IVF-prinsessan tipsade i sin blogg om bra saker att köpa när man ska få barn & jag tänkte jag skulle komma med några fler tips på saker som jag inte skulle ha klarat mig utan. :)
Först & främst - sovgungan Knoppa (eller för all del ngt annat märke), som man hänger i taket. Den är helt fantastisk & lätt att flytta om man byter rum eller går ut. & Adelia älskar att sova i den eftersom den rör sig hela tiden. Vi använder den bara dagtid då lillan sover bredvid mig i sängen på nätterna (utan snuggelnest). I vagnen sover hon inte alls lika bra eftersom den mest står stilla...
Nummer två på min lista är en bärsele från Babybjörn. Utan den vet jag inte vad jag hade gjort. Den har använts väldigt flitigt från dag ett! På svamptur i skogen, på bakluckeloppis (där en vagn inte får plats), när vi storhandlar. Ja, eller bara hemma när lillan är mammig & vill vara nära. Ner med henne i "björnen" - hon somnar på två sekunder - & jag har båda händerna fria men kan pussa henne på huvudet när jag vill - underbart (hon sover i den nu faktiskt...)! & ja, den fungerar i stort sätt lika bra för pappa! :)
& slutligen vill jag tipsa om att köpa hem parfymfriolja & tvättlappar. Att tvätta med olja istället för med vatten är snällare mot rumpan & det har fungerat väldigt bra för oss. & en bra "rumpsalva", typ inotyol, är också kanon att ha hemma redan från början (puder är inte att rekommendera - det drar åt sig fukt & kladdar mest). De är väldigt känsliga de små rumporna... :)
Det är nog de sakerna som jag i första hand skulle vilja tipsa om. Jag köpte även hem massa annat, som tvätt-/kräklappar & haklappar & nappar & bröstmjölksersättning mm som jag inte alls fått användning för. Adelia har ju ännu inte kräkts en enda gång (vilket tydligen inte alla barn gör) & amningen har fungerat kanon så många saker visade sig vara överflödiga. Men det vet man ju förstås inte innan...
Jag trodde också att vi skulle vara bundna till hemmet ett bra tag efter förlossningen & ville därför ha "allt man ens kunde tänka sig behöva" hemma - om ifall att... Men så blev det inte alls. Redan på dag tre tror jag vi var ute på vår första utflykt... Det är alltså inte lätt att veta hur det ska bli.
Nä, nog svamlat! Nu ska här fixas med tvätten! :)
lördag, juli 25, 2009
tisdag, juli 21, 2009
"Jag är så kär i den här ungen!"
"Jag är så kär i den här ungen!" - så uttryckte sig maken för ett par dagar sedan när han stod & bytte på Adelia. & det är nog en ganska bra sammanfattning över hur det känns just nu. Vi är kära & lyckliga! Lilla Adelia har redan hunnit bli 3 v & hon växer så det knakar. Besöket på BVC för 1 v sedan visade på + 4 cm totalt samt 400grams viktökning under den senaste veckan... Det är mycket. & hon är verkligen hungrig, vilket man förstår när man ser de siffrorna. Hon har redan vuxit ur stl 50, & stl 56 (som hon badade i som nyfödd) sitter numera perfekt. Ska bli spännande att se hur mkt hon har vuxit när vi ska dit igen nästa vecka. Fortsätter hon i den här takten så blir det väl stl 62 inom ett par veckor... :)
Nu ska det badas i badbaljan! :)
Hoppas att ni alla har det bra & njuter av sommaren!
Nu ska det badas i badbaljan! :)
Hoppas att ni alla har det bra & njuter av sommaren!
torsdag, juli 09, 2009
Förlossningen...
Livet med Adelia är precis lika härligt som det var för en vecka sedan. Hon är lika underbar. Allt är lika enkelt. Hon skriker bara till för att berätta att hon är hungrig. Vi får fortfarande sova i stort sett hela nätterna. Hon har ännu inte kräkts en enda gång… & hon tillbringar det mesta av dagarna sovande, eller allra helst, snuttande vid mammas bröst. & hon är lite mer vaken för varje dag som går. Vår fina, fina tjej!
Vi fyller dagarna med mat & gos. Släkt & vänner kommer & hälsar. En & annan kortare utflykt har vi hunnit med. & så vackra promenader ner till havet, nästan varje dag. Livet är underbart!
& nu över till förlossningsåtergivandet. Kan börja med att berätta att det var väldigt ont om plats på södersjukhuset (& tydligen på alla sjukhus i Sthlm) & att det absolut märktes. Tyvärr.
Hur som helst så började allt med att vattnet gick, natten till den 27e juni, kl 01.42. Det var en väldigt läskig känsla. Det var ganska mkt vatten som helt plötsligt började rinna. Jag väckte maken som lätt paniskt sprang upp för att packa det sista medan jag ringde till förlossningen. Eftersom hon inte var fixerad visste jag inte om jag fick resa mig, med det visade sig gå bra eftersom huvudet var ”ruckbart” men inte löst. Vi fick beskedet att återkomma på morgonen iom att värkarna inte kommit igång. Det gjorde de dock ca 30 minuter senare. & när kl var 8 kom värkarna med ca 3 min intervall. Vi tyckte det var mer än dags att åka in, men på SÖS tyckte de att vi kunde vänta ett par timmar till (de hade det ”lite tajt”).
Kl 10.30 kom vi dit & de konstaterade att värkarna var täta & regelbundna. En BM skulle känna hur öppen jag var. Hon var stressad & hårdhänt & måste ha känt på helt fel ställe för hon menade på att jag inte var öppen alls (det var sjukt så sjukt smärtsamt!). Så, eftersom hon då menade att vi skulle få åka hem igen & komma tillbaka följande dag (trots att jag skrek vid varje värk) så fick jag inget att äta (fast jag inte ätit frukost). & maken fick inte hämta vår väska från bilen. Vi skulle bara vänta på doktorn. Sen skulle vi hem. & 1,5 h senare kom äntligen doktorn. Hon konstaterade att jag var 4 cm öppen & att förlossningen satt igång. Först då blev vi tagna på allvar.
Jag hade skrivit ett förlossningsbrev med önskemål – som jag är säker på att ingen läste… Jag fick själv be om smärtlindring. Ingen diskuterade det ens med mig. Trots att jag hade så ont så jag skrek. Jag provade akupunktur (som jag inte tyckte gav ngn effekt). Lustgasen var min räddning ett tag. Men tillslut blev det ändå outhärdligt & jag bad jag om en epidural. Efter det kunde jag andas ut ett par timmar då smärtan minskade. Men eftersom även värkarna minskade fick jag efter ett par timmar värkstimulerande dropp. & då gick allt skitfort. Efter kanske en timme kändes det som jag hade fått upp en känga i röven & smärtan var helt obeskrivbar. Vi försökte påkalla personalen, men de skulle byta personal 30 minuter senare så ”det var bättre om den nya personalen kontrollerade mig”. & så blev jag lämnad ensam. Efter ca 30 minuters ylande kom så den nya personalen som snabbt konstaterade att jag var helt öppen & allt var klart för förlossning (jag hade försökt säga det ett tag, men ingen lyssnade ju). Först skulle bara bebisen rotera ner den sista biten. Så jag fick blev tillsagd att ligga på sidan med ena benet i ett ”gynställ”. & så blev jag lämnad ensam i 30 minuter igen. Som jag skrek! Epiduralen har ju ingen som helst effekt när det gått så här långt & det enda jag hade var lustgas – som inte hjälpte mkt… Jag bröt nästan handen på min stackars make… :)
Så efter 30 minuter kom hon tillbaka & sa att nu ska vi minsann krysta ut bebisen & slängde upp mina ben i gynställning (jag hade specifikt bett om att få pröva att få föda upprätt…) & tog ifrån mig lustgasen. Jag hade så ont så det var bara att försöka göra som hon sa. Smärtan vill jag inte ens gå in på. Trodde allvarligt inte att jag skulle klara det. Fick tom panik & försökte klättra ur sängen. Men barnmorskan var duktig & lugnade mig & hjälpte mig att krysta ut lilla Adelia. Det tog ca 30 minuter & sen låg hon där på min mage, kl 23.00. Alldeles underbar. & jag har aldrig någonsin varit så lycklig. Jag tror att jag sa ngt till Adelia om att hennes lillebror nog skulle vara två år äldre än hon & komma från Afrika… För så ont gjorde det. Men, det är så klart redan glömt… :)
Efter dusch & amning & annat pyssel så blev jag satt i en rullstol & skjutsades till BB-avdelningen. Det var fullt (på alla Sthlms sjukhus tydligen) så trots att klockan var efter 2 på morgonen, & vi bor ca 4 mil från sjukhuset, så fick maken inte stanna kvar. Alltså blev jag lämnad ensam med lilla Adelia i ett rum med en annan nyförlöst mamma & maken fick bege sig hemåt. Det var verkligen hemskt. Jag hade verkligen behövt hans stöd just då & jag sov självklart inte en blund. & maken var väl mer eller mindre bara hemma & vände & var tillbaka på BB igen kl 7 på morgonen. Fattar inte hur man kan utsätta en nyförlöst förstagångsmamma (& pappa) för sånt. Vi bestämde oss omgående för att åka hem samma dag för hade verkligen ingen lust att stanna efter det bemötandet vi fick.
Så nej, förlossningen & BB var tyvärr ingen rolig upplevelse, även om själva förlossningen gick bra & allt var komplikationsfritt. Personalen hade inte tid med oss & det märktes. Hade hembesök från BVC i fredags & då pratade vi igenom allt det här. Hon skulle skriva en avikelserapport, för ”så här får det inte gå till”, men hon sa samtidigt att hon kände ingen förloppet & ofta fick höra liknande historier när det var många förlossningar. & det värsta är att babyboomen bara har börjat. Det ska födas jättemånga barn from augusti-september, så det finns tydligen en risk att det blir värre.
Så mitt tips om ni skulle hamna i en liknande situation (vilket jag hoppas att ni slipper). Tag kommandot & kräv uppmärksamhet! Vi var snälla & tänkte att de kommer nog snart… & så gick det som det gick. Vi skulle ha varit mkt hårdare om vi vetat. & nästa gång (för det hoppas jag att det blir!) blir det andra bullar. Det lovar jag!
Ps. Att få Adelia var värt allt det här, hur jobbigt de än var & jag ska försöka att bara ta med mig fina minnen från förlossningen –som när hon låg där, alldeles ny på min mage & skrek. Det var mer underbart än ngt annat här i livet!
Vi fyller dagarna med mat & gos. Släkt & vänner kommer & hälsar. En & annan kortare utflykt har vi hunnit med. & så vackra promenader ner till havet, nästan varje dag. Livet är underbart!
& nu över till förlossningsåtergivandet. Kan börja med att berätta att det var väldigt ont om plats på södersjukhuset (& tydligen på alla sjukhus i Sthlm) & att det absolut märktes. Tyvärr.
Hur som helst så började allt med att vattnet gick, natten till den 27e juni, kl 01.42. Det var en väldigt läskig känsla. Det var ganska mkt vatten som helt plötsligt började rinna. Jag väckte maken som lätt paniskt sprang upp för att packa det sista medan jag ringde till förlossningen. Eftersom hon inte var fixerad visste jag inte om jag fick resa mig, med det visade sig gå bra eftersom huvudet var ”ruckbart” men inte löst. Vi fick beskedet att återkomma på morgonen iom att värkarna inte kommit igång. Det gjorde de dock ca 30 minuter senare. & när kl var 8 kom värkarna med ca 3 min intervall. Vi tyckte det var mer än dags att åka in, men på SÖS tyckte de att vi kunde vänta ett par timmar till (de hade det ”lite tajt”).
Kl 10.30 kom vi dit & de konstaterade att värkarna var täta & regelbundna. En BM skulle känna hur öppen jag var. Hon var stressad & hårdhänt & måste ha känt på helt fel ställe för hon menade på att jag inte var öppen alls (det var sjukt så sjukt smärtsamt!). Så, eftersom hon då menade att vi skulle få åka hem igen & komma tillbaka följande dag (trots att jag skrek vid varje värk) så fick jag inget att äta (fast jag inte ätit frukost). & maken fick inte hämta vår väska från bilen. Vi skulle bara vänta på doktorn. Sen skulle vi hem. & 1,5 h senare kom äntligen doktorn. Hon konstaterade att jag var 4 cm öppen & att förlossningen satt igång. Först då blev vi tagna på allvar.
Jag hade skrivit ett förlossningsbrev med önskemål – som jag är säker på att ingen läste… Jag fick själv be om smärtlindring. Ingen diskuterade det ens med mig. Trots att jag hade så ont så jag skrek. Jag provade akupunktur (som jag inte tyckte gav ngn effekt). Lustgasen var min räddning ett tag. Men tillslut blev det ändå outhärdligt & jag bad jag om en epidural. Efter det kunde jag andas ut ett par timmar då smärtan minskade. Men eftersom även värkarna minskade fick jag efter ett par timmar värkstimulerande dropp. & då gick allt skitfort. Efter kanske en timme kändes det som jag hade fått upp en känga i röven & smärtan var helt obeskrivbar. Vi försökte påkalla personalen, men de skulle byta personal 30 minuter senare så ”det var bättre om den nya personalen kontrollerade mig”. & så blev jag lämnad ensam. Efter ca 30 minuters ylande kom så den nya personalen som snabbt konstaterade att jag var helt öppen & allt var klart för förlossning (jag hade försökt säga det ett tag, men ingen lyssnade ju). Först skulle bara bebisen rotera ner den sista biten. Så jag fick blev tillsagd att ligga på sidan med ena benet i ett ”gynställ”. & så blev jag lämnad ensam i 30 minuter igen. Som jag skrek! Epiduralen har ju ingen som helst effekt när det gått så här långt & det enda jag hade var lustgas – som inte hjälpte mkt… Jag bröt nästan handen på min stackars make… :)
Så efter 30 minuter kom hon tillbaka & sa att nu ska vi minsann krysta ut bebisen & slängde upp mina ben i gynställning (jag hade specifikt bett om att få pröva att få föda upprätt…) & tog ifrån mig lustgasen. Jag hade så ont så det var bara att försöka göra som hon sa. Smärtan vill jag inte ens gå in på. Trodde allvarligt inte att jag skulle klara det. Fick tom panik & försökte klättra ur sängen. Men barnmorskan var duktig & lugnade mig & hjälpte mig att krysta ut lilla Adelia. Det tog ca 30 minuter & sen låg hon där på min mage, kl 23.00. Alldeles underbar. & jag har aldrig någonsin varit så lycklig. Jag tror att jag sa ngt till Adelia om att hennes lillebror nog skulle vara två år äldre än hon & komma från Afrika… För så ont gjorde det. Men, det är så klart redan glömt… :)
Efter dusch & amning & annat pyssel så blev jag satt i en rullstol & skjutsades till BB-avdelningen. Det var fullt (på alla Sthlms sjukhus tydligen) så trots att klockan var efter 2 på morgonen, & vi bor ca 4 mil från sjukhuset, så fick maken inte stanna kvar. Alltså blev jag lämnad ensam med lilla Adelia i ett rum med en annan nyförlöst mamma & maken fick bege sig hemåt. Det var verkligen hemskt. Jag hade verkligen behövt hans stöd just då & jag sov självklart inte en blund. & maken var väl mer eller mindre bara hemma & vände & var tillbaka på BB igen kl 7 på morgonen. Fattar inte hur man kan utsätta en nyförlöst förstagångsmamma (& pappa) för sånt. Vi bestämde oss omgående för att åka hem samma dag för hade verkligen ingen lust att stanna efter det bemötandet vi fick.
Så nej, förlossningen & BB var tyvärr ingen rolig upplevelse, även om själva förlossningen gick bra & allt var komplikationsfritt. Personalen hade inte tid med oss & det märktes. Hade hembesök från BVC i fredags & då pratade vi igenom allt det här. Hon skulle skriva en avikelserapport, för ”så här får det inte gå till”, men hon sa samtidigt att hon kände ingen förloppet & ofta fick höra liknande historier när det var många förlossningar. & det värsta är att babyboomen bara har börjat. Det ska födas jättemånga barn from augusti-september, så det finns tydligen en risk att det blir värre.
Så mitt tips om ni skulle hamna i en liknande situation (vilket jag hoppas att ni slipper). Tag kommandot & kräv uppmärksamhet! Vi var snälla & tänkte att de kommer nog snart… & så gick det som det gick. Vi skulle ha varit mkt hårdare om vi vetat. & nästa gång (för det hoppas jag att det blir!) blir det andra bullar. Det lovar jag!
Ps. Att få Adelia var värt allt det här, hur jobbigt de än var & jag ska försöka att bara ta med mig fina minnen från förlossningen –som när hon låg där, alldeles ny på min mage & skrek. Det var mer underbart än ngt annat här i livet!
torsdag, juli 02, 2009
Jag är i sjunde himlen!
Hon är så underbart fantastiskt fin vår lilla Adelia! Det är helt ofattbart hur bra vi har det just nu. Vi kan ibland inte annat än undra om vi verkligen har fått med oss rätt barn hem från BB... Inget bråk, inget gnäll (förutom en & annan tår ibland när vi byter blöja...). Hon äter, sover & gosar hela dagarna & nätterna. Jag är pigg & utvilad. Maken likaså. Hon sover bredvid mig på nätterna & väcker mig genom att börja snutta på mig, där hon kommer åt, när hon är hungrig. Sen ammar vi kanske en timme & sen somnar vi båda nöjt om & sover i runt 2-3 timmar tills hon är hungrig igen. I skrivande stund ligger hon på mitt bröst & sover i sin babybjörn. Obeskrivbar lycka!
Maken skämmer bort mig & lillan. På morgnarna får vi ligga kvar i sängen & gosa medan han åker till bageriet & köper nybakt bröd till frukost. På kvällarna lagar han middag åt oss. Däremellan byter han blöjor & gosar med sin flicka så att jag får lite tid över för mig själv. Tom katterna har accepterat henne & är mest bara nyfikna. Ja, allt har verkligen gått över förväntan.
.
Att jag dessutom är pigg & rörlig gör bara saken bättre. Har varit på flera promenader med lillan. Har varit hos föräldrarna & grillat. & varit i väg & handlat några ggr. Trodde det skulle vara betydligt tuffare än så här om jag ska vara ärlig.
.
Såriga bröstvårtor som gör sjukt ont, handbollsstora värkande bröst & en mutta som är ganska trasig & öm för tillfället är ett väldigt litet pris att betala för allt detta fantastiska.
.
Underbara, vackra, fina Adelia! Du är så innerligt älskad!
.
Jag hoppas verkligen att ni alla får uppleva detta mirakel!
Förlossningsberättelse kommer. Ska bara hinna smälta det lite först...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)