Trött & hängig...

De senaste dagarna har jag varit trött & hängig. Ur form helt enkelt. & magen har varit totalt kass. Det har varit tungt... Jag menar, man är ju inte världens alertaste som det är, & med det här i kroppen så blir det ju dubbelt så jobbigt. Dessutom har jag påtagligt börjat märka av magen & den ökade vikten (+11 kg nu...). Jag kan inte böja mig. Jag får andnöd om jag anstränger mig minsta lilla. & axeln & fogarna gör sig ständigt påminda. Så ja, tungt är ordet just nu.

Är precis hemkommen från läkar- & BM-besök. Jag är fortsatt sjukskriven på 25 % (jag tyckte det räckte - så att inte FK börjar krångla). & min BM kunde konstatera vad alla redan sett. Min mage har vuxit - VÄLDIGT mycket sen senaste besöket & mitt magmått ligger nu på 31 cm, vilket är en bra bit över normalkurvan (precis på det övre strecket). Hon sa att det antagligen påverkar mitt allmäntillstånd eftersom det har sugit ut massa energi ur mig. & så ordinerade hon vila. Hon sa också att jag inte får vattengympa i em eftersom jag måste begränsa mig till en aktivitet (& busspromenad) per dag. Men min snälla pappa har lovat att skjutsa mig till simhallen & då slipper jag ju alla promenader till & från bussar så då måste det väl ändå vara ok. :) Jag är egentligen sjukt trött, men det är så kul att gympa att jag bara måste! Fast min BM sa också att jag nog borde fundera på om det inte räcker med ett vattengympepass i veckan nu under de sista två månadena. Så jag får väl fundera på det...

Min BM undrade också ifall jag inte kände att jag behövde prata med ngn, typ deras psykolog eller min gamla. Men nej, det behövs verkligen inte. Själsligen är jag väldigt lycklig just nu (bortsett från oron över min älskade katt). Jag har en underbar man som jag är jätte- jättekär i, jag ska snart bli mamma, det är vår (för att nämna några glädjeämnen!)! Det är det kroppsliga som är tungt. Känslan av att inte orka. Att känna mig begränsad. Att inte kunna göra det jag vill. Att inte kunna bära, gräva, kratta, fixa hemma på tomten. Att vara tvungen att sitta på en stol & kolla på när maken arbetar (det brukar snarare vara tvärtom...). Att inte orka promenera eller ta mig dit jag vill. Att bli så trött att jag börjar gråta när vi är & storhandlar. Att hantera den jobbiga smärtan. MEN! Hur tungt det än må vara (& än värre lär det ju bli!) så kommer det att vara värt var enda sekund av det. Det är jag övertygad om. Så jag klagar inte! Det är mer ett konstaterande. Just nu är det tungt. & ingen psykolog i världen kan ju hjälpa mig med dessa saker, mer än att säga att det är ok. Att jag måste acceptera att det är så här nu. & det vet jag ju redan. Även om jag inte gillar det. För att ta det lugnt har aldrig varit min starkaste sida...

Men... Nu måste jag nog faktiskt lägga mig en stund om jag ska orka med i em. :)