i vecka 10 idag & det måste självklart firas! Festen kommer att bestå av mera snöskottning. Vi har över en halvmeter snö ute nu. Skottade 2 ggr igår, men det har snöat mer i natt. Så här mkt snö har vi inte haft på år & dar (synd bara att det ska töa imorgon...)!

Sen fortsätter festen med storstädning av huset. & slutligen ska det adventspyntas (åker ju till Paris på to morgon & det måste vara adventsklart när vi kommer hem på söndag).

Så fullt ös hela dagen alltså. Lär sova i soffan när maken kommer hem, fast det gör jag iofs varje dag, oavsett ös eller inte.

Party party! :)

Ps. Snöskottningen får nog vänta ett tag för nu vräker det ner igen. Blir så sjukt sugen på att dra fram min gamla snowracer ur garaget & kasta mig ner för backen (har flera schyssta backar på vår bergiga skärgårdstomt), men på ngt sätt känns det inte så kul att göra det ensam. Min granne är visserligen hemma, men det beror på att hon ska ha barn den 29e så hon vill nog knappast följa med... Nä, får dra i gång med städningen istället... :(

Hej mitt vinterland!

Tack för alla fina kommentarer!

Sitter & tittar ut genom fönstret på snön som vräker ner. I stereon snurrar Absolute X-mas. & jag är bara jättelycklig! Det är massa massa snö ute efter nattens snöstorm & de är bara så härligt. Så fort det slutar snöa ska jag ut & skotta. :)

Har haft en väldigt trevlig helg faktiskt. Vaknade i lördags & såg att första snön hade kommit vilket innebar årets första snöängel! Lycka! På dagen var vi iväg & shoppade & sen avslutade vi med att fika hemma hos min mamma. Shoppingen blev inte så lyckad kanske - skulle bl a leta efter en ny BH (då jag har vuxit ur alla...) men det var ganska lönlöst. Jag var trött, gråtfärdig & grinig & det var folk precis överallt! Jag hatar verkligen julrushen i Sthlm. Det tar en timma att hitta en parkeringsplats & det är ta mig 17 kö för att ens komma in i affärena. & där inne sniglar sig köerna fram. & så säger de att handlarna är oroade för årets julhandel. Ingen större anledning till oro, med tanke på hur det såg ut i helgen...

Hur som helst, ngn BH blev det inte, men lyckades istället hitta en igår på Intersport. Stl 85E... Helt skadat. Jag har visserligen alltid haft stora bröst & brukar normalt ha 80D, men nu blev det alltså en sportBH i stl 85E! Det är ju så man vill gråta. Men det ska jag inte! Har faktiskt inte gråtit en tår på hela helgen (ingen som räknas iaf). Är ju jättelycklig idag! & min nya BH är jättebekväm!

Dagen inleddes med ett samtal till MVC (receptionen var stängd i fredags) & jag fick prata med världens trevligaste barnmorska. Känns verkligen kanonbra! Så jag ska få komma dit på måndag em. Först Paris, sen komma hem & gå till MVC för första gången i mitt liv. Det är så stort! Kan inte riktigt fatta att den dagen snart är här!

Jag håller på dig Flempan! Snälla snälla håll ut där inne!

En räka på 19 mm!

Igår var det dax för VUL nr 2. Om jag veckan innan varit helt uppgiven, så var jag faktiskt ganska lugn igår. Kände mig inte speciellt orolig. Har känt mig väldigt gravid (dvs mått kasst & bölat) hela veckan så jag trodde faktiskt att Flempan skulle må bra... & det gjorde h*n. :)

Läkaren (en trevlig kvinna som jag aldrig träffat förut - räknade ut att jag under den här IVF-en måste ha träffat minst 6 läkare. Bara en har jag fått träffa 2 ggr... Jaja, så kan det vara.) sprack ut i ett leende & utbrast: "titta en liten räka!".

Snacka om att det var skönt att höra! 19 mm lång, vilket är helt normalt. Allt såg dessutom kanonfint ut & Flempan är inte alls platt längre. :) Hon kunde fortfarande se spår av att det varit en liten blödning tidigare & sa att jag antagligen kommer få en blodig flytning framöver & att jag inte ska oroa mig för det (jo tjena!).

Så nu är det bekräftat. Jag är gravid , 8+3 idag. Beräknad förlossning är den 30e juni. Nu ska vi inte ta ut ngt i förskott, men det är ändå väldigt skönt att ha kommit så här långt (längtar bara till slutet av v 12 då jag förhoppningsvis kan andas ut ytterligare). Hon sa dessutom att det är helt ok att flyga (blödningen till trots) vilket jag varit lite orolig för, så nu bär det av till Paris på romantisk långweekend nästa vecka! Helt underbart!

Läkaren avslutade med att skriva ut lite info till MVC & sen tackade hon för den här tiden & önskade mig lycka till... & tänk om det verkligen är så. Att vi inte behöver åka dit ngn mer gång. Att det bara blir MVC from nu... Ja, vågar inte riktigt tänka så långt. Det kändes dessutom lite läskigt att gå därifrån, jag menar jag har ju alltid kunnat ringa dem med minsta undran & har alltid blivit tagen på största allvar. Men läkaren sa att om det skulle hända ngt mer de närmaste veckorna (inte tänka så!) så kunde jag vända mig till dem ändå om det kändes tryggare. & det gör det ju. Fast det kommer inte att hända ngt. Ingenting alls! Så måste det vara.

Nu ska jag ringa till MVC!!! :)

Härliga tisdag!

Det ryggonda fortsatte att bråka med mig hela dagen igår & på eftermiddagen fick jag så ont att jag var tvungen att gå & lägga mig en stund. Det är så klart svårt att inte oroa sig när man har så ont att man inte orkar vara uppe. Idag har det dock nästan släppt. Så jag SKA INTE OROA MIG!!! Det kommer gå bra! Det måste det...

Längtar till ikväll. Det är nämligen tisdag. & tisdag innebär en härlig stund i soffan framför "Äntligen Hemma" (om de bara kunde eliminera den där förskräckliga Lulu Carter), men framförallt HOUSE!! Jag är galen i House! Så ikväll ska jag tända en stor brasa i spisen & krypa ner i soffan under en tjock filt & käka massa massa yoghurt! Har redan hunnit äta upp de 20 vi köpte i söndags så det blir till att införskaffa nya idag om jag ska överleva kvällen. Vem hade kunnat ana att yoghurt är så förbaskat gott? :)

En trevlig men trött helg

Idag känns det som om jag har bomull i huvudet & jag lyckas knappt formulera en mening... Gör hur som helst ett försök.

Helgen har varit bra. Har varit superlycklig över att vi fick se Flempan i torsdags så har faktiskt klarat mig ifrån oron i flera dagar nu. Har visserligen mått dåligt. Illamåendet kommer & går hela tiden. & jag är så obeskrivligt trött. Tillbringar halva dagarna i sängen. Det är helt förlamande - hur mkt jag än vill göra saker så finns det ingen ork. & så gråter jag konstant. Låg i sängen i lördags & tittade på gamla repriser av "Sjukhuset" (som jag för övrigt aldrig tidigare sett) & grät konstant i flera timmar. Jag började gråta på Willys igår när vi skulle försöka handla hem mat till veckan & allt bara kändes äckligt & jag inte ville köpa hem ngn mat alls. För så är det. Mat är fruktansvärt otrevligt just nu (all mat, men viss mat värre än annan) & varje måltid är en kamp. Tillslut kom jag på att jag nog var sugen på yoghurt, som jag egentligen inte alls gillar utan blir illamående av. Så istället för mat köpte vi hem över 20 yoghurtar & jag åt gladeligen upp 5 st igår kväll & 3 st till frukost idag. Så just nu lever jag på yoghurt & julmust (& en & annan pepparkaka). Hur nyttigt som helst! :)

I lördags kväll var vi ute med min pappa & plastmamma & åt middag på Bistro Berns & sen var vi på Chinateatern & kollade på "The producers - Det våras för Hitler". Har ni vägarna förbi Sthlm så kan jag varmt rekommendera den musikalen. Vi skrattade alla så att vi höll på att pinka på oss. :) Den var verkligen fantastiskt rolig. Jag var orolig för hur jag skulle klara att hålla mig vaken efter kl. 22, men det var inga som helst problem.

Hm... Är det normalt att ha ont i ryggen i slutet av v 8? Har haft det hela förmiddagen. Ganska högt upp i ryggen så tror inte att det är äggstockarna, men är inte säker. Väldigt otrevligt är det iaf, men jag ska försöka att inte börja oroa mig... Iaf inte för mkt...

61 500!!!

Knappt sovit en blund i natt. Legat & vridit mig & drömt mardrömmar om att barnmorskan skulle ringa & säga att HCG-nivån är för låg. För låg för att Flempan ska kunna överleva. Har varit uppe & pinkat 3 ggr. Nervös, orolig, svettig & ont om plats, så kan man beskriva min natt (den tjocka kattjejen - som går under smeknamnet Tjocktjock - tyckte nämligen att matte behövde massa kärlek, så det har varit trångt i sängen om jag säger så.). Tjocktjock har också den egenheten att hon snarkar - värre än maken! Lägg därutöver till vår lilla kattkille som satt i sin bur & ylade & var olycklig så förstår ni kanske att natten har varit allt annat än behaglig.

Nu till det väsentliga. Kl 9.26 ringer telefonen. Jag blir så nervös att jag för en kort sekund överväger att inte svara. Men jag måste ju veta. Så jag svarar. & supertrevliga barnmorskan ber mig vänta medan hon går in i ett annat system för att kolla provsvaret. Sen kommer det:

"Hmmm...." En antagligen kort paus följer, men för mig känns det som flera minuter. "Ja, jag vet ju inte hur långt gången du är så jag kan ju inte säga varken bu eller bä." Jag svarar att jag är i v 8. "Ja, då skulle jag spontant säga att det är ett högt värde. Det är på 61 500. Vad sa läkaren att det borde ligga på?" & där kunde jag andas ut igen...

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!! Var det enda jag kunde tänka. Läkaren sa nämligen att man i v 8 ska ligga mellan 10 000 & 55 000 & att om jag låg under eller runt 10 000 så finns det anledning till oro. Men 61 500!!! Det är ju jättehögt!! Barnmorskan gick i väg & pratade med läkaren & sa sen att det inte finns ngn anledning till ytterligare ett test (för att se om det stiger) utan att vi avvaktar till VUL:et på to nästa vecka.

Så nu ska jag verkligen försöka låta bli att oroa mig, & bara glädjas över att Flempan fått en andra chans! Det är verkligen helt skadat! Det fanns inte på världskartan! Jag hade verkligen inget hopp alls om att Flempan skulle leva.

Även om jag har ont (vilket jag har) ska jag inte låta det oroa mig. Jag har ju haft ont hela tiden så det kan inte vara ngn fara (om det inte gör så ont som det gjorde i to-fr i förra veckan, för då var det katastrofläge). & de där billiga testen från nätet ska jag kasta & aldrig mer använda! Hur fan kunde det visa nästan noll när HCG-värdet låg över 60 000? Fattar verkligen inte.

& jag ska verkligen försöka att inte analysera varför alla graviditetssymptom nästan försvunnit. Det är som det är. För övrigt mår jag faktiskt väldigt illa idag... Haha!

Lilla lilla platta Flempan! Kämpa på nu! Du fixar det här! Trots blödningen i livmodern! Snälla!!

Det kanske, kanske finns mirakel?!!

Flempan lever!! Det är helt skadat!! Titta!!

Jag åkte till sjukhuset utan några förväntningar eller ens förhoppningar. Kände mig bara helt tom när jag satte mig ner & förklarade läget. Att jag visste att det var kört. & läkaren höll med. Det lät ju inget vidare, men först ville hon kolla. & så sa hon orden:

.

"Ja, det verkar ju inte helt normalt. Fostersäcken är platt... Det ska den inte vara. & man kan se att det har varit en blödning i moderkakan, det är den lilla mörka fläcken brevid fostersäcken."

.

Jag blev inte förvånad. Jag visste ju redan.

.

"Men... Vänta... Jag ser ett foster! & jag ser tydligt ett litet hjärta slå. & gulkroppen är normal. Ja, allt ser normalt ut förutom att fostersäcken är lite platt."

.

Say what????? Lever Flempan????

.

Jo, tydligen så har jag haft ett påbörjat missfall, som Flempan har överlevt (ännu så länge, måste jag tillägga). Det kan tydligen hända att missfallet stannar av & graviditeten kan fortskrida normalt efter det. Läkaren förklarade att Flempan har över 50 % chans att klara sig. Men det finns ju inga garantier förstås & missfallet kan ju fortsätta...

.

Jag frågade om varför symptomen i stort sett försvunnit & varför testet visade typ noll? Hon förklarade att det kan gå upp & ned i en graviditet & att jag antagligen visade alla tecken på ett missfall eftersom jag ju höll på att få ett missfall... Så nu har jag lämnat blodprov. Risken finns ju att HCG-nivån är för låg, men att Flempan inte har uptäckt det ännu. De skulle försöka ringa i efm & meddela resultatet, men tror knappast att de hinner. Så får fortsätta våndas en stund till. .

Men det finns hopp! Världens bästa födelsdagspresent till underbara mannen! :)

.

Ps. Blogger vägrar visst fatta att jag vill ha mellanrum mellan raderna, därav punkterna... :)

Besök hos kattsjukgymnasten

Igår var det dags för ett första återbesök i Bagarmossen med lillkillen. Hos sjukgymnasten närmare bestämt. Det var mitt första besök hos en sjukgymnast någonsin & så var det för katten... Jag fick lära mig några övningar som ska stärka hans ben & så fick vi lite nya förhållningsorder. Han får absolut inte hoppa - hur troligt är det? Han måste fortsätta vara instängd på nätterna & när vi inte är hemma i minst 2 månader till så att vi kan se till att han inte hoppar... Han får inte gå ut förrän till vårkanten. Snacka om katastrof! Ha honom instängd i ett halvår. Det kommer inte att gå. Igår smet han t ex ut 2 ggr. Han vill inte vara inne & sitta still. Hur som helst så fick han fina komplimanger från sjukgymnasten för han haltar knappt alls längre & han går jättefint, så det var ju iaf goda nyheter.

Imorgon fyller underbara mannen år. Samma dag är det dags för läkarbesöket på Fertilitetsenheten. Inte världens roligaste födelsedagspresent kanske, men nu är det som det är. Jag vet ju redan att det är kört & har försökt förklara för honom att det inte är ngn vidare idé att hoppas, men han vill inte tänka så. Min sorgeprocess har ju redan pågått sen i fredags så jag är ganska väl förberedd, även om jag kommer gråta floder ändå. Tror maken hoppas på ett mirakel i födelsedagspresent, men det har jag gett upp för ett bra tag sen. Jag är inte gravid längre. Det finns inga tvivel. Däremot är jag jävligt orolig för att jag skulle ha fått en äggstocksinflammation eller ngt annat otrevligt. Tidigare rörde värken på sig & växlade sida & så, men de senaste dagarna har jag bara haft ont på samma ställe på höger sida. Det gör inte olidligt ont, men det gör ont & det släpper inte. Dessutom har jag sen ett par dagar en otrevlig illaluktande flytning. Inga stora mängder, men ändå så att det märks. Så som sagt, jag är sjukt orolig. Får hålla ut till imorgon (om det inte skulle förvärras innan dess, vilket jag hoppas slippa).

Det här suger så jävla hårt!

Så många tårar...

Trodde inte att det var möjligt att gråta så mkt som jag gör just nu.

Helgen var en katastrof. Jag grät konstant. Ville inte äta. Ville inte sova. Ville inte göra någonting mer än att tycka synd om mig själv. & så är det fortfarande. Måste ringa familjen & berätta vad som händer. Men orkar inte. Pallade inte ens att ringa pappa igår & önska en glad fars dag.

Underbara mannen: "Men du blöder ju inte, det är säkert bara testet som visar fel. Du ska se att Flempan mår bra." Jag önskar verkligen att det var så. Men 3 nedåtgående test (varav det sista nästan var nollat) visar inte fel. I synnerhet inte i kombination med att ALLA symptom har försvunnit.

Underbara mannen åkte iaf iväg & köpte ett 1000-bitars pussel till mig & sen satt han & la pussel med mig hela dagen. Då ska det tilläggas att han egentligen hatar denna aktivitet, men han vet att jag tycker att det är kul & avslappnande & faktiskt så grät jag inte under hela tiden vi satt där tillsammans. Men så fort pusslet var färdiglagt så kom allting tillbaka & jag började gråta igen. Så klart.

Gråter nu. Har gråtit hela morgonen. Vaknade faktiskt i tårar. Om jag hade haft ett jobb att gå till så hade jag ju varit tvungen att "bita ihop" & gå dit med ett leende & låtasas som om allt var bra. Är på ett sätt tacksam över att jag slipper göra det. Men å andra sidan är det jävligt tungt att vara hemma & försöka hålla sig sysselsatt när man mår så här. Svårt att orka söka jobb. Svårt att göra någonting. Svårt att inte tycka synd om sig själv & gråta hela dagen.

Känner mig så totalt misslyckad idag. Har gått upp massor i vikt, men ingen bebis att skylla på. Är arbetslös, & inget jobb i sikte. Får vara glad över att jag iaf inte köpt några cigaretter & börjat röka igen. Ännu.

Fan vad de här suger!

Det går åt skogen!

Gjorde ett nytt test i morse (fast barnmorskan sa att jag inte fick) & som väntat var resultatet katastrofalt. Ett svagt, svagt rosa streck. Ungefär lika svagt som när jag testade positivt första gången, för typ 3 veckor sen...

Varför, varför, varför måste min kropp jävlas med mig så här? Varför kan jag inte bara börja blöda så att det tar slut & jag kan börja jobba med att gå vidare?? För på ngt sätt kommer jag ju att överleva det här & sätta mina förhoppningar till Lillflempan i frysen. Vet bara inte hur...

Det här är fullkomligt vedervärdigt!

& nu börjar faktiskt det lilla hoppet jag hade tryta. Flempan kan inte leva om graviditetshormonerna i min kropp = noll! Den ekvationen går inte ihop.

Alla symptom så gott som borta!

Vaknade kl 4.00 i morse. Var helt klarvaken. Att somna om existerade inte. Som om min kropp på något sätt försökte säga att nu får det vara bra, du har sovit mer än tillräckligt senaste veckorna.

Jag är inte trött längre. Inte illamående. Brösten är inte spända & ömmar nästan inte alls. Bara otäck värk i magen & ryggen, som kommer & går. Som en illavarslande påminnelse om vad som komma skall.

Dags att ställa in sig på överlevnad. Tårarna snart slut. Men det kommer mer. Hoppet är bekant det sista som överger en. Barnmorskans ord: "så länge du inte blöder finns det ingen anledning till oro". Fast jag vet ju. Ännu gång tar det slut i vecka 7.

Inte börja röka igen! Inte börja röka igen! Mina kära cigaretter. Mina vänner i svåra stunder. Inte börja röka igen! Hur svårt det än blir. Hur dåligt jag än mår. Ni är inte välkomna tillbaka! Inte börja röka igen!

Så ledsen!

Kan inte sluta gråta! Tårarna forsar ner för mina kinder. Det gör ont! Skitont! Både i livmodern, med ilande värk ner i ljumskarna. & i äggstockarna, med strålande värk ner i korsryggen. Dum som jag är gjorde jag dessutom ett nytt gravtest i morse & självklart var även det svagare än förra veckan (kanske tom svagare än det i förrgår?). Lägg därtill till att jag inte mår specielt illa idag & att brösten känns mindre spända.

Jag pallar inte det här!!!

Ringde till barnmorskan som så klart inte hade någon tröst att ge. Det behöver inte betyda någonting även om det kanske inte lät helt bra. Vilken bit tror ni att jag lyssnar till? Ja, inte den om att det inte behöver betyda någonting iaf! Hon tyckte att jag, så länge jag inte har ngn blödning, inte ska oroa mig så mkt & så flyttade hon fram min tid en vecka, dvs till torsdag nästa vecka. Det är fortfarande nästan en vecka dit. En veckas oro. Om jag inte börjar blöda innan förstås, för då vet jag ju... Har ju varit med om det här förut.

Fan fan fan!

Det gör så ont... Vet verkligen inte hur jag ska klara detta...

Nojig!

Blir så trött! Hade verkligen lovat mig själv att inte noja över missfall. Det är klart, att oroa sig lite är förstås oundvikligt, men jag hade tänkt försöka njuta så gott det går över plusset, oavsett hur det slutar. & det har gått ganska bra. Jag menar, jag har mått kasst, men jag har glatts av det! Men så igår vaknade jag upp & fick för mig att jag skulle göra ett gravtest. Fråga mig inte varför, men jag antar att jag ville bekräfta att jag är gravid. Så jag gör testet (ett sånt billigt test som jag har typ 20 st kvar av) & självklart så är strecket något svagare än det var när jag senast testade för kanske en vecka sedan. Jag gör ett nytt test & även det är lite svagare än tidigare. Inte så att det är svagt, men förra veckan var det jättestarkt & det var det inte nu. Så nu har mina nojor dragit i gång på fullaste allvar.

Tilläggas kan att jag även hade väldigt ont igår. Det gjorde ont i nedre regionen på ena sidan & liksom strålade ner i ljumsken. Det gjorde väldigt ont. I stort sett hela dagen. & håller i sig även idag. Detta tillsammans med en odefinierbar smärta som rör sig runt i magen. Så nu är jag så sjukt, sjukt orolig att någonting är fel!

Jag mår fortfarande illa. Brösten värker som satan. Magen är helt katastrofalt dålig. Jag har just nu ingen aptit alls & jag klarar inte av att äta - & framför allt inte att laga mat. Åkte & köpte en micro & en massa micromat i måndags för jag insåg att jag inte skulle få ngt i mig alls annars (maken är bortrest denna vecka typiskt nog). Jag blöder inte. Alltså inga tecken mer än ett svagare test & ont i magen. Vilket för mig är illa nog. Så nu sitter jag i valet & kvalet. Ringa fertilitetsenheten & fråga & försöka tjata mig till att få komma tidigare? Eller försöka släppa min noja & tänka på annat?

Jag tror att jag avvaktar morgondagen, men är jag lika orolig då så ringer jag, även om jag vet att de inte kommer att ta min noja på ngt större allvar (eftersom det är en noja & inget annat!).

Varför var jag tvungen att göra det där testet? Varför?

Gråtattacker & illamående & panikhunger

Jag har aldrig i hela mitt liv gråtit så mycket som jag har gjort den senaste veckan. Minsta motgång eller frustration slutar uteslutande i en gråtattack. Jag gråter när jag inte kan hitta tröjan jag vill ha på mig. Jag gråter när jag ser min stackars kisse halta omkring & ha ont. Jag störtgråter när han springer framför mina fötter när jag lagar mat & jag råkar "sparka till" honom. Jag gråter för allt & ingenting. Jag kan inte hindra det. Tårarna sprutar, snoret rinner & jag är så ledsen att inget kan trösta mig. Lika abrupt som det börjar, lika abrupt slutar det dock & jag står där & ursäktar mig inför min man (om han är hemma vill säga - gråter lika mkt i min ensamhet) som inte förstår ett dyft av vad som hänt (& det gör förstås inte jag heller). Ska det vara så här?

Illa mår jag också. I stort sett hela tiden. Ibland blir det värre & då gnäller jag. Det följs av att jag blir akut hungrig & måste ha något att äta omgående. Helst något väldigt onyttigt. Som en tunnbrödrulle. Gud vad jag längtar efter en tunnbrödrulle! När jag fått äta något (ännu ingen tunnbrödrulle dock) så mår jag illa. Igen. & så börjar det om. Min man insåg mönstret redan förra helgen så nu vet han, så fort jag säger att jag mår illa så ställer han in sig på att panikhungern snart ska sätta in. Han tycker det är jätteunderhållande. Det tycker inte jag. Men jag kräks inte & det är jag väldigt, väldigt tacksam för. Jag är också tacksam över att Flempan visar att h*n finns där inne & kämpar på. Hur jobbigt det än må vara skulle jag faktiskt inte vilja vara utan varken gråtattacker, illamående eller panikhunger. De finns ju där av en anledning. Hoppas bara att det fotsätter att vara så här...

Ungefär vid den här tidpunkten i våras upptäckte jag blodfläckarna. & några dagar senare var missfallet ett faktum. Det kommer att vara kämpigt framöver...