5+0. Jag är rädd.

Pratade med fertilitetskliniken för en stund sen & vi har bokat in en tid för VUL den 20 november kl 10.30. Det är ju evigheter dit. Närmare bestämt 23 dagar... Då kommer jag, om allt gått bra, att vara i mitten av vecka 9. Men jag är rädd.

I våras (30 april) fick jag missfall i slutet av vecka 7. Det var nog bland det smärtsammaste jag varit med om. Både fysiskt & psykiskt. Det resulterade i att jag blev sjukskriven hela sommaren. Det fanns visserligen fler orsaker till att jag mådde dåligt, men missfallet blev för mkt för mig att hantera just då så allt "rasade". & mitt jobb (jag var bara projektanställd) tyckte inte att jag var värd att satsa på, så jag fick inte vara kvar. Är fortfarande, iaf oktober ut, sjukskriven på 50 % & ngt jobb är ännu inte i sikte. Det är skönt, för jag har verkligen tid att ta hand om mig själv & vila när jag behöver (för det behöver jag). Samtidigt så får jag också en massa tid över till att fundera. & oroa mig. Försöker låta bli. Men missfallet i våras gnager i mig. Vet inte hur jag skulle klara att gå igenom det en gång till.

Jag är rädd.

Min lilla olyckskisse!

Ja, det mesta i helgen har ju kretsat kring lillkillen. Han fick komma hem i lördags & så här ynklig var han då...

Fick bygga en bur till honom, 150*100*50, där han har filtar mat & en låda & där han måste vara när vi inte är hemma & kan passa honom & på nätterna (i 4-6 v!!!). Vår lilla ADHD-kisse, som normalt sett inte är stilla en sekund, får nämligen varken springa eller hoppa & måste hållas lugn. Jo tjena! & så ska han ha sjukgymnastik & massage morgon & kväll. & så besök hos sjukgymnast & återbesök hos läkaren om några veckor. Trots försäkring lär notan hamna runt 10 000 kr. Vad gör man inte för de små liven...

Annars har det inte hänt så mkt. Jag gjorde så klart testet som jag fått med mig från fertilitetskliniken i lördags (testdag) & det visade klart & tydligt positivt (hur konstigt det än må låta så var jag faktiskt nervös för det). Jag ska ringa kliniken imorgon för att boka in en tid för ultraljud. Hur läskigt som helst. I mina tankar kretsar missfall & utomkvedshavandeskap. Så försöker låta bli att tänka alls. Har varit väldigt trött & lätt illamående sen i fredags, & mina bröst, som normalt sett är ganska stora, känns nu gigantiska & värker & är konstant i vägen. Förra graviditeten, som slutade i missfall, mådde jag inte illa alls (var bara trött med värkande bröst), så försöker tänka att det är positivt att jag mår illa. Att det är Flempan som försöker visa att h*n kämpar på. Hoppas verkligen att det är så!

Heja heja Flempan!

ET+14... & jag borde sväva på små moln...

Har nämligen testat med ett riktigt test (ett från apoteket) istället för ett billigt "nättest". Redan efter ett par sekunder så kom det upp ett tydligt blått streck! Det var inte lika blått som "teststrecket", men definitivt ett synligt blått streck! Det borde tyda på att jag är gravid antar jag. Fortfarande ont i magen & i äggstockarna. & brösten började svullna upp & besvära mig igår. & jag är trött. & pinknödig. Jag borde sväva på moln... Det är dock svårt, av två anledningar. Missfallet i våras gör ju först & främst att jag inte vågar ta ut ngt i förskott alls. Vet ju hur det kan sluta... Vet att det är en lång, lång väg kvar. Så är väldigt orolig.

Den största anledningen till att jag inte svävar på moln just nu är dock att jag har tillbringat dagen på Bagarmossens djursjukhus. Upptäckte nämligen i morse att en av mina katter inte kunde stödja på sitt bakben & hade ont & bara ramlade. Det visade sig att han har brutit höftskålen så han måste opereras imorgon. Trots försäkring kommer det att bli en dyr historia, men jobbigast av allt är att min lilla bebis ligger instängd i en bur på ett sjukhus & har ont. Min lillkille måste vara den mest olycksamma kisse i hela världen. Vi har bara haft honom sen i augusti & det här är redan hans 3e veterinärbesök. Tog hem honom från ett katthem, & det visade sig att han hade akut blodig diarré & var jättesjuk. Med specialmat, mediciner & massa TLC så har han äntligen blivit bättre & så händer det här. Det finns inte!!!

Ska ändå försöka vara glad åt "plusset" & inte oroa mig alltför mkt för min lillkisse, men lätt är det inte. Tomt här ju!

Bara ett ägg i frysen...

Fick precis post från Karolinska & av våra 8 befruktade ägg som var tveksamma så överlevde noll... :( Men vi har ju iaf Lillflempan i frysen så får vara tacksam för det...

Dessutom så kunde jag så klart inte hålla mig till imorgon bitti, utan gjorde ett nytt test för en stund sedan, utan några större förhoppningar kan tilläggas (det är ju morgonurin som är det som gäller!). Efter 5 minuter så var det faktiskt ändå ett svagt rosa streck... Så nu börjar jag hoppas att det kanske ändå är på riktigt?? Fast det känns ju verkligen inte så i min kropp. Knepigt. & med ett tidigt missfall i våras i bagaget så lär jag ju inte kunna tro på det förrän det har gått minst 12 veckor. Om det nu skulle visa sig vara positivt... Vilket jag ju inte riktigt kan tro.

Jag beställde iaf 15 nya gravtest för en stund sen. Tänkte det var lika bra att fylla på förrådet. :) Haha! Jag är verkligen helt besatt! Kan inte vara nyttigt.

Vad är det som händer??

Allvarligt. Nu blir jag lätt konfunderad. Sen mina spottings i söndag kom det igår en liten, liten blodklump, & en jävla massa mensvärk (& dumma smärtfria bröst). Så hoppet har ju inte direkt ökat. Var verkligen jätte-, jätteledsen & grät & tyckte synd om mig själv igår. Men men, min vana trogen gjorde jag ändå ett test i morse vid halv 7 när jag gick upp för att kladda med progesteronet. Det är ett sånt billigt test som jag köpt på nätet (tror att 15 test kostar 85 spänn, så jag har några test hemma om jag säger så... ). Man ska egentligen vänta 5 min på resultatet, men när inget visat sig (vilket jag heller inte räknat med) efter kanske 1-2 min la jag det på handfatet, gick därifrån & tänkte inte mer på det. När jag sen fick syn på testet runt kl 8 såg det ut så här...




Vet ju att testet inte är giltigt efter 10 min, så kan inte lita på resultatet, men detta har inte hänt tidigare så det är klart att man börjar fundera. Någonstans ifrån måste ju det röda strecket komma?? Kan det vara så att mina bröst försöker lura mig?? Vågar verkligen inte tro på det. Inget annat att göra än att invänta morgondagen & testa igen på morgonen (& denna gång vänta 5 minuter). Den testdag som barnmorskan gav mig är egentligen inte förrän på lördag, men vem har tålamod att vänta tills dess??

Hoppet lever iaf så idag ska jag vara glad! :)

Mensvärk & spottings...

ET + 11. & så var det över. Så känns det iaf. I fredags kom mensvärken smygande. Hade visserligen även ont i äggstockarna så gav inte upp helt, med tanke på vad läkaren sagt tidigare. Dock inga känningar i brösten (som ju höll på att sprängas när jag var gravid i våras) så hoppet var ganska litet om jag säger så. Har varit en tung, tung helg. & så igår kväll. Spottings. (Jag antar att jag bör kalla dem för det.) Visserligen inga fläckar i trosorna, men det blev svagt brunrött på pappret. Jag förutsatte att det var mensen som var på g så bröt ihop totalt... Så jävla ledsen & trött på allt!

Men det har inte hänt något mer sen dess. Ingen mens ännu. Bara mensvärk. Så fortsätter att kladda med progesteronet. Håller andan en liten stund till. För det finns ju en minimal chans att det inte är över för mig & Flempan. En liten, liten liten chans... Fast det känns mest som att jag griper efter ett halmstrå.

Ledsen... :(

Måste erkänna...

"Ruvardag" 7 inleddes med ett gravtest. Likaså dag 6. & dag 5. Kanske onödigt att berätta att de alla var negativa. Vet ju. Men kan bara inte låta bli. Vet att det för det första är för tidigt. Sen har jag ju också den där känslan av att det är kört. Kan man veta det redan nu? Eller är det en försvarsmekanism för att lindra smällen, om det nu skulle gå åt h-e? Jag tror iaf att jag vet. Hoppas innerligt att jag har fel.

Försökte hur som helst vara positiv hela dagen igår! Lyckades väl sådär. Har ju som sagt en känsla av det är väldigt kört. Att Flempan inte trivdes & valde att inte stanna kvar... (& dessutom har jag fått en mycket otrevlig svampinfektion av vaggisarna som inte gör mig direkt gladare.) Försökte ändå tänka på vad doktorn sa. Att våra chanser är mkt goda. Att jag är ung & har "fina äggstockar" vilket är gynnsamt. & att Flempan var (är? - ser ni, jag pratar redan om Flempan som något som har varit) ett väldigt bra embryo. Sen vet jag ju att vi har ett till lika fint embryo i frysen - Lillflempan. & kanske några fler "andrasorterade" embryon som maken kallar dem. Vi hade nämligen 8 befruktade ägg som läkaren ville skulle växa till sig något för att ev kunna frysas ner. Om de växte till sig alltså. Vilket var tveksamt.

Jag tänker på Lillflempan & hoppas att h*n har sällskap i frysen & att det är precis lagom kallt. Så att ingen mår dåligt eller så.

Någonstans måste man ju börja...

Jaha... Vad börjar man då med?

Befinner mig just nu på "ruvardag" 5. Mitt liv består av väntan & kladdiga vagitorier. Väntan på ett tecken på att lilla "Flempan" mår bra där inne. Eller på det motsatta. Flempan ja, valet av just det arbetsnamnet kan ju kanske tyckas lite konstigt, men förklaringen är tämligen enkel: Flempan blev till på Karolinska i Huddinge, som ju ligger i Flemmingsberg, & eftersom det tydligen är hippt att döpa barnet efter var det avlades (jag tänker London, Brooklyn etc) var det ett enkelt val av namn... av min käre make... Jag har absolut inget med namnvalet att göra men jag hoppas verkligen att Flempan visar sig vara en riktig fighter! Men det känns inte så... Just idag är jag negativ. Vädigt negativ. Efter äggplockningen för en vecka sedan har jag haft fruktansvärt ont. & än värre blev det efter återinförandet. Nu har jag inte ont längre. Känner inget alls. & läkaren sa att om jag blir gravid så skulle det antagligen göra mer ont. Det gör det inte. Alltså kan jag inte vara gravid... Som sagt. Väldigt negativ idag.

Jag vet inte, antar att det är ganska normalt att inte känna någonting dag 5. Så har antagligen alldeles för höga förväntningar. Fast kan inte låta bli att jämföra med i våras, då jag mot alla odds blev gravid spontant (det visade sig när jag tog ett blodprov efter 3 v Synarelakur). Då höll mina bröst på att sprängas & jag var så trött så att jag inte kunde hålla ögonen öppna, så jag vill ju känna så igen! Men det kanske kommer. Även om jag inte känner så idag.

Varför ska det vara så förbannat svårt? Varför kan jag inte vara mer lik min underbara make: "det blir som det blir & på ett eller annat sätt blir det bra!". Fast det är klart, det är inte hans kropp som utsätts för alla dessa påfrestningar...

Det får räcka för idag. Imorgon är jag nog mer positiv! :)