Stort tack för tipsen angående Ferronol & Proviva/Actimel. Det blir till att shoppa lite i helgen då (inte spenat & blodpudding kanske...)! :)
.
När jag ändå är på g tänkte jag passa på att be om ännu fler råd (angående en helt annat sak) för jag vet allvarligt talat inte om jag är helt knäpp eller om det är normalt att känna som jag gör...
.
Flempan väntas ju komma sista juni (men kan ju dröja längre än så förstås) & maken kommer också att vara ledig from sista juni tom 9 aug dvs 6 v. Kommer Flempan när hon ska får vi alltså 6 v tillsammans, men det kan lika gärna bli 4 v om det vill sig illa. Hur som helst, igår informerade maken mig om att han, första veckan efter semestern, ska till en kollegas sommarstuga på västkusten i en hel vecka (6 dar, 5 nätter) för att bonda med kollegorna. Dvs, från att ha varit två om allt, dygnet runt, till att jag ska klara allt själv under en hel vecka (ingen invänjning här inte!). Jag fick total panikångest. Kunde inte andas. Sen släppte allt & jag bara grät - floder. Hysteriskt. Jag blev så rädd! Jag är rädd. För vad som komma skall. Jag har ingen erfarenhet av barn. Jag har aldrig ens bytt en blöja! Jag har inget körkort & vi bor mitt i skogen. Tänk om ngt skulle hända?
.
Jag vet att min man reser i sitt arbete & att han kommer att vara borta vissa nätter. Det kommer inte att vara lätt i början, men det är i stort sett aldrig mer än 1 eller 2 nätter per vecka & det kommer jag att fixa! Men att gå från tvåsamhet till ensam med ett spädbarn i en vecka. Jag vet allvarligt inte om jag fixar det. Inser att det finns många ensamstående som fixar allt själva från dag 1 - & det är jättestarkt av dem. Men själv är jag totalt livrädd!
.
Dessutom tycker jag att han kan bonda med sina kollegor lite närmare hemmet - alla kollegor jobbar & bor i Sthlm & man väljer att åka till sommarstugan på västkusten pga kostnadsskäl. Va fan, de kan låna min morsas sommarstuga på Vätö (typ 7-8 mil utanför Sthlm kanske) så blir det ännu billigare & min man kan komma hem till sin fru & sin nyföding (jag föreslog det, men nej det var inte aktuellt)...
.
Så alltså, är jag totalt knäpp för att jag känner så här? Var helt sjukt ledsen igår (& är det fortfarande) & har sovit jättedåligt i natt (så ingen vattengympa för mig idag). Detta trots att maken sa att han minsann inte skulle åka för att jag blev så ledsen. Men då blev jag ju ännu ledsnare för då är det helt plötsligt mitt fel att han inte får bonda med sina kollegor i en sommarstuga på västkusten.
.
HJÄLP SNÄLLA!!!
12 kommentarer:
Hanna, du kommer att klara dig galant om nu lilltjejen kommer 2v sent får ni 4v tillsammans och det är mkt, du kommer att känna att du klarar av det, om jag var du skulle jag ha någon boende hos mig under dessa dagar, det kanske gör att du känner lite mer lugn en god vän som har körkort eller din mamma el pappa el ngt liknande jag tror du förstår vad jag menar.
Att maken åker till västkusten för att bonda med sina kollegor är i sig ok tycker jag. Förstår även dig och din oro.
Vet inte om råden hjälper.
Oavsett är jag övertygad om att du kommer att fixa det, se bara till att du har möjlighet att ta dig från hemmet ifall ngt händer. Taxi kanske är ett alternativ.
Ha det bäst och grattis till lill tjejen...
C
Dessvärre ingen som kan bo här då vi bor en bra bit utanför stan (& mamma jobbar på andra sidan stan). Men jag vet inte, kanske oroar jag mig för ingenting (är ju som bekant ganska hormonell & känslig). Just nu är jag bara livrädd för att jag inte kommer att klara av det.
Det är helt normalt att nojja, det blir säkert dessutom värre med alla hormoner som far runt i kroppen. Jag tror dock att det kommer att kännas bättre då. Första veckorna är allt lite panikartat efter vad jag har förstått av vänner som fått barn, men det mesta faller snabbt på plats. Du kommer garanterat att klara av det, även om du kanske kommer att bli trött av att ta hand om allt dygnet runt. Se till att han i alla fall har fyllt frysen med en massa mat så att du slipper dona med sådant – jätteskönt att bara kunna värma när du inte gör mycket annat än ammar och sover :-)
Dessutom är det långt kvar till dess. OM det verkligen känns helt fel då (du kan ju (gud förbjude) drabbas av förlossningsdepression) så är det ju inte värre än att han kan stanna hemma. Eller för den delen lämna gänget i stugan och komma hem – det tar lite längre tid från Västkusten men det är ju inte direkt på andra sidan jordklotet. Kanske har du även någon kompis eller släkting som kan komma över och hjälpa till att avlasta på dagarna?
Jag tror inte att du behöver oroa dig – mycket hinner hända och falla på plats under de första veckorna. Efter 4–6 veckor kommer du att jonglera bebis som om du aldrig hade gjort annat ;-)
Läste nu att det kan vara svårt att få ut någon som ska bo där eftersom ni bor utanför stan. Kanske kan du då bo hos mamma (eller någon annan)? Hur som helst så tror jag nog att någon kan komma över om det kniper. Men, som sagt, jag tror också att du kommer att fixa det själv.
Du kommer att klara det galant!!!
Se till som ovan skrev att din man lagar en massa GOD mat som du kan värma, och mys med den lille helt själv är aldrig fel:)
C
Jag tror att när du låtit det hela smälta in och er fina tjej har kommit hos dig så kommer det hela att gå galant!!
Även fast ingen kan komma och bo med er så är det säkert någon som kan tänka sig att komma förbi någon kväll och så.
Du klarar dig bra! Jag tror att vad du reagerar på/blir ledsen för är din mans prioriteringar. Fattar han inte att han ska säga nej för att han har en nästan nyfödd hemma. Jag tycker att det är dumt att boka in "jobbigheter" om man inte måste.
Lisa K
Jag är också helt övertygad om att du kommer klara det galant, men jag respekterar och förstår så klart din oro. Jag har flera vänner som fått barn som knappt hade petat på en bebis innan och än mindre bytt blöja. Men det är som att en moderinstinkt vaknar till liv och när jag träffar dem är det som om de inte gjort annat.
Vad underbart att ni ska få en liten tjej:o) Vi ska också ta reda på vad det blir om det går att se nästa UL.
Kram!
ojojoj, jag reagerade precis som du när maken aviserade att en 2 veckors jobbresa till Indien skulle gå av stapeln endast 4 v efter BF. (Tyvärr ingen möjlighet att inte åka, ingår i makens jobb att resa en del) Men det gick bra! Det kommer att gå bra!
/Jenny
Åh, vad fantastiskt att få se en bild på sin lilla lilla tjej.
Och nej, du är inte knäpp, bara orolig vilket inte alls är konstigt.
Men ni kanske inte måste bestämma nu hur det ska bli i sommar? Vänta och se, och prata om det i lugn och ro när den första paniken lagt sig.
Lycka till hörni!
Hehe, ingen blodpudding och spenat alltså?! ;o)
Grattis till liten flicka! Roligt! Och skönt att hon blir "lagom" stor!
Angående makens resa. Jag förstår dig fullkomligt. Jag hade inte blivit glad om M rest iväg när liten bara var ett par veckor. Jag hade nog velat att han struntade i det, ego jag vet, men... Ja det hade jag nog. Eller försökt få dom att flytta.
Om jag haft en sådan resa inplanerad med jobbet och om någon haft en nyfödd hemma, hade jag inte tyckt det var konstigt att den personen inte ville följa med.
Men självklart håller jag med alla andra om att du kommer klara det. Det gör man ju.
Kram på dig och hoppas på bättre nattsömn!
m.
Vet du vad? Min man kallar sådana känsloutbrott för HORMONER!! :-) Enkelt för mig att sitta här och trösta, när du är mitt inne i det. Men en sak är jag övertygad om: du kommer att bli mamma ut i fingerspetsarna så fort lilla Flempisan kommer ut. Jag tror inte alls att du behöver vara livrädd. Du kanske rent av kommer att njuta lite av ensamtiden? Svårt att sätta sig in det också, med tanke på hur ni verkar bo. Men SNÄLLA ha ingen panik. Ta det med ro. Det är ju flera månader till din man ska roa sig i stugan och fortsätter din panik får han väl avstå den veckan från stugan. Jag tror också att det är normalt att nojja om olika saker. Du kan bara inte tro vilka nojjor som jag har haft under min graviditet. Och du och jag ska ju nästan ha tvillingar. :-) Vår bebis är ju beräknad till den 29 juni. MYYYYYSIGT!! STYRKEKRAM från Jenny.
Skicka en kommentar