Förlossningen...

Livet med Adelia är precis lika härligt som det var för en vecka sedan. Hon är lika underbar. Allt är lika enkelt. Hon skriker bara till för att berätta att hon är hungrig. Vi får fortfarande sova i stort sett hela nätterna. Hon har ännu inte kräkts en enda gång… & hon tillbringar det mesta av dagarna sovande, eller allra helst, snuttande vid mammas bröst. & hon är lite mer vaken för varje dag som går. Vår fina, fina tjej!

Vi fyller dagarna med mat & gos. Släkt & vänner kommer & hälsar. En & annan kortare utflykt har vi hunnit med. & så vackra promenader ner till havet, nästan varje dag. Livet är underbart!

& nu över till förlossningsåtergivandet. Kan börja med att berätta att det var väldigt ont om plats på södersjukhuset (& tydligen på alla sjukhus i Sthlm) & att det absolut märktes. Tyvärr.

Hur som helst så började allt med att vattnet gick, natten till den 27e juni, kl 01.42. Det var en väldigt läskig känsla. Det var ganska mkt vatten som helt plötsligt började rinna. Jag väckte maken som lätt paniskt sprang upp för att packa det sista medan jag ringde till förlossningen. Eftersom hon inte var fixerad visste jag inte om jag fick resa mig, med det visade sig gå bra eftersom huvudet var ”ruckbart” men inte löst. Vi fick beskedet att återkomma på morgonen iom att värkarna inte kommit igång. Det gjorde de dock ca 30 minuter senare. & när kl var 8 kom värkarna med ca 3 min intervall. Vi tyckte det var mer än dags att åka in, men på SÖS tyckte de att vi kunde vänta ett par timmar till (de hade det ”lite tajt”).

Kl 10.30 kom vi dit & de konstaterade att värkarna var täta & regelbundna. En BM skulle känna hur öppen jag var. Hon var stressad & hårdhänt & måste ha känt på helt fel ställe för hon menade på att jag inte var öppen alls (det var sjukt så sjukt smärtsamt!). Så, eftersom hon då menade att vi skulle få åka hem igen & komma tillbaka följande dag (trots att jag skrek vid varje värk) så fick jag inget att äta (fast jag inte ätit frukost). & maken fick inte hämta vår väska från bilen. Vi skulle bara vänta på doktorn. Sen skulle vi hem. & 1,5 h senare kom äntligen doktorn. Hon konstaterade att jag var 4 cm öppen & att förlossningen satt igång. Först då blev vi tagna på allvar.

Jag hade skrivit ett förlossningsbrev med önskemål – som jag är säker på att ingen läste… Jag fick själv be om smärtlindring. Ingen diskuterade det ens med mig. Trots att jag hade så ont så jag skrek. Jag provade akupunktur (som jag inte tyckte gav ngn effekt). Lustgasen var min räddning ett tag. Men tillslut blev det ändå outhärdligt & jag bad jag om en epidural. Efter det kunde jag andas ut ett par timmar då smärtan minskade. Men eftersom även värkarna minskade fick jag efter ett par timmar värkstimulerande dropp. & då gick allt skitfort. Efter kanske en timme kändes det som jag hade fått upp en känga i röven & smärtan var helt obeskrivbar. Vi försökte påkalla personalen, men de skulle byta personal 30 minuter senare så ”det var bättre om den nya personalen kontrollerade mig”. & så blev jag lämnad ensam. Efter ca 30 minuters ylande kom så den nya personalen som snabbt konstaterade att jag var helt öppen & allt var klart för förlossning (jag hade försökt säga det ett tag, men ingen lyssnade ju). Först skulle bara bebisen rotera ner den sista biten. Så jag fick blev tillsagd att ligga på sidan med ena benet i ett ”gynställ”. & så blev jag lämnad ensam i 30 minuter igen. Som jag skrek! Epiduralen har ju ingen som helst effekt när det gått så här långt & det enda jag hade var lustgas – som inte hjälpte mkt… Jag bröt nästan handen på min stackars make… :)

Så efter 30 minuter kom hon tillbaka & sa att nu ska vi minsann krysta ut bebisen & slängde upp mina ben i gynställning (jag hade specifikt bett om att få pröva att få föda upprätt…) & tog ifrån mig lustgasen. Jag hade så ont så det var bara att försöka göra som hon sa. Smärtan vill jag inte ens gå in på. Trodde allvarligt inte att jag skulle klara det. Fick tom panik & försökte klättra ur sängen. Men barnmorskan var duktig & lugnade mig & hjälpte mig att krysta ut lilla Adelia. Det tog ca 30 minuter & sen låg hon där på min mage, kl 23.00. Alldeles underbar. & jag har aldrig någonsin varit så lycklig. Jag tror att jag sa ngt till Adelia om att hennes lillebror nog skulle vara två år äldre än hon & komma från Afrika… För så ont gjorde det. Men, det är så klart redan glömt… :)

Efter dusch & amning & annat pyssel så blev jag satt i en rullstol & skjutsades till BB-avdelningen. Det var fullt (på alla Sthlms sjukhus tydligen) så trots att klockan var efter 2 på morgonen, & vi bor ca 4 mil från sjukhuset, så fick maken inte stanna kvar. Alltså blev jag lämnad ensam med lilla Adelia i ett rum med en annan nyförlöst mamma & maken fick bege sig hemåt. Det var verkligen hemskt. Jag hade verkligen behövt hans stöd just då & jag sov självklart inte en blund. & maken var väl mer eller mindre bara hemma & vände & var tillbaka på BB igen kl 7 på morgonen. Fattar inte hur man kan utsätta en nyförlöst förstagångsmamma (& pappa) för sånt. Vi bestämde oss omgående för att åka hem samma dag för hade verkligen ingen lust att stanna efter det bemötandet vi fick.

Så nej, förlossningen & BB var tyvärr ingen rolig upplevelse, även om själva förlossningen gick bra & allt var komplikationsfritt. Personalen hade inte tid med oss & det märktes. Hade hembesök från BVC i fredags & då pratade vi igenom allt det här. Hon skulle skriva en avikelserapport, för ”så här får det inte gå till”, men hon sa samtidigt att hon kände ingen förloppet & ofta fick höra liknande historier när det var många förlossningar. & det värsta är att babyboomen bara har börjat. Det ska födas jättemånga barn from augusti-september, så det finns tydligen en risk att det blir värre.

Så mitt tips om ni skulle hamna i en liknande situation (vilket jag hoppas att ni slipper). Tag kommandot & kräv uppmärksamhet! Vi var snälla & tänkte att de kommer nog snart… & så gick det som det gick. Vi skulle ha varit mkt hårdare om vi vetat. & nästa gång (för det hoppas jag att det blir!) blir det andra bullar. Det lovar jag!

Ps. Att få Adelia var värt allt det här, hur jobbigt de än var & jag ska försöka att bara ta med mig fina minnen från förlossningen –som när hon låg där, alldeles ny på min mage & skrek. Det var mer underbart än ngt annat här i livet!