Vill verkligen tacka för allt fint stöd som jag fått. Det är inte alltid enkelt att hantera alla känslostormar - & med det rädslor - som man utsätts för som gravid. Jag är ju känslomänniska i normala fall, så med alla gravidhormoner i kroppen blir det ibland lite för mkt...
Jag har tänkt & tänkt & tänkt. & visst är det nog så, som Lisa skriver, att mkt handlar om att jag blir ledsen över min mans prioriteringar. För så klart vill jag att han ska bonda & ha det trevligt med sina kollegor - men måste det ske så snart? Dvs att första dagen tillbaka på jobbet blir 6 dagar lång. Det är det som känns jobbigast & som skrämmer mig mest. Den omställningen. & jag tror maken förstår det.
Men, jag har också tänkt på att jag kommer att klara av det om jag måste. Hur det än blir. Jag får väl ringa alla jag känner som har körkort så att de står standby.
Fast, för att göra det hela lite roligare så upptäckte jag igår kväll när jag tittade i min kalender att den veckan som det gäller är samma vecka som makens far fyller 70 & då kommer vi att vara på Gotland to-sön för det stora kalaset (allt är redan bokat & klart). Det går inte direkt att flytta på (makens bror med familj som vi inte träffat på flera år flyger dessutom dit från Tjeckien). Det hade maken helt missat... Så nu kanske det blir så att han bara kan åka & bonda sö-ons & det känns lite mindre skrämmande än en hel vecka. Om de inte lyckas flytta på hela veckan förstås, men med deras fullspäckade scheman blir det nog svårt. Så vi får se. Fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar