Många tårar...

Många tårar har det blivit i helgen. Det är inte lätt att vara gravidhormonell med en skadad katt hemma. Det är så mkt känslor & jag är så ledsen för hans skull & jag har verkligen gråtit floder. Han förtjänar verkligen inte det här. & just nu är det ju de bästa veckorna på året för en liten katt, när allt vaknar till liv ute! Mina 2 tjejkissar syns knappt till längre för det händer så mkt spännande ute...

Hur som helst så verkar det iaf gå åt rätt håll. Han har inte alls lika ont längre (får ju dessutom fortfarande smärtstillande) & han verkar inte själv tycka att han är skadad längre. Han vill ut & busa & förstår inte alls varför han måste vara instängd. När han är lös i huset har han börjat hoppas upp i soffan, sängen etc (fast han alls inte får!) & han verkar inte lida speciellt mkt. Han haltar visserligen fortfarande & man märker ju att han haltar mer efter en stund när han har varit ute. Så 90 % av tiden sitter han i buren (& gnäller) vilket han egentligen borde göra 100 %, i 6-8 veckor. Det är dock en omöjlighet. Han vägrar fortfarande lådan så jag släpper ut honom 3 ggr per dag för att göra sina behov. Jag följer så klart med honom & ser till att han tar det lugnt. Han är ju som en liten hund så han är bara glad över att få sällskap ute & än så länge (ta i trä!) har han inte lämnat min sida när vi promenerar runt på tomten.

Det här kommer verkligen inte bli lätt & det är tur att jag är hemma & kan lägga ner massa tid på honom. Min mamma hävdar att vi har fått honom för våra synder, men min bror menar att vi har fått honom för att öva på. Min far tycker att vi skulle avlivat honom redan i höstas när han bröt höften första gången...

Själv tror jag att det är en kombination av det mamma & bror tycker. Dessutom tror jag att lilltrollet valde oss (när vi var på katthemmet för att välja ut en katt så hoppade han rakt upp i makens famn & vägrade gå ner, så vi hade inget val...) för att han visste att vi alltid, alltid skulle ta hand om honom. Så vi kämpar på!