Det här är inte klokt!

I onsdags kväll började jag få ont i sidan igen (samma sida där jag hade en cysta som sprack i förra veckan). Den här gången satt det dock lite högre upp & mer över ryggen. Det gjorde ordentligt ont, men har ju fått starka tabletter utskrivna så efter en sådan så däckade jag. Vaknade fram emot småtimmarna av samma smärta & dagen tillbringades i fosterställning i sängen. Hade VÄLDIGT ont, men med tabletter blev det uthärdligt.

När maken kom hem på eftermiddagen var det ett tag sen jag hade tagit ngn tablett så jag hade ont & jag var uppriven. Är så trött på att alltid ha ont. Är det inte det ena så är det det andra. Maken var så klart orolig & ringde till förlossningen (ja, vi hör till förlossningen nu!) som självklart ville att jag skulle komma dit så att de fick titta på mig. Jag ville inte (kände att jag inte pallade ett till läkarbesök) men de (& maken) gav sig inte så det var bara att masa sig dit. Efter 2 timmars väntan fick jag träffa en läkare som tittade på mig i 2 min & sen sa: "ja, jag vet inte vad som är fel, men du har uppenbarligen ont (antagligen har du njursten, men det går inte att behandla), så jag tycker vi lägger in dig över natten för observation!".

- Panik!

Bara tanken på att bli inlagd fick tårarna att börja rinna & allt jag fick ur mig var: "Nej, nej, nej! Det klarar jag bara inte!". För tre år sen var jag inlagd i 10 dagar pga en njurbäckeninflammation som jag fått pga en felbehandlad urinvägsinfektion & det var verkligen fruktansvärt. Då var jag verkligen jättesjuk med över 40 graders feber & helt enorma smärtor så jag var helt neddrogad på morfin, men jag hatade det! Jag klarar inte av att dela rum med tre andra & ha massa spring & ljud omkring mig. Jag måste ha det mörkt & tyst & svalt & tryggt (& ha mina gosedjur & gosekuddar nära, & maken & katterna förstås!) - annars sover jag inte (eller jag sover iaf inte bra). Har alltid varit sån, men än värre har det blivit sen jag blev gravid. Jag behöver ha trygghet & kärlek runt mig. Behöver vara i mitt trygga hem. Så ja, jag vägrade helt enkelt att stanna kvar. "Uäähhh! Du får inte lämna mig här!" Ja, jag var fullständigt panikslagen...

Slutligen gick läkaren med på att ta lite prover & sen skicka hem mig med smärtstillande & så skulle jag komma tillbaka tidigt i morse för att göra ett ordentligt ultraljud av njuren. Maken var inte helt nöjd (han var så klart väldigt orolig & hade nog helst sett att jag var kvar på sjukhuset), men jag fick som jag ville & vi åkte hem. Jag grät hela vägen hem för att jag var så tacksam över att få åka hem. Väl hemma tog jag ett stolpiller med Voltaren, kröp ner under täcket & sen somnade jag lycklig.

& när jag vaknade så mådde jag mkt bättre! Hade fortfarande ont, men inte alls som igår så jag ringde sjukhuset & sa att jag var bättre. Eftersom mina prover också var bra så tyckte de att vi kunde avvakta med ultraljudet & jag slapp åka tillbaka i morse! Lycka!

Så nu. Har ont, ja. Men det är långt ifrån outhärdligt (& ont har jag ju konstant i min axel så jag börjar bli van). Inser att min njure är upprörd över ngt, men hoppas på att det ska gå över. Klarar inte av mer smärta. Klarar inte av fler läkarbesök (inser att jag nog tyvärr ändå har en del läkarbesök framför mig...). Känner mig uppgiven. & trött. Men jag kämpar på.