Dan före dan före...

Nu är det nära. Det känns i hela kroppen. Jag har nära till tårarna hela tiden. Försöker att tänka på annat. Men det vet ni ju alla hur enkelt det är... Imorgon ska Idalie ta blodprov. De stack henne tre gånger igår, men blodet vägrade rinna... Hon var helt hysterisk, så vi fick avbryta och ska nu alltså försöka igen imorgon. Och efter det ska vi bli runtvisade på intensivvårdsavdelningen, där hon kommer att tillbringa de första dygnen efter operationen. Det är tydligen väldigt viktigt att vi båda två är förberedda och medvetna om vad som väntar. Jag inser att det kommer vara väldigt läskigt och jag kommer att få kämpa mot tårarna. Men barnen kommer att vara med (vi har ju inget val) så bara att försöka bita ihop... Vi ska dessutom träffa narkosläkaren, som ska bedömma om det blir operation eller inte. Hon är ju fortfarande tyvärr lite småsnorig. Jag orkar faktiskt inte ens tänka tanken att operationen blir uppskjuten. Det får bara inte hända. Jag klarar det inte...