Kort uppdatering...

Skrutt vaknar när som helst - så det får bli en kortis. Vi mår bra. Hela familjen. Visserligen konstant sjuka sen skrutt började dagis. Feber, förkylning, ögoninflammation kommer & går. Det nya livet. Dagislivet.

I min mage, som börjar bli stor nu, bor en liten pojke. Han mår bra. Min kropp har ännu klarat sig från krämpor. V21-22 nu. Inte så stor koll. Vågen visar fortsatt minus (skiljer nu runt 15 kg sen förra graviditeten). Skönt faktiskt.

Skrutt har lärt sig så mycket senaste veckorna. Hon pratar. Nya ord varje vecka. Banan. Majs. Bada. Mat. & NÄÄÄÄJJJEE!!!! Saker hon gillar - eller inte gillar. Det går så fort.

Så, mitt liv i några meningar. Nu ska jag gå in & krypa ner bredvid skrutt & pussas & gosa. & gnugga näsa som är det roligaste hon vet just nu. I eftermiddag ska vi bara mysa. Läsa böcker (helst "Max bil"). Gunga (både inne & ute). Leka i sandlådan. Njuta av livet. Jag är så tacksam.

Trevlig helg på er alla! :)

Mår bättre! :)

Det har varit en tuff sommar. Det har det verkligen. Har mått så sjukt dåligt. & värmen - denna värmebölja - ja, den höll verkligen på att ta knäcken på mig! Två månader utan en droppe regn. Ja, så illa var det här i de östraste delarna av landet. Men så, när hela trädgården vissnat & björkarna blivit gula. Då kom till slut regnet. & något senare, då släppte även det värsta illamåendet greppet om min kropp. & nu är jag tillbaka! :)

Slutet av vecka 14 nu. Liten, som går under arbetsnamnet "Lilla f", mår bra. KUB-test i förra veckan. En liten perfekt bebis som vinkade till oss. & risken för krosomfel var lägre än en på 20 000 (där skalan börjar) så det behöver vi inte oroa oss för.

Magen syns redan. Ganska ordentligt (iaf för den som vet om det). Mina vanliga kläder passar inte. &, mina kläder från förra graviditeten sitter inte uppe. Vågen visar ca 8-10 kg mindre än vid samma tid förra gången. & ca 2 kg mindre sen jag blev gravid. Ett angenämt problem, det erkänner jag frivilligt. Har iaf lyckats hitta två par begagnade mamma-jeans i stl 42 (två storlekar mindre än förra gången...) & jag hoppas klara mig med dem. Vi får väl se vad som händer med vikten framöver, men jag har fortfarande svårt för att äta & är inte hungrig så hoppas slippa gå upp 25 kg (plus alla IVF-kilon!) som jag gjorde förra gången (då jag var konstant hungrig & åt som en häst!). Just nu ligger jag bara kanske 4 kg från min "vanliga" vikt, innan IVF-karusellen drog igång & det är ju ganska häftigt med tanke på att jag är gravid i fjärde månaden... :)

Annars ska min stora skrutt börja dagis ett par dagar i veckan from tis nästa vecka (& resten av tiden ska jag fortsätta vara mammaledig)... Det är helt galet hur fort tiden går! & själv ska jag försöka hitta något att pyssla med några dagar i veckan (förutom att ÄNTLIGEN få duscha i fred & kanske hinna göra sånt som jag aldrig hinner med nu för tiden - typ dammsuga & så ;)). Men om mindre än sex månader är ju Lilla f beräknad så jag har inga större förhoppningar om att hitta något jobb, men försöka ska jag iaf!

& ja, lillskruttan går & springer nu & har helt slutat krypa. Hon är så stor vår fina, fina tjej! Nu vaknar hon nog snart, så ska ta & sätta lite fart här.

Stor kram till er alla!

Jag. Mår. Skit.

Just nu är det tungt. Väldigt tungt. Mår sjukt illa. Handikappande illa. Väldigt, väldigt mycket mer illa än vad jag mådde med Adelia. Förmiddagarna har jag svårt att lämna sängen. Lägg till huvudvärk. & trötthet som inte är av denna värld. & ömma bröst (så amning är inte kul). & sover dåligt gör jag också. Skruttan väcker mig vid 4-5, & efter det är det svårt att somna om, för jag mår så illa. & att springa efter en hyperaktiv ettåring (ja, hon fyller ett idag!) hela dagarna, när man helst bara vill krypa ner i ett hål & gömma sig, det är ingen lek. Just nu undrar jag hur jag ska klara av det här. Men jag antar att man gör det, på något sätt. Dumt att klaga. Jag vet det. Inser att ni är många som skulle göra vad som helst för att få må så här (eller i alla fall vad det innebär att må så här), & att vi är extremt lyckligt lottade. & lycklig är jag! Jo, det är jag verkligen. Men. Jag. Mår. Skit.

Hemma igen!

& ja, jag är fortsatt gravid. :)

Först & främst - tack för alla fina kommentarer!! Blir verkligen jätteglad!

En snabb uppdatering: 35-gradig hetta med en tokammande 11-månaders baby (som dessutom vägrade bada) & nygravid fru kanske inte var det bästa beslutet (men vi visste ju förstås inte det när vi bokade). Vi har trots allt haft det bra. Hyrt bil & åkt runt & tittat. & tillbringat lata dagar vid poolen (vi turades om att vara inne med skruttan som bara orkade ett par timmar i hettan per dag). Några kortare besök på stranden också (där det förtärdes sand & slickades på stenar, så poolen var ändå enklare...).

Självklart pajade min mage helt & jag klarade hemresan enbart med hjälp av koltabletter. Har pratat med min barnmorska idag. & slutat med koltabletter, för det är tydligen inte alls bra när man är gravid. Men trasig, ja det är magen fortsatt så här dricks det blåbärssoppa för fulla muggar.

Inskrivning på MVC den 6 juli. Om allt går som det ska. Känner mig gravid. & har faktiskt inte oroat mig nämnvärt. Ännu. Ja, just det, sluta amma har vi också fått order om. Det orkar jag inte ens tänka på.

Vi tar en dag i taget.

Stor kram till er alla där ute! Avslutar med en hälsning från en tuff poolbrutta! :)

Befinner mig i chocktillstånd!!!

PMS-en från helvetet visade sig vara...



Det här är helt skadat!

Mensen borde kommit igår. Det gjorde den inte. Inget konstigt med det. Min mens brukar bråka med mig. Men ändå, innan jag gick för att blanda en campari-juice, för att fira makens semester/pappaledighet & vår spontana sista-minuten-resa till Grekland imorgon, så tänkte jag: "lika bra att testa så jag kan dricka med gott samvete". & så. kl 19.00 på kvällen. Så fick jag detta resultat... Kan det verkligen vara sant??

Jag ammar fortfarande (ganska mycket!) Det här ska inte hända oss. Andra kanske, men inte oss!

Nu blir det Grekland en vecka. Ska försöka smälta det här. & framför allt försöka att inte konstant oroa mig. Men det kommer bli svårt. Hoppas, hoppas att det verkligen går vägen! Hela vägen! Ett syskon till Adelia. Vilken dröm! Jag vill ju så!

pms...

Usch vad jag inte gillar pms... & som ni säkert kan räkna ut med armbågen så är det i det tillståndet jag befinner mig just nu. Första veckan efter ÄL, ja då har man fortfarande hoppet uppe. Jodå, det kan nog gå vägen det här. & när det börjar spänna i magen så är det kanske bara tecken på att något håller på att fästa eller så... Men sen går ytterligare några dagar & så blir molvärken kraftigare. Magen pajar. & humöret är åt h-e. Ja, då vet jag. Nä, inget har hänt. & nu har jag ytterligare en 4-5 dagar kvar (tror jag) att gå omkring & må så här innan mensen så småningom kommer. Nä, fy för pms (det har sagts förut, men tål att upprepas!)!!!

Så för att bli lite gladare avslutar jag med en somrig bild på vår underbara lillskrutta (som nog börjar gå vilken dag som helst). Snart ett år gammal är hon nu, finaste tjejen!



Kram till er alla! :)

Inte gravid, men...

Inte gravid, men däremot är jag numera en mycket stolt körkortsinnehavare! Klarade både teori & uppkörning på första försöket för ca 2 veckor sedan & ni kan säkert fatta hur lycklig jag är nu! Dessutom kan jag glatt meddela att jag har gått ner en hel del i vikt & nu ligger på samma vikt som innan graviditeten (tjoho!). & detta utan bantning & bara tack vare att jag numera får jaga en lillskrutt runt huset dagarna i ända (vilket tempo hon har!) & kanske lite för att jag fortfarande ammar. Hon kryper nu, & det är inte långt kvar tills hon kan gå (hon ställer sig upp hela tiden). & visst, jag har en 7-8 IVF-kilon att tampas med också, men jag har ingen brådska. Det här är bra nog just nu!

& ja, mensen kom tillslut. & vi fortsätter försöka på egen hand. Maken är ledig tre månader i sommar så då hoppas vi på många försök. ;) Jag lovar att meddela om ngt skulle lyckas.

Kram på er! Vi hörs! :)

Jakten på den försvunna mensen...

Som rubriken avslöjar är min mens på vift. Den kom, med besked, för exakt 48 dagar sen. Följt av en positiv ÄL-sticka ca 2 v senare (& så klart en massa nupp). Sen dess - nada. Niente. Noll. Gravid? Nä, inte mycket. Grinig mens? Japp. You betcha!

Så resan står & stampar. Inget nytt här inte. Tråkigt med bråkig mens, men jag antar att det bara är att vänta iom att jag fortfarande ammar.

Apropå amning. Två tänder dök upp i måndags. Samtidigt. Bara så där. Så vår tandlösa (nästintill hårlösa) lilla gullunge har nu helt plötsligt tänder. & ja, det känns när man ammar...

Annars går det framåt med övningskörningen! Håll tummarna för att det är klart inom några månader! :)

& slutligen:


Skrutt några dagar pre-tänder. :)

Ett nytt kapitel - en ny resa!

Det är dags att vända blad. & med det menar jag inte att det är dags att tacka för mig, utan precis som jag skriver - att det är dags för ett nytt kapitel, en ny resa. Nämligen resan till en till liten. Ett syskon till Adelia. Ett till mirakel.

Det är i alla fall vad vi hoppas på!

Vi har fått vår älskade, efterlängtade, underbara, fantastiska dotter. Det har varit en lång & stundtals mycket smärtsam resa, med ett bättre slut än vad vi någonsin hade kunnat hoppas på - vår Adelia. Om vi kan, så önskar vi oss inget hellre än ett (eller flera!) syskon till vår fina tjej. & vi ser ingen anledning att vänta. Maken är 43. Jag 30. Det kan bli en lång resa så lika bra att dra i gång den på en gång. Det här blir en lugnare & mer avslappnad resa än den första. För på den här resan har vi sällskap av vårt mirakel, & det är hos henne vårt fokus kommer att finnas. IVF ligger långt borta i tiden (tror vi). Vi har en liten lillflempa i frysen. & framför allt kommer vi att försöka på egen hand. Vi lyckades ju en gång (även om utfallet blev väldigt olyckligt) & nu är vi båda rökfria & mår mycket bättre. Chanserna är visserligen ganska små, men det skadar inte att försöka.

Så, sju månader efter att Adelia föddes så kom mensen tillbaka (med buller & brak!) & nu har vi officiellt (ja, även våra nära & kära är informerade - vi vill ha sällskap på denna resa!) startat resan!

När det gäller bloggen så kommer den att finnas kvar. Den var min ventil när jag mådde som sämst. Genom den har haft turen & förmånen att lära känna andra i liknande situation. Några kämpar fortfarande. Andra har lyckats med sin resa. Jag hoppas få fortsätta följa mina vänner. Både här & hos er (jag hälsar fortfarande ofta på hos er - även om jag inte alltid hinner lämna någon kommentar...). Även "nya" männsikor, som kanske just har påbörjat sin resa, får gärna höra av sig - det blir jag bara glad över! Jag kommer att uppdatera här då & då. Dock kommer jag inte just nu att börja skriva varje dag - jag har inte den tiden.

Så för nu - tack alla ni som följt min resa & stöttat & hjälpt! Ni har varit ovärdeliga! Jag hoppas att vi ses & hörs snart! Nu kör vi - igen! :)

Kram Hanna

Adelia - snart sju månader!

Snart sju månader! Vart har tiden tagit vägen? Vår lillskrutta håller på att bli en stor lillskrutta! & världens finaste tjej, ja det har vi verkligen begåvats med! ;)

Just nu är livet med Adelia helt underbart! Senaste utvecklingsfasen är avklarad (den var lite jobbig måste jag säga) & just nu har vi världens soligaste tjej som förgyller alla våra dagar med sitt stora leende. Hon somnar snällt runt 20.00 (fortfarande sover hon i vår säng - vi sover alla så bra ju!) & sen sover hon till 8 på morgonen, med lite snutt vid 5-tiden. Våra dagar är fyllda med roliga aktiviteter, eller så är vi bara hemma & leker. Vi sjunger & dansar & övar på att sitta & rulla runt (ett effektivt sätt att ta sig från ett ställe till ett annat). Maten funkar också kanonbra. Jag lagar all hennes mat själv & hon älskar att äta!

För min egen del har jag börjat övningsköra igen & jag längtar så efter att äntligen få ta det där körkortet! Till sommaren ska det definitivt vara klart!

Nej, nu ropas det på mig! :)

Ps. Bilden är på vår lilla julaftonstjej! :)