Min IVF-resa - andra kapitlet...

Underbara!

2011-05-17T12:45:00.002+02:00

Förstår inte vart tiden tar vägen. Liten har hunnit bli 3 månader redan (igår) & jag försöker njuta så mycket jag bara kan. För det är underbart. Att få vara mamma till två underbara friska barn (vattkoppor & förkylningar som gått i ett & annat sånt, det räknas lixom inte...). Jag är så tacksam. Hadar är en ren fröjd att vara mamma till. Nöjdare barn får man leta efter. När han är vaken (för han sover som en stock, många, många timmar) sitter han oftast nöjd i sin babysitter & pratar & skrattar. & mammas hjärta bara smälter.

Jag fortsätter att följa er som fortsatt kämpar (& ni som redan kommit i mål så klart) & hoppas att det snart går er väg. Jag har förresten en bekant som vid 47-års ålder (efter många års kämpande), nu äntligen är gravid. Så ge inte upp! :)

Kram!

Liten är här nu! :)

2011-03-02T10:25:00.002+01:00

Ja, han har faktiskt varit här i hela två veckor nu, men det har varit två väldigt hektiska veckor (han kom den 16e). Dock inte pga liten (som heter Hadar) utan pga storasyster, som ca 10 dagar innan förlossningen drabbades av maginfluensa & 40-graders feber. Hon blev bättre efter en vecka, men samma natt som värkarna kom igång på riktigt så blev hon sämre igen, så jag låg med värkar & en gallskrikande lillskrutta i famnen (extremt smärtsamt både fysiskt & psykiskt). Kl 4 på morgonen ringde jag en nära vän som åkte med mig till sjukhuset (SÖS hade fullt, så hamnade på Huddinge, vilket jag är mkt, mkt tacksam för - så mkt bättre!). Maken stannade kvar hemma med ledsen skrutt. Väl framme vid sjukhuset konstaterades att maken nog skulle skynda sig om han ville hinna vara med (vi trodde att vi skulle gott om tid, men icke!). Så jag ringde o väckte min mor som fick åka o ta hand om skrutt. O maken hann i tid. Men fort gick det. O helt utan smärtlindring... Hade lustgas först, men den tog de bort för jag var helt borta...

En frisk liten kille föddes kl 9.20. 3540 g & 52 cm lång. Vi stannade på sjukhuset under dagen men på sena eftermiddagen åkte vi hem till lillskruttan (man måste ju vara kvar i 6h efter förlossningen). Hadar sov konstant de första 10 dagarna. Han var vaken i kanske 1h per dygn. Så vi kunde fokusera på sjuk lilltjej... Sälv mådde jag helt utmärkt. Tog några alvedon samma dag som han kom, mot eftervärkarna. Sen hade jag inte ont mer alls. Fascinerande vad kroppen tål!

Sen i förrgår är skrutt tillbaka på dagis. O Hadar har börjat vakna till allt mer (tyvärr mest pga magknip) o det är roligt att äntligen få träffa honom o börja lära känna honom. Han växer som han ska, men han har svårt för att ta bröstet så vi får kämpa med amningen (på nätterna blir det flaska med ersättning, ngt annat går bara inte). Hade hembesök från BVC igår o hon kunde konstatera att problemet består i att hans tunga "sitter fast" så han får inte ut den genom munnen. O den behövs för att få ett bra grepp. Så på måndag ska vi till Nacka sjukhus för att skära av bandet under tungan... Hemskt! De ska skära i min bebis... Men, det måste göras, ju förr desto bättre, så det är bara att gilla läget. O hoppas förstås att det går bättre med amningen efteråt.

Annars är vi redan tillbaka i vardagen. Maken är bortrest hela veckan o jag är ensam med två små barn. Tur man har gjort det här förut så man är ganska luttrad. :)

Nu väntar en miljon sysslor på mig. Liten har somnat i min famn o hoppas att han fortsätter sova när jag lägger ner honom (trots magknip).

Kram till er alla där ute!

Ingen bebis ännu!

2011-02-02T09:21:00.003+01:00

Men snart hoppas jag! Så här kommer en liten pre-bebis-uppdatering. :)

Att vara gravid när man har en ettåring att ta hand om (ja, nu 1.5-åring) är en upplevelse i sig, men själva graviditeten hamnar ju förstås lite i skymundan. Som tur är har mina krämpor (foglossning, ont i axlen mm) varit väldigt snälla den här gången, vilket är tur, för man är i ständig rörelse när man lever med en (väldigt mammig) liten skrutta som inte är still en sekund. Vågen visar på sammanlagt plus 7 kg. Det betyder att jag väger lika mkt nu som jag gjorde vid inskrivningen förra gången. Det är sagolikt skönt (vägde alltså nästan 20 kg mer mot slutet förra gången...)!

Annars har dagisförkylningarna (& annat smått & gott) fortsatt att avlösa varandra, så frisk har jag inte varit många dagar senaste halvåret. Men det är sånt man får leva med. Just nu har jag ont i halsen & huvudet fullt av snor (& då började jag precis känna mig bättre från förra veckans riktiga dunderförkylning...). Vill att bebis ska komma nu. Fast vore ju förstås trevligt att vara någorlunda frisk under förlossningen - men det blir som det blir. Bara bebis är frisk så är jag nöjd!

Känslor just nu? Spänning & förväntan! Men mest nervös. Det här är ju superläskigt! Inte själva förlossningen (det fixar jag!) utan det som komma skall... Hur ska jag klara av att ta hand om två småttingar själv (maken reser ju väldigt mkt i jobbet)? Hur ska skrutt reagera på konkurrensen? Kommer jag någonsin att få sova igen? Tänk om bebis inte kommer vara frisk?

Tänk, för två år sedan hade jag precis varit på rutinultraljudet, & det började gå upp för mig att jag kanske, kanske ändå skulle få bli mamma. Snart är jag tvåbarnsmamma! Det är verkligen superstort! & jag är så tacksam. Allt det andra kommer att lösa sig, det vet jag... & jag fortsätter att följa er andra som kämpar där ute. Många av er har äntligen kommit i mål. För andra är det en bit kvar, men jag fortsätter att hålla alla tummar jag kan!

Nu blir det rast & vila. Avslutar med en liten bild tagen innan jul på världens sötaste lilla skrutta. Lovar att återkomma med en bild på en liten plutt också, hoppas snart!

Kram till er alla! :)

Kort uppdatering...

2010-10-01T14:47:00.002+02:00

Skrutt vaknar när som helst - så det får bli en kortis. Vi mår bra. Hela familjen. Visserligen konstant sjuka sen skrutt började dagis. Feber, förkylning, ögoninflammation kommer & går. Det nya livet. Dagislivet.

I min mage, som börjar bli stor nu, bor en liten pojke. Han mår bra. Min kropp har ännu klarat sig från krämpor. V21-22 nu. Inte så stor koll. Vågen visar fortsatt minus (skiljer nu runt 15 kg sen förra graviditeten). Skönt faktiskt.

Skrutt har lärt sig så mycket senaste veckorna. Hon pratar. Nya ord varje vecka. Banan. Majs. Bada. Mat. & NÄÄÄÄJJJEE!!!! Saker hon gillar - eller inte gillar. Det går så fort.

Så, mitt liv i några meningar. Nu ska jag gå in & krypa ner bredvid skrutt & pussas & gosa. & gnugga näsa som är det roligaste hon vet just nu. I eftermiddag ska vi bara mysa. Läsa böcker (helst "Max bil"). Gunga (både inne & ute). Leka i sandlådan. Njuta av livet. Jag är så tacksam.

Trevlig helg på er alla! :)

Mår bättre! :)

2010-08-12T13:43:00.002+02:00

Det har varit en tuff sommar. Det har det verkligen. Har mått så sjukt dåligt. & värmen - denna värmebölja - ja, den höll verkligen på att ta knäcken på mig! Två månader utan en droppe regn. Ja, så illa var det här i de östraste delarna av landet. Men så, när hela trädgården vissnat & björkarna blivit gula. Då kom till slut regnet. & något senare, då släppte även det värsta illamåendet greppet om min kropp. & nu är jag tillbaka! :)

Slutet av vecka 14 nu. Liten, som går under arbetsnamnet "Lilla f", mår bra. KUB-test i förra veckan. En liten perfekt bebis som vinkade till oss. & risken för krosomfel var lägre än en på 20 000 (där skalan börjar) så det behöver vi inte oroa oss för.

Magen syns redan. Ganska ordentligt (iaf för den som vet om det). Mina vanliga kläder passar inte. &, mina kläder från förra graviditeten sitter inte uppe. Vågen visar ca 8-10 kg mindre än vid samma tid förra gången. & ca 2 kg mindre sen jag blev gravid. Ett angenämt problem, det erkänner jag frivilligt. Har iaf lyckats hitta två par begagnade mamma-jeans i stl 42 (två storlekar mindre än förra gången...) & jag hoppas klara mig med dem. Vi får väl se vad som händer med vikten framöver, men jag har fortfarande svårt för att äta & är inte hungrig så hoppas slippa gå upp 25 kg (plus alla IVF-kilon!) som jag gjorde förra gången (då jag var konstant hungrig & åt som en häst!). Just nu ligger jag bara kanske 4 kg från min "vanliga" vikt, innan IVF-karusellen drog igång & det är ju ganska häftigt med tanke på att jag är gravid i fjärde månaden... :)

Annars ska min stora skrutt börja dagis ett par dagar i veckan from tis nästa vecka (& resten av tiden ska jag fortsätta vara mammaledig)... Det är helt galet hur fort tiden går! & själv ska jag försöka hitta något att pyssla med några dagar i veckan (förutom att ÄNTLIGEN få duscha i fred & kanske hinna göra sånt som jag aldrig hinner med nu för tiden - typ dammsuga & så ;)). Men om mindre än sex månader är ju Lilla f beräknad så jag har inga större förhoppningar om att hitta något jobb, men försöka ska jag iaf!

& ja, lillskruttan går & springer nu & har helt slutat krypa. Hon är så stor vår fina, fina tjej! Nu vaknar hon nog snart, så ska ta & sätta lite fart här.

Stor kram till er alla!

Jag. Mår. Skit.

2010-06-27T17:42:00.002+02:00

Just nu är det tungt. Väldigt tungt. Mår sjukt illa. Handikappande illa. Väldigt, väldigt mycket mer illa än vad jag mådde med Adelia. Förmiddagarna har jag svårt att lämna sängen. Lägg till huvudvärk. & trötthet som inte är av denna värld. & ömma bröst (så amning är inte kul). & sover dåligt gör jag också. Skruttan väcker mig vid 4-5, & efter det är det svårt att somna om, för jag mår så illa. & att springa efter en hyperaktiv ettåring (ja, hon fyller ett idag!) hela dagarna, när man helst bara vill krypa ner i ett hål & gömma sig, det är ingen lek. Just nu undrar jag hur jag ska klara av det här. Men jag antar att man gör det, på något sätt. Dumt att klaga. Jag vet det. Inser att ni är många som skulle göra vad som helst för att få må så här (eller i alla fall vad det innebär att må så här), & att vi är extremt lyckligt lottade. & lycklig är jag! Jo, det är jag verkligen. Men. Jag. Mår. Skit.

Hemma igen!

2010-06-16T19:31:00.003+02:00

& ja, jag är fortsatt gravid. :)

Först & främst - tack för alla fina kommentarer!! Blir verkligen jätteglad!

En snabb uppdatering: 35-gradig hetta med en tokammande 11-månaders baby (som dessutom vägrade bada) & nygravid fru kanske inte var det bästa beslutet (men vi visste ju förstås inte det när vi bokade). Vi har trots allt haft det bra. Hyrt bil & åkt runt & tittat. & tillbringat lata dagar vid poolen (vi turades om att vara inne med skruttan som bara orkade ett par timmar i hettan per dag). Några kortare besök på stranden också (där det förtärdes sand & slickades på stenar, så poolen var ändå enklare...).

Självklart pajade min mage helt & jag klarade hemresan enbart med hjälp av koltabletter. Har pratat med min barnmorska idag. & slutat med koltabletter, för det är tydligen inte alls bra när man är gravid. Men trasig, ja det är magen fortsatt så här dricks det blåbärssoppa för fulla muggar.

Inskrivning på MVC den 6 juli. Om allt går som det ska. Känner mig gravid. & har faktiskt inte oroat mig nämnvärt. Ännu. Ja, just det, sluta amma har vi också fått order om. Det orkar jag inte ens tänka på.

Vi tar en dag i taget.

Stor kram till er alla där ute! Avslutar med en hälsning från en tuff poolbrutta! :)

Befinner mig i chocktillstånd!!!

2010-06-06T19:42:00.002+02:00

PMS-en från helvetet visade sig vara...

Det här är helt skadat!

Mensen borde kommit igår. Det gjorde den inte. Inget konstigt med det. Min mens brukar bråka med mig. Men ändå, innan jag gick för att blanda en campari-juice, för att fira makens semester/pappaledighet & vår spontana sista-minuten-resa till Grekland imorgon, så tänkte jag: "lika bra att testa så jag kan dricka med gott samvete". & så. kl 19.00 på kvällen. Så fick jag detta resultat... Kan det verkligen vara sant??

Jag ammar fortfarande (ganska mycket!) Det här ska inte hända oss. Andra kanske, men inte oss!

Nu blir det Grekland en vecka. Ska försöka smälta det här. & framför allt försöka att inte konstant oroa mig. Men det kommer bli svårt. Hoppas, hoppas att det verkligen går vägen! Hela vägen! Ett syskon till Adelia. Vilken dröm! Jag vill ju så!

pms...

2010-06-01T09:22:00.003+02:00

Usch vad jag inte gillar pms... & som ni säkert kan räkna ut med armbågen så är det i det tillståndet jag befinner mig just nu. Första veckan efter ÄL, ja då har man fortfarande hoppet uppe. Jodå, det kan nog gå vägen det här. & när det börjar spänna i magen så är det kanske bara tecken på att något håller på att fästa eller så... Men sen går ytterligare några dagar & så blir molvärken kraftigare. Magen pajar. & humöret är åt h-e. Ja, då vet jag. Nä, inget har hänt. & nu har jag ytterligare en 4-5 dagar kvar (tror jag) att gå omkring & må så här innan mensen så småningom kommer. Nä, fy för pms (det har sagts förut, men tål att upprepas!)!!!

Så för att bli lite gladare avslutar jag med en somrig bild på vår underbara lillskrutta (som nog börjar gå vilken dag som helst). Snart ett år gammal är hon nu, finaste tjejen!

Kram till er alla! :)

Inte gravid, men...

2010-05-16T17:22:00.003+02:00

Inte gravid, men däremot är jag numera en mycket stolt körkortsinnehavare! Klarade både teori & uppkörning på första försöket för ca 2 veckor sedan & ni kan säkert fatta hur lycklig jag är nu! Dessutom kan jag glatt meddela att jag har gått ner en hel del i vikt & nu ligger på samma vikt som innan graviditeten (tjoho!). & detta utan bantning & bara tack vare att jag numera får jaga en lillskrutt runt huset dagarna i ända (vilket tempo hon har!) & kanske lite för att jag fortfarande ammar. Hon kryper nu, & det är inte långt kvar tills hon kan gå (hon ställer sig upp hela tiden). & visst, jag har en 7-8 IVF-kilon att tampas med också, men jag har ingen brådska. Det här är bra nog just nu!

& ja, mensen kom tillslut. & vi fortsätter försöka på egen hand. Maken är ledig tre månader i sommar så då hoppas vi på många försök. ;) Jag lovar att meddela om ngt skulle lyckas.

Kram på er! Vi hörs! :)

Jakten på den försvunna mensen...

2010-03-11T15:35:00.004+01:00

Som rubriken avslöjar är min mens på vift. Den kom, med besked, för exakt 48 dagar sen. Följt av en positiv ÄL-sticka ca 2 v senare (& så klart en massa nupp). Sen dess - nada. Niente. Noll. Gravid? Nä, inte mycket. Grinig mens? Japp. You betcha!

Så resan står & stampar. Inget nytt här inte. Tråkigt med bråkig mens, men jag antar att det bara är att vänta iom att jag fortfarande ammar.

Apropå amning. Två tänder dök upp i måndags. Samtidigt. Bara så där. Så vår tandlösa (nästintill hårlösa) lilla gullunge har nu helt plötsligt tänder. & ja, det känns när man ammar...

Annars går det framåt med övningskörningen! Håll tummarna för att det är klart inom några månader! :)

& slutligen:

Skrutt några dagar pre-tänder. :)

Ett nytt kapitel - en ny resa!

2010-02-05T10:20:00.002+01:00

Det är dags att vända blad. & med det menar jag inte att det är dags att tacka för mig, utan precis som jag skriver - att det är dags för ett nytt kapitel, en ny resa. Nämligen resan till en till liten. Ett syskon till Adelia. Ett till mirakel.

Det är i alla fall vad vi hoppas på!

Vi har fått vår älskade, efterlängtade, underbara, fantastiska dotter. Det har varit en lång & stundtals mycket smärtsam resa, med ett bättre slut än vad vi någonsin hade kunnat hoppas på - vår Adelia. Om vi kan, så önskar vi oss inget hellre än ett (eller flera!) syskon till vår fina tjej. & vi ser ingen anledning att vänta. Maken är 43. Jag 30. Det kan bli en lång resa så lika bra att dra i gång den på en gång. Det här blir en lugnare & mer avslappnad resa än den första. För på den här resan har vi sällskap av vårt mirakel, & det är hos henne vårt fokus kommer att finnas. IVF ligger långt borta i tiden (tror vi). Vi har en liten lillflempa i frysen. & framför allt kommer vi att försöka på egen hand. Vi lyckades ju en gång (även om utfallet blev väldigt olyckligt) & nu är vi båda rökfria & mår mycket bättre. Chanserna är visserligen ganska små, men det skadar inte att försöka.

Så, sju månader efter att Adelia föddes så kom mensen tillbaka (med buller & brak!) & nu har vi officiellt (ja, även våra nära & kära är informerade - vi vill ha sällskap på denna resa!) startat resan!

När det gäller bloggen så kommer den att finnas kvar. Den var min ventil när jag mådde som sämst. Genom den har haft turen & förmånen att lära känna andra i liknande situation. Några kämpar fortfarande. Andra har lyckats med sin resa. Jag hoppas få fortsätta följa mina vänner. Både här & hos er (jag hälsar fortfarande ofta på hos er - även om jag inte alltid hinner lämna någon kommentar...). Även "nya" männsikor, som kanske just har påbörjat sin resa, får gärna höra av sig - det blir jag bara glad över! Jag kommer att uppdatera här då & då. Dock kommer jag inte just nu att börja skriva varje dag - jag har inte den tiden.

Så för nu - tack alla ni som följt min resa & stöttat & hjälpt! Ni har varit ovärdeliga! Jag hoppas att vi ses & hörs snart! Nu kör vi - igen! :)

Kram Hanna

Adelia - snart sju månader!

2010-01-21T09:31:00.003+01:00

Snart sju månader! Vart har tiden tagit vägen? Vår lillskrutta håller på att bli en stor lillskrutta! & världens finaste tjej, ja det har vi verkligen begåvats med! ;)

Just nu är livet med Adelia helt underbart! Senaste utvecklingsfasen är avklarad (den var lite jobbig måste jag säga) & just nu har vi världens soligaste tjej som förgyller alla våra dagar med sitt stora leende. Hon somnar snällt runt 20.00 (fortfarande sover hon i vår säng - vi sover alla så bra ju!) & sen sover hon till 8 på morgonen, med lite snutt vid 5-tiden. Våra dagar är fyllda med roliga aktiviteter, eller så är vi bara hemma & leker. Vi sjunger & dansar & övar på att sitta & rulla runt (ett effektivt sätt att ta sig från ett ställe till ett annat). Maten funkar också kanonbra. Jag lagar all hennes mat själv & hon älskar att äta!

För min egen del har jag börjat övningsköra igen & jag längtar så efter att äntligen få ta det där körkortet! Till sommaren ska det definitivt vara klart!

Nej, nu ropas det på mig! :)

Ps. Bilden är på vår lilla julaftonstjej! :)

En julhälsning!

2009-12-20T13:28:00.002+01:00

En snabb julhälsning från mig & lillskruttan! Dagarna springer iväg & jag vet inte riktigt vart tiden tar vägen! Men jag njuter så mycket det bara går av dagarna med vår underbara lilla tjej.

Hon är en bestämd liten fröken med mycket fart & humör (hon brås på sin mor) så det är sällan en lugn stund här. Glad är hon för det mesta & hon älskar att busa & pussas & kramas.

Nu ska snart vi fira hennes första jul & det ska bli helt underbart med mycket familj & god mat (& väldigt många paket till lilltjejen har jag förstått...). & Adelias första jul verkar dessutom bli en väldigt vit jul... Runt 60 cm nu på tomten, & mer ska det visst bli... :)

Jag vet att jag är dålig på att uppdatera men ska försöka bättra mig lite efter nyår! :) Men om vi inte hörs här innan dess (får se vad som hinns med) så passar jag på att önska alla en god jul & ett gott nytt 2010! Det här året har verkligen varit det bästa i mitt liv (än så länge!) för då kom äntligen vårt efterlängtade lilla underverk!

Finner inga ord...

2009-11-10T09:37:00.002+01:00

Hörde på nyheterna igår om en 3-månaders bebis som kvävts i sin barnvagn av en katt som somnat på bebisens ansikte. Tårarna sprutade. Fy 17 vad hemskt! Där låg jag i sängen & kramade på min bebis, med två katter som sov nere vid mina fötter (& en katt i soffan). Snacka om tankeställare...

Mina tankar går idag till familjen som drabbats av den hemska tragedi.

Idag pussar jag ännu mer än vanligt på min älskade Adelia.

Ett litet tips...

2009-11-04T14:04:00.003+01:00

En spjälsäng med madrass inköpt för 150 kr på Blocket. Ett babygym inköpt på samma ställe för 100 kr. & detta är resultatet:

Adelia verkligen älskar sin nya lekplats. Dessutom befinner hon sig strategiskt placerad mellan kök & vardagsrum, bredvid köksbordet, så att hon alltid är med. & hon är i precis lagom puss & goshöjd. Att hon kan titta ut genom köksfönstret är också en bonus. Så ja, det här försöket var verkligen superlyckat! :)

& värre blir det...

2009-11-04T09:36:00.002+01:00

Sjuk dotter, ännu sjukare mamma & en pappa som jobbar. Det är ingen rolig kombination alls. Lösningen? Voltaren-T, thé med massa honung & bita ihop. I morse låg jag i sängen & grät & ropade på MIN mamma. Det var illa.

Jag vill sova. Det vill inte Adelia. Så här sitter vi.

Det nya livet. Inte så rosenskimrande idag.

Min lilla sjukling

2009-11-03T10:00:00.002+01:00

Så var det då dags. Första förkylningen är här. & tungt är det. Både för mamma & för lilltjejen. Knappt någon sömn på två nätter nu. & lilltjejen snörvlar & gråter. & mamma snörvlar & gråter. Att amma ett förkylt barn är verkligen ingen höjdare. Nä nu måste vi försöka vila.

Det nya livet

2009-10-29T12:36:00.002+01:00

Konversation utspelad igår morse kl 05.30.

Jag: Det är bajs i handfatet.

Maken: Jaa, vad bra!

Jag: Jo. Godnatt.

Konversation utspelad i morse kl 05.30.

Maken: Du är blöt.

Jag: Jo. Jag fick duscha. Det är bajs på golvet.

Maken: Vad bra!

Jag: Mmm. Godnatt.

Livet med fyra månader gamla Adelia är bara för underbart! :)

Jag kan andas igen!

2009-10-08T14:38:00.003+02:00

Igår kväll. En vecka efter att han försvann. Så satt han där i hallen. Som om inget hade hänt. Jag kan andas igen. Mitt kärlekstroll är hemma.

Tack för alla värmande kommentarer!

Jag har ringt en spåtant!

2009-10-03T16:02:00.002+02:00

Jag har tom ringt två spåtanter. Det trodde jag aldrig i hela mitt liv att jag skulle göra. Men för mitt kärlekstroll gör jag allt! Båda två sa samma sak. Att han gått över landsvägen & är i grannområdet & att han mår bra. Att han kommer att komma hem. Att jag inte ska oroa mig.

Jag tror inte på spåtanter. Egentligen. Tror att de säger precis det jag vill höra. & det gjorde de också. Men just nu så tror jag på det. För jag orkar inte gråta mer.

Borta

2009-10-03T09:40:00.002+02:00

Han finns inte. Vi har letat överallt. Gråter konstant. Har förstått att han inte kommer tillbaka. Det är väldigt kallt ute. Det gör så sjukt ont. Maken fortsätter leta. Jag försöker ta hand om lillan. & gråter. Livet blir aldrig mer detsamma.

Mitt kärlekstroll...

2009-10-02T09:01:00.002+02:00

Mitt kärlekstroll är borta... Alltså min älskade lilla otursförföljda kisse Edvard. & jag är helt knäckt. Kan inte sluta gråta. Han har visserligen bara varit borta i ett dygn, men de längsta han har varit borta förut är max 2h. & han går aldrig längre än kanske 200m, så han kommer ALLTID galopperande när vi ropar. Men inte nu alltså. Maken var ute hela kvällen igår & letade. & hela morgonen. Men han finns inte. Inte någonstans. & jag gråter & fruktar det värsta. FAN FAN FAN!

3 månader...

2009-09-29T09:08:00.002+02:00

3 månader & 2 dagar. Tiden går verkligen fort... Var på BVC igår för första vaccinationen. Det gjorde ont! I både mamma & lillan. Dessutom råkade första sprutan (av 2) träffa ett blodkärl & blodet sprutade (nåja, rann i alla fall) ner på mammas byxor. Så den sprutan fick vi ta om. & lillan skrek. Ingen kul upplevelse. & sen var det gnälligt & lätt febrigt resten av dagen & natten.

Men en glad nyhet är att Adelia inte har haft ont i magen sen jag skrev det förra inlägget (ta i trä!). Antagligen har hon haft en lätt släng av 3-månaderskolik & den ska som namnet visar försvinna runt 3 månaders ålder. Jag hoppas verkligen att vi slipper magknipet & gaserna nu, för det var verkligen inte kul...

Annars kan jag berätta att Adelia igår mätte 60,5 cm & vägde 5890g, vilket var precis på strecket. Tidigare har hon varit en bra bit över strecket (både jag & maken är ju långa - maken är 1,95 & jag 1,74) så hon har antagligen stått stilla ett tag nu. Det är iofs inte så konstigt med tanke på allt annat som har hänt med vår stora tjej. Hon är så mkt mer vaken nu. & kan ta tag i saker (& kasta dem...) & pratar i ett. & hon älskar att stå upp (vi håller henne under armarna). Hon försöker tom ställa sig upp själv genom att gå upp i brygga - & blir skitsur när hon inte kommer längre. & hon är nyfiken & vill vara med. Hon vagnvägrar dessutom just nu för i vagnen ser man ju ingenting. Så det är babybjörnen som gäller mer eller mindre konstant. För att skona min stackars onda rygg & axel har jag faktiskt beställt en "ergocarrier" som ska vara mer ergonomisk med höftbälte & som går att använda från ca 3-4 månader. Hoppas verkligen att den kommer att fungera!

Ja, det är verkligen fantastiskt kul med allt som händer just nu. :)

Nu ska jag iväg på träff med mammagruppen!

Dagarna med Adelia...

2009-09-21T10:34:00.002+02:00

Dagarna med Adelia bara rinner iväg. & jag försöker verkligen att njuta så mycket jag bara kan! Hon är verkligen världens goaste & gladaste unge & det är helt underbart att få följa hennes framsteg. Tyvärr har hon sedan cirka 5 veckors ålder (hon är 12 veckor nu) lidit av magknip som kommer & går. Vissa dagar har hon ont nästan hela dagen, andra dagar knappt alls. Men när magen börjar krampa är det bara mamma som gäller. & mamma måste dansa med henne på axeln. Oavsett var vi befinner oss. Alltid till samma skiva. Absolute 90's. Ni vet, Dr Alban, Haddaway, 2 unlimited, Vanilla Ice, Rob'N'Raz. Ja, såna underbara klassiker (hoppas ni förstår ironin). Men de har tydligen bra takt. & hon älskar dem. Så de finns numera tillgängliga i min mobil så att jag kan spela dem precis överallt. Hon tystnar direkt när vi dansar. & börja skrika igen så fort jag lägger ner henne. Jag har köpt en stegräknare. Vissa dagar dansar vi oss upp i 20 000 steg. Inte konstigt att man inte får något gjort... Men, det gör ingenting alls. Har ju massa IVF- & graviditetskilon som måste bort (typ 10-15) så jag dansar vidare med Adelia på axeln. & på nätterna sover Adelia utan magknip. 12-13 timmar. & oftast en 7-8 timmar i sträck (utan att amma) & sen somnar hon om direkt. Behöver inte ens byta blöja på natten. Hon gör nämligen inte ifrån sig då, konstigt nog. Så jag är pigg & utvilad. Men det innebär förstås att hon inte sover så mkt på dagarna....

Jag försöker annars hinna med att umgås med grannen & hennes bebis. & träffa föräldragruppen. & promenera. & shoppa (inte för att jag egentligen behöver - fick ärva över 450 plagg, dvs 4 fulla svarta sopsäckar tom stl 98, till Adelia, så med allt det jag själv köpt & fått så har jag nog egentligen kläder till en sådär 10 bebisar, minst...). & så försöker jag ju tvätta & städa & laga mat ibland. & läsa alla era bloggar så ofta jag kan. Så det är lite tajt om tid måste jag erkänna... Men det blir nog bättre så fort lillans magknip släpper helt, vilket vi hoppas blir vilken dag som helst.

Nej nu ska det ammas & duschas & ätas innan vi ska iväg på bebiskonsert i kyrkan. :) Livet är verkligen underbart!

Kram till er alla!

Ett livstecken...

2009-09-10T12:07:00.002+02:00

Jag medger att jag varit urusel på att blogga senaste tiden. Det är bara att inse att tiden rinner iväg när man umgås med en liten gullunge dagarna långa. :)

Tänk. För ett år sedan var jag inne på min första sprayvecka på IVF2. Jag hade ett missfall bakom mig & jag mådde väldigt dåligt. Ett år senare sitter jag här med mitt vackraste kärleksbarn & njuter. & jag kommer knappt ihåg den jobbiga resan hit. För Hon är här nu. & Hon är värd allt - & lite till.

Fler tips!

2009-07-25T13:57:00.002+02:00

IVF-prinsessan tipsade i sin blogg om bra saker att köpa när man ska få barn & jag tänkte jag skulle komma med några fler tips på saker som jag inte skulle ha klarat mig utan. :)

Först & främst - sovgungan Knoppa (eller för all del ngt annat märke), som man hänger i taket. Den är helt fantastisk & lätt att flytta om man byter rum eller går ut. & Adelia älskar att sova i den eftersom den rör sig hela tiden. Vi använder den bara dagtid då lillan sover bredvid mig i sängen på nätterna (utan snuggelnest). I vagnen sover hon inte alls lika bra eftersom den mest står stilla...

Nummer två på min lista är en bärsele från Babybjörn. Utan den vet jag inte vad jag hade gjort. Den har använts väldigt flitigt från dag ett! På svamptur i skogen, på bakluckeloppis (där en vagn inte får plats), när vi storhandlar. Ja, eller bara hemma när lillan är mammig & vill vara nära. Ner med henne i "björnen" - hon somnar på två sekunder - & jag har båda händerna fria men kan pussa henne på huvudet när jag vill - underbart (hon sover i den nu faktiskt...)! & ja, den fungerar i stort sätt lika bra för pappa! :)

& slutligen vill jag tipsa om att köpa hem parfymfriolja & tvättlappar. Att tvätta med olja istället för med vatten är snällare mot rumpan & det har fungerat väldigt bra för oss. & en bra "rumpsalva", typ inotyol, är också kanon att ha hemma redan från början (puder är inte att rekommendera - det drar åt sig fukt & kladdar mest). De är väldigt känsliga de små rumporna... :)

Det är nog de sakerna som jag i första hand skulle vilja tipsa om. Jag köpte även hem massa annat, som tvätt-/kräklappar & haklappar & nappar & bröstmjölksersättning mm som jag inte alls fått användning för. Adelia har ju ännu inte kräkts en enda gång (vilket tydligen inte alla barn gör) & amningen har fungerat kanon så många saker visade sig vara överflödiga. Men det vet man ju förstås inte innan...

Jag trodde också att vi skulle vara bundna till hemmet ett bra tag efter förlossningen & ville därför ha "allt man ens kunde tänka sig behöva" hemma - om ifall att... Men så blev det inte alls. Redan på dag tre tror jag vi var ute på vår första utflykt... Det är alltså inte lätt att veta hur det ska bli.

Nä, nog svamlat! Nu ska här fixas med tvätten! :)

"Jag är så kär i den här ungen!"

2009-07-21T11:01:00.002+02:00

"Jag är så kär i den här ungen!" - så uttryckte sig maken för ett par dagar sedan när han stod & bytte på Adelia. & det är nog en ganska bra sammanfattning över hur det känns just nu. Vi är kära & lyckliga! Lilla Adelia har redan hunnit bli 3 v & hon växer så det knakar. Besöket på BVC för 1 v sedan visade på + 4 cm totalt samt 400grams viktökning under den senaste veckan... Det är mycket. & hon är verkligen hungrig, vilket man förstår när man ser de siffrorna. Hon har redan vuxit ur stl 50, & stl 56 (som hon badade i som nyfödd) sitter numera perfekt. Ska bli spännande att se hur mkt hon har vuxit när vi ska dit igen nästa vecka. Fortsätter hon i den här takten så blir det väl stl 62 inom ett par veckor... :)

Nu ska det badas i badbaljan! :)

Hoppas att ni alla har det bra & njuter av sommaren!

Förlossningen...

2009-07-09T12:33:00.002+02:00

Livet med Adelia är precis lika härligt som det var för en vecka sedan. Hon är lika underbar. Allt är lika enkelt. Hon skriker bara till för att berätta att hon är hungrig. Vi får fortfarande sova i stort sett hela nätterna. Hon har ännu inte kräkts en enda gång… & hon tillbringar det mesta av dagarna sovande, eller allra helst, snuttande vid mammas bröst. & hon är lite mer vaken för varje dag som går. Vår fina, fina tjej!

Vi fyller dagarna med mat & gos. Släkt & vänner kommer & hälsar. En & annan kortare utflykt har vi hunnit med. & så vackra promenader ner till havet, nästan varje dag. Livet är underbart!

& nu över till förlossningsåtergivandet. Kan börja med att berätta att det var väldigt ont om plats på södersjukhuset (& tydligen på alla sjukhus i Sthlm) & att det absolut märktes. Tyvärr.

Hur som helst så började allt med att vattnet gick, natten till den 27e juni, kl 01.42. Det var en väldigt läskig känsla. Det var ganska mkt vatten som helt plötsligt började rinna. Jag väckte maken som lätt paniskt sprang upp för att packa det sista medan jag ringde till förlossningen. Eftersom hon inte var fixerad visste jag inte om jag fick resa mig, med det visade sig gå bra eftersom huvudet var ”ruckbart” men inte löst. Vi fick beskedet att återkomma på morgonen iom att värkarna inte kommit igång. Det gjorde de dock ca 30 minuter senare. & när kl var 8 kom värkarna med ca 3 min intervall. Vi tyckte det var mer än dags att åka in, men på SÖS tyckte de att vi kunde vänta ett par timmar till (de hade det ”lite tajt”).

Kl 10.30 kom vi dit & de konstaterade att värkarna var täta & regelbundna. En BM skulle känna hur öppen jag var. Hon var stressad & hårdhänt & måste ha känt på helt fel ställe för hon menade på att jag inte var öppen alls (det var sjukt så sjukt smärtsamt!). Så, eftersom hon då menade att vi skulle få åka hem igen & komma tillbaka följande dag (trots att jag skrek vid varje värk) så fick jag inget att äta (fast jag inte ätit frukost). & maken fick inte hämta vår väska från bilen. Vi skulle bara vänta på doktorn. Sen skulle vi hem. & 1,5 h senare kom äntligen doktorn. Hon konstaterade att jag var 4 cm öppen & att förlossningen satt igång. Först då blev vi tagna på allvar.

Jag hade skrivit ett förlossningsbrev med önskemål – som jag är säker på att ingen läste… Jag fick själv be om smärtlindring. Ingen diskuterade det ens med mig. Trots att jag hade så ont så jag skrek. Jag provade akupunktur (som jag inte tyckte gav ngn effekt). Lustgasen var min räddning ett tag. Men tillslut blev det ändå outhärdligt & jag bad jag om en epidural. Efter det kunde jag andas ut ett par timmar då smärtan minskade. Men eftersom även värkarna minskade fick jag efter ett par timmar värkstimulerande dropp. & då gick allt skitfort. Efter kanske en timme kändes det som jag hade fått upp en känga i röven & smärtan var helt obeskrivbar. Vi försökte påkalla personalen, men de skulle byta personal 30 minuter senare så ”det var bättre om den nya personalen kontrollerade mig”. & så blev jag lämnad ensam. Efter ca 30 minuters ylande kom så den nya personalen som snabbt konstaterade att jag var helt öppen & allt var klart för förlossning (jag hade försökt säga det ett tag, men ingen lyssnade ju). Först skulle bara bebisen rotera ner den sista biten. Så jag fick blev tillsagd att ligga på sidan med ena benet i ett ”gynställ”. & så blev jag lämnad ensam i 30 minuter igen. Som jag skrek! Epiduralen har ju ingen som helst effekt när det gått så här långt & det enda jag hade var lustgas – som inte hjälpte mkt… Jag bröt nästan handen på min stackars make… :)

Så efter 30 minuter kom hon tillbaka & sa att nu ska vi minsann krysta ut bebisen & slängde upp mina ben i gynställning (jag hade specifikt bett om att få pröva att få föda upprätt…) & tog ifrån mig lustgasen. Jag hade så ont så det var bara att försöka göra som hon sa. Smärtan vill jag inte ens gå in på. Trodde allvarligt inte att jag skulle klara det. Fick tom panik & försökte klättra ur sängen. Men barnmorskan var duktig & lugnade mig & hjälpte mig att krysta ut lilla Adelia. Det tog ca 30 minuter & sen låg hon där på min mage, kl 23.00. Alldeles underbar. & jag har aldrig någonsin varit så lycklig. Jag tror att jag sa ngt till Adelia om att hennes lillebror nog skulle vara två år äldre än hon & komma från Afrika… För så ont gjorde det. Men, det är så klart redan glömt… :)

Efter dusch & amning & annat pyssel så blev jag satt i en rullstol & skjutsades till BB-avdelningen. Det var fullt (på alla Sthlms sjukhus tydligen) så trots att klockan var efter 2 på morgonen, & vi bor ca 4 mil från sjukhuset, så fick maken inte stanna kvar. Alltså blev jag lämnad ensam med lilla Adelia i ett rum med en annan nyförlöst mamma & maken fick bege sig hemåt. Det var verkligen hemskt. Jag hade verkligen behövt hans stöd just då & jag sov självklart inte en blund. & maken var väl mer eller mindre bara hemma & vände & var tillbaka på BB igen kl 7 på morgonen. Fattar inte hur man kan utsätta en nyförlöst förstagångsmamma (& pappa) för sånt. Vi bestämde oss omgående för att åka hem samma dag för hade verkligen ingen lust att stanna efter det bemötandet vi fick.

Så nej, förlossningen & BB var tyvärr ingen rolig upplevelse, även om själva förlossningen gick bra & allt var komplikationsfritt. Personalen hade inte tid med oss & det märktes. Hade hembesök från BVC i fredags & då pratade vi igenom allt det här. Hon skulle skriva en avikelserapport, för ”så här får det inte gå till”, men hon sa samtidigt att hon kände ingen förloppet & ofta fick höra liknande historier när det var många förlossningar. & det värsta är att babyboomen bara har börjat. Det ska födas jättemånga barn from augusti-september, så det finns tydligen en risk att det blir värre.

Så mitt tips om ni skulle hamna i en liknande situation (vilket jag hoppas att ni slipper). Tag kommandot & kräv uppmärksamhet! Vi var snälla & tänkte att de kommer nog snart… & så gick det som det gick. Vi skulle ha varit mkt hårdare om vi vetat. & nästa gång (för det hoppas jag att det blir!) blir det andra bullar. Det lovar jag!

Ps. Att få Adelia var värt allt det här, hur jobbigt de än var & jag ska försöka att bara ta med mig fina minnen från förlossningen –som när hon låg där, alldeles ny på min mage & skrek. Det var mer underbart än ngt annat här i livet!

Jag är i sjunde himlen!

2009-07-02T13:15:00.003+02:00

Hon är så underbart fantastiskt fin vår lilla Adelia! Det är helt ofattbart hur bra vi har det just nu. Vi kan ibland inte annat än undra om vi verkligen har fått med oss rätt barn hem från BB... Inget bråk, inget gnäll (förutom en & annan tår ibland när vi byter blöja...). Hon äter, sover & gosar hela dagarna & nätterna. Jag är pigg & utvilad. Maken likaså. Hon sover bredvid mig på nätterna & väcker mig genom att börja snutta på mig, där hon kommer åt, när hon är hungrig. Sen ammar vi kanske en timme & sen somnar vi båda nöjt om & sover i runt 2-3 timmar tills hon är hungrig igen. I skrivande stund ligger hon på mitt bröst & sover i sin babybjörn. Obeskrivbar lycka!

Maken skämmer bort mig & lillan. På morgnarna får vi ligga kvar i sängen & gosa medan han åker till bageriet & köper nybakt bröd till frukost. På kvällarna lagar han middag åt oss. Däremellan byter han blöjor & gosar med sin flicka så att jag får lite tid över för mig själv. Tom katterna har accepterat henne & är mest bara nyfikna. Ja, allt har verkligen gått över förväntan.

Att jag dessutom är pigg & rörlig gör bara saken bättre. Har varit på flera promenader med lillan. Har varit hos föräldrarna & grillat. & varit i väg & handlat några ggr. Trodde det skulle vara betydligt tuffare än så här om jag ska vara ärlig.

Såriga bröstvårtor som gör sjukt ont, handbollsstora värkande bröst & en mutta som är ganska trasig & öm för tillfället är ett väldigt litet pris att betala för allt detta fantastiska.

Underbara, vackra, fina Adelia! Du är så innerligt älskad!

Jag hoppas verkligen att ni alla får uppleva detta mirakel!

Förlossningsberättelse kommer. Ska bara hinna smälta det lite först...

Hon är här nu!

2009-06-28T20:50:00.003+02:00

Adelia Helena Kristina! Vår egen lilla prinsessa! Hon ligger i denna stund & gosar på sin enormt stolta pappas bröst. Född igår, den 27e juni, kl 23.00. Jag vaknade kl 01.42 på morgonen av att jag kände hur det rann vatten längs mina lår. En timme senare började värkarna så smått. & mindre än 22h senare låg hon där, alldeles underbar, på min mage skrek.

Det var obeskrivligt jobbigt. Trodde stundtals att det inte skulle gå. & jag är väldigt sliten & trasig nu. Men nog om det. Återkommer senare med en mer ingående berättelse. Vi kom hem från BB för några timmar sen. Nu ska det ammas & sen har jag två nätters förlorad sömn att ta igen (vilket inte blir så lätt med tanke på att det ska ammas minst var 3e timma).

Värdens finaste man & dotter! Jag måste vara världens lyckligaste!

Besök hos BM

2009-06-24T10:46:00.003+02:00

Idag inledde vi makens semester med ett besök hos BM kl 7.30. Allt såg bra ut, men Flempan är fortfarande inte fixerad. Fast det har tydligen ingenting att göra med när det är dags för förlossning, men det hade nog ändå känts bättre om hon var fixerad... Min vanliga BM är på semester så hade en annan. Hon informerade mig om att jag, om inget hänt innan dess, kommer att bli igångsatt v 41+0, pga av att det är en IVF-graviditet. Det här har jag ju pratat med min vanliga BM om & hon sa då att jag inte blir igångsatt tidigare utan bara blir kollad tidigare. Men den här barnmorskan var helt bombsäker. Hon sa att om jag inte fött vid besöket nästa vecka (som är vid 40+0) så bokar vi in en tid på SÖS till onsdagen veckan efter. Dvs om 2 v. Så alltså, om senast 2v blir det förlossning. Garanterat. Läskigt! Men samtidigt en lättnad. För i normala fall sätts man ju inte igång förrän 42+0 & 3 v känns låååååångt. Fast jag hoppas ju förstås att vi slipper igångsättning & att det kommer i gång naturligt. Har haft massa värkar nu i 2 dagar. Men förvärkar kan man ju ha ett bra tag innan det sätter i gång "på riktigt". Ja, vi lär ju märka vad som händer...

Nu ska jag göra min man sällskap vid poolen! :)

Vecka 40...

2009-06-23T07:50:00.002+02:00

Hur stort är inte det? Nästan så att jag inte fattar. Eller nä, jag fattar nog inte alls. När som helst (& om max 3v) får vi äntligen träffa Flempan! Det är faktiskt helt omöjligt att förstå...

Annars har senaste veckan gått i smärtans tecken. Min onda axel är i katastrofskick & jag proppar i mig starka smärtstillande för att ens orka ta mig ur sängen (men de hjälper knappt). Därav har det inte blivit några längre stunder framför datorn. Det är skitjobbigt & jag mår piss (& funderar över hur man hanterar en förlossning när man redan innan är däckad av smärta...). Har dessutom haft problem med min stackars hoptryckta magsäck som läcker magsyra vilket gör sjukt ont. Den är bättre nu, men på t ex midsommaraftonen kom jag inte ens ur sängen. Äta kunde jag inte heller. Har faktiskt gått ner 2 kg sista veckorna, men det gör nog varken från eller till med tanke på att jag ändå ligger på plus cirkus 17 kg...

& idag jobbar maken sin sista dag. Sen är han ledig i nästan 7 veckor! & precis samtidigt har värmen kommit. Helt ljuvligt! Poolen ligger på runt 22 grader (& det är i den jag numera tillbringar mina dagar). Vi hoppas på ett par lata (& relativt smärtfria - håll tummarna!) dagar framöver innan Flempan förhoppningsvis tittar ut (vi vill inte vänta i 3 v...). Allt är klart & förberett! Nu är det bara Flempan som saknas! Vi längtar så!

60 mm regn...

2009-06-15T10:06:00.002+02:00

Ja, den här helgen har vi fått igen allt regn som uteblivit under vår & försommar. Det har vräkt ner konstant i 2 dar. 60 mm välbehövt regn damp det ner. Det tackar vi för! Helgen har blivit därefter. Inte många knop har det gjorts, förutom ett par timmars tröstshopping i lördags. Annars har det blivit korsord & böcker & allmänt slapp. Väldigt skönt faktiskt (fast inte om du frågar katterna som har lidit hela helgen). & precis vad jag behövde. Det är tungt nu. & jag vill inget annat än att Flempan ska komma ut NU! Så att jag kan få bli människa igen (just nu är jag ngn typ av blandning mellan sjöko & kylskåp tror jag). Hela veckan har varit tung. Har haft högt blodtryck vilket resulterat i huvudvärk (& flera extrakontroller hos barnmorskan). Sista kollen var det dock bra igen & huvudvärken har släppt så vi får hoppas att allt fortfarande är ok när jag ska dit igen imorgon.

Jag inser att det mkt väl kan vara en månad kvar tills Flempan behagar komma ut. Det är en skrämmande tanke. Maken pratar med Flempan varje kväll & ber henne komma ut snart. Får se om hon lyssnar (men hon verkar vara rätt envis, precis som sin mor, så jag är rädd att effekten kan bli den motsatta)...

Annars händer det inte mkt här. Försöker hitta en balans mellan vila & pyssel. Behöver ju verkligen vila nu de sista veckorna, men samtidigt blir jag tokig av att göra ingenting, så det är en svår balansgång. Idag ska jag baka. Tanken är att det ska bli två sorters surdegsbröd & en sats kakor. Inför midsommar. & till frysen. Har lovat maken att bara baka en sak idag & sen vila, men det blir nog svårt att hålla. Fy på mig!

Stor mage!

2009-06-03T17:58:00.003+02:00

Japp! Här kommer så en magbild från v 37 (36+1). Kan konstatera att jag gått upp 3 kg (!!!) sen förra veckan, men tror det mesta bara är vatten (& lite födelsedagsbullar & kakor kanske...). Är nämligen sjukt svullen. Mina underben & fötter är chockerande stora & de enda skor jag kan ha just nu är mina gamla slitna foppatofflor som är fulla av målarfärg... :)

Annars är jag lite gladare idag, vilket iofs inte är så svårt med tanke på hur ledsen jag var igår. Jag gick omkring & grät mest hela eftermiddagen. På kvällen hade jag så ont i huvudet att det blev pizza & sänggående innan 20. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa att jag lyckades klippa min katt i benet. Men han verkar inte ha ont alls utan är sitt vanliga spralliga jag. Då är det egentligen mer jobbigt att han måste genomgå en stor höftoperation i höst... Men men. Den smällen tar vi då!

Imorgon är det barnmorskebesök som gäller. Vi ska planera inför förlossningen samt kolla om Flempan fixerat sig ännu. Det ska bli kul! :)

Jag klippte min katt i benet!

2009-06-02T12:15:00.003+02:00

Det här var tänkt att bli ett jätteglatt inlägg. Jag går in i v 37 idag. Bara det är ju helt fantastiskt! & jag skulle berätta om hur lyckat 30-årskalaset i lördags var. För det var det verkligen. Strålande sol. Massa av nära & kära (vi var över 40 personer). Poolen var 23 grader. Maten fantstiskt god (& allt räckte!). Allt flöt på utan incidenter & jag var bara så himla glad & lycklig över att så många kom & gjorde dagen helt underbar! 10 000 kr i bidrag till körkortet var inte heller fy skam. & massa fina blommor till trädgården. Ja, dagen var verkligen helt perfekt!

Men. För det kommer ett men. Ändå sitter jag här & bölar hysteriskt. Är nyss hemkommen från djursjukhuset med kärlekstrollet. Hade hoppats på goda nyheter, men dessvärre visade röntgenbilderna att frakturen inte läkt & att det bildats en "falsk led". Det betyder i praktiken att han har ont. & att han måste opereras. Men det kan förhoppningsvis vänta tills i höst, när försäkringen gäller igen. Det är dock inte allt. När han var sövd inför röntgen så skulle jag passa på att raka bort de tovor han har på bakbenen. Först skulle jag bara klippa bort det värsta. & tror ni inte att jag råkar klippa honom i benet?? Jag klippte bort ca 3*1 cm hud så veterinären var tvungen att sy ihop huden på honom. & som jag grät. Stod där framför veterinären & grät som jag sällan gråtit förr. Jag klippte min katt i benet!!! Det är fan inte sant!

Nu är vi hemma igen - 3000 kr fattigare - & med en väldigt ledsen katt. Jag fattar inte hur jag lyckas. Känns som att att allt går emot mig just nu. Det började med att lillkillen bröt höften (för andra gången!) i början av april (vilket kostade skjortan). Sen har bilen gått sönder (& lagats för 7000 kr). Spishällen har gått sönder (fick köpa en ny för 6000). Parasollet har gått sönder. Den nya poolduken (som kostade 4000) gick sönder i lördags pga att poolstegen satt snett. När vi köpte poolfiltret visade det sig ha ett fabriksfel (vilket resulterade i många timmars arbete & resor till poolbutiken innan vi fick ordning på det). Magnolian som jag fick i födelsedagspresent (som kostade över 500 kr...) åt rådjuren upp första natten (trots utsatta stinkbomber). För två veckor sedan krockade maken med en fågel så backspegeln flög av. & förra veckan fick vi ett stenskott som resulterade i en helt sprucken vindruta. Makens rutinkoll hos tandläkaren visade på 5 hål (vilket kostar oss närmare 5000 kr). Båda hans föräldrar är tandläkare & han har aldrig haft ett hål tidigare i hela sitt liv. & det här är ändå inte allt jobbigt som hänt senaste tiden...

Inser att det här inlägget är väldigt negativt. Men idag är jag väldigt negativ. & ledsen. Jag är självklart tacksam över Flempan & min underbara man & allt annat fantastiskt fint i mitt liv. & jag vet att det kunde vara värre. Samtidigt kan jag inte annat än att undra om det vilar ngn typ av förbannelse över mig just nu. Eller kan man ha så mkt otur under så kort tid?

Jag klippte min katt i benet!

30 år blir jag idag! Hurra hurra hurra!

2009-05-28T15:17:00.005+02:00

Senaste tiden har jag haft så mkt att göra att jag helt har försummat min lilla blogg. Fyller som sagt 30 idag & på lördag blir det stort kalas för ca 40 personer. Så det har ju varit en del att förbereda. & saker som jag har velat ha klart innan festen. Jag har t ex lyckats få upp flaggstången på berget (den har legat & samlat damm i carporten sen vi flyttade in för 2 år sedan). Jag har också fixat det allra sista med poolen. & målat om fasaden på södersidorna. & målat runt fönstren. & haft hit en container som vi fyllt med massa skräp som legat & skräpat i carport & garage. & varit med vår lilltjej till veterinären för att raka bort alla hennes tovor. Så här såg hon ut innan...

& så här ser det lilla livet ut nu... Som hon skäms! Vi känner oss lite elaka faktiskt. Men vi hade verkligen inget val. Hela hon var en stor tova...

& rensat massa ogräs har jag också hunnit med. & planterat om, samt flyttat ut, alla övervintrade blommor. Det är en ganska sjuk mängd växter som numera bor på altanen & i uterummet (& en del har jag tryckt ner i mina redan överfulla rabatter). Varför ska jag alltid överdriva (& har ju dessutom önskat mig blommor i födelsedagspresent... Haha!)?? Hur som helst. Det är fantastiskt fint ute nu. Ska försöka ta lite bilder nästa vecka.

Har bakat också. Massa olika surdegsbröd. & kakor. & bullar. & tårtor & annat. Till kalaset på lördag. & nu håller jag som bäst på att städa. Maken är lite arg på mig (eller väldigt arg om jag ska vara ärlig). Han vill helst att jag ska ligga i soffan & läsa böcker hela dagarna. Att jag ska "ta hand om mig". & det ska jag. Iaf lite mer vila ska det bli. From nästa vecka. För då går jag in i v 37... & då kanske det är bra att vila lite mer. Som det är nu är jag så trött att jag knappt kan röra mig på kvällarna. & det värker. I ben, fötter, axel, fogar... Det händer tom att jag gråter en skvätt för att det är så jobbigt. & jag förstår att jag inte inser mina begränsningar just nu. & jag förstår faktiskt att maken är sur på mig. Det gör jag verkligen. Men det blir så fint! & jag vill så gärna att allt ska vara perfekt på lördag!

Nästa vecka ska jag ta det lugnt! Nu ska jag baka en rabarberkaka!

Premiärdopp i poolen!

2009-05-18T10:14:00.002+02:00

& tiden fortsätter att rinna iväg. :) Har en varm & solig vecka & helg bakom mig med massor av utomhuspyssel. Mkt tid & energi har lagts ner på att få poolen badbar & utan läckage (med ny poolduk, filter & solvärmefångare). Fabrikationsfel & annat strul har gjort att det dragit ut på tiden, men nu är allt på plats & bortsett från att det droppar lite på ngt ställe så fungerar allt. Vi fick upp poolen från 13 till 17 grader igår & i värmen kunde jag så klart inte låta bli att ta ett premiärdopp! Kallt ja, men det gav ändå mersmak & längtan efter ännu varmare tider!

Gräsmattan har blivit klippt för första gången också! & vi har flyttat på parabolen som helt plötsligt skymdes av en grönskande asp. & så har det blivit massa grillat & schlager så klart! :)

Det enda svarta molnet på himlen har varit att jag har haft väldigt ont i min axel & har fått äta starka smärtstillande (som oftast inte hjälper). Så det har stundtals varit VÄLDIGT tungt & jobbigt. Dessutom gör det väldigt ont i sidan av magen till & från. En svidande, skärande känsla som har varit mkt smärtsam. & då blir jag förstås orolig. Vet inte om det beror på att Flempan trycker mot ngt eller vad det kan vara. Får prata med min BM när jag ska dit på onsdag. Det gör iaf mindre ont idag, men tar det hur som helst väldigt väldigt lugnt...

V 34!!!

2009-05-12T09:16:00.002+02:00

Lite svårt att greppa att jag går in i v 34 idag. Det går så fort! Sen förra veckan kan jag rapportera en viktuppgång på 2 (ja 2!!!) kg. Hur skadat är inte det? Vill inte tänka på hur det här kommer att sluta (ligger på plus 15 kg nu & är redan stor som ett hus - & smidig som ett kylskåp...). Kan också berätta att jag numera har massa bristningar på undersidan av magen som är mindre sexiga... Men det är som det är - bara att gilla läget! :) & apropå sexig, visst är jag väl fin i min gamla bikinitopp på bilden här nedanför? :) Allt annat sitter åt & skaver så den är det enda jag kan använda just nu. Tur att min make gillar mig som jag är (säger han iaf) för jag känner mig verkligen inte vacker just nu...

Annars är det förkylt här hemma. Maken är värst drabbad. Tack vare mitt superba gravidimmunförsvar är jag endast snuvig & nysig (men de är jobbigt nog tillsammans med allt annat).

I efm ska jag till tandläkaren för att laga ett hål. :( Sen blir det eurovision för hela slanten! Maken har tyvärr en jobbmiddag ikväll, men han tänker skylla på sin (hög-?) gravida fru & gå tidigt så att han också hinner hem för att kolla. Har dessvärre inga större förhoppningar på de svenska bidraget, men det ska ändå bli kul. :)

Stort tack!!!

2009-05-08T09:06:00.002+02:00

Vill verkligen tacka för allt fint stöd som jag fått. Det är inte alltid enkelt att hantera alla känslostormar - & med det rädslor - som man utsätts för som gravid. Jag är ju känslomänniska i normala fall, så med alla gravidhormoner i kroppen blir det ibland lite för mkt...

Jag har tänkt & tänkt & tänkt. & visst är det nog så, som Lisa skriver, att mkt handlar om att jag blir ledsen över min mans prioriteringar. För så klart vill jag att han ska bonda & ha det trevligt med sina kollegor - men måste det ske så snart? Dvs att första dagen tillbaka på jobbet blir 6 dagar lång. Det är det som känns jobbigast & som skrämmer mig mest. Den omställningen. & jag tror maken förstår det.

Men, jag har också tänkt på att jag kommer att klara av det om jag måste. Hur det än blir. Jag får väl ringa alla jag känner som har körkort så att de står standby.

Fast, för att göra det hela lite roligare så upptäckte jag igår kväll när jag tittade i min kalender att den veckan som det gäller är samma vecka som makens far fyller 70 & då kommer vi att vara på Gotland to-sön för det stora kalaset (allt är redan bokat & klart). Det går inte direkt att flytta på (makens bror med familj som vi inte träffat på flera år flyger dessutom dit från Tjeckien). Det hade maken helt missat... Så nu kanske det blir så att han bara kan åka & bonda sö-ons & det känns lite mindre skrämmande än en hel vecka. Om de inte lyckas flytta på hela veckan förstås, men med deras fullspäckade scheman blir det nog svårt. Så vi får se. Fortsättning följer!

Det bor en liten...

2009-05-07T08:11:00.005+02:00

... TJEJ i min mage! Precis som jag känt på mig hela tiden! & ngn stor bebis är det inte heller (vilket jag varit lite orolig för) utan hon kommer att hamna på 3400-3500g om hon fortsätter att följa kurvan (uppskattad nuvarande vikt är 1922g så det ska växas en bra bit till). & allt annat var också normalt! Hade dock mkt fostervatten - därav min stora mage. :) Så himla skönt! Vilken lycka! & nu blir det inga fler UL, om inte ngt skulle inträffa eller jag går över tiden (Gud förbjude!). Här kommer en suddig bild på vårt lilla mirakel (det var väldigt svårt att få till några bra bilder nu när Flempan blivit så stor...):

Stort tack för tipsen angående Ferronol & Proviva/Actimel. Det blir till att shoppa lite i helgen då (inte spenat & blodpudding kanske...)! :)

När jag ändå är på g tänkte jag passa på att be om ännu fler råd (angående en helt annat sak) för jag vet allvarligt talat inte om jag är helt knäpp eller om det är normalt att känna som jag gör...

Flempan väntas ju komma sista juni (men kan ju dröja längre än så förstås) & maken kommer också att vara ledig from sista juni tom 9 aug dvs 6 v. Kommer Flempan när hon ska får vi alltså 6 v tillsammans, men det kan lika gärna bli 4 v om det vill sig illa. Hur som helst, igår informerade maken mig om att han, första veckan efter semestern, ska till en kollegas sommarstuga på västkusten i en hel vecka (6 dar, 5 nätter) för att bonda med kollegorna. Dvs, från att ha varit två om allt, dygnet runt, till att jag ska klara allt själv under en hel vecka (ingen invänjning här inte!). Jag fick total panikångest. Kunde inte andas. Sen släppte allt & jag bara grät - floder. Hysteriskt. Jag blev så rädd! Jag är rädd. För vad som komma skall. Jag har ingen erfarenhet av barn. Jag har aldrig ens bytt en blöja! Jag har inget körkort & vi bor mitt i skogen. Tänk om ngt skulle hända?

Jag vet att min man reser i sitt arbete & att han kommer att vara borta vissa nätter. Det kommer inte att vara lätt i början, men det är i stort sett aldrig mer än 1 eller 2 nätter per vecka & det kommer jag att fixa! Men att gå från tvåsamhet till ensam med ett spädbarn i en vecka. Jag vet allvarligt inte om jag fixar det. Inser att det finns många ensamstående som fixar allt själva från dag 1 - & det är jättestarkt av dem. Men själv är jag totalt livrädd!

Dessutom tycker jag att han kan bonda med sina kollegor lite närmare hemmet - alla kollegor jobbar & bor i Sthlm & man väljer att åka till sommarstugan på västkusten pga kostnadsskäl. Va fan, de kan låna min morsas sommarstuga på Vätö (typ 7-8 mil utanför Sthlm kanske) så blir det ännu billigare & min man kan komma hem till sin fru & sin nyföding (jag föreslog det, men nej det var inte aktuellt)...

Så alltså, är jag totalt knäpp för att jag känner så här? Var helt sjukt ledsen igår (& är det fortfarande) & har sovit jättedåligt i natt (så ingen vattengympa för mig idag). Detta trots att maken sa att han minsann inte skulle åka för att jag blev så ledsen. Men då blev jag ju ännu ledsnare för då är det helt plötsligt mitt fel att han inte får bonda med sina kollegor i en sommarstuga på västkusten.

HJÄLP SNÄLLA!!!

Mer om järnvärdet...

2009-05-06T10:17:00.002+02:00

Blutsaft (som MochM tipsade om, angående mitt förra inlägg) drack jag i början, men det är tydligen för lite järn för att det ska göra ngn skillnad längre enl min BM. Jag behöver minst 100 mg järn om dagen, & då måste jag dricka 100 ml (vilket ju inte går). Så, jag försöker ta en 100 mgs tablett varje dag, trots att jag blir katastrofalt dålig i magen (de flesta blir hårda, men på mig har det helt motsatt effekt)... Men är trött ändå & järnvärdet fortsätter sjunka (för 2 v sen var det 118 & nu alltså 111). Har kollat runt & förstått att under 110 räknas som lågt järnvärde så jag förstår inte hur min BM kan tycka att 111 är ett helt ok värde... Hon sa också att jag ser för fräsch ut för att ha järnbrist, men hon hade fem minuter tidigare gett mig en komplimang för min fantastiskt jämna & fina solbränna (jo, efter helgen är jag brun som en pepparkaka), så man kan ju tycka att det påverkar till att jag ser fräschare ut än vad jag känner mig... Vad vet jag.

Så det är svårt. För samtidigt som jag är helt förlamande trött för jämnan så springer jag ju också på toa med rännskita (japp så illa är det) mellan 3 & 5 ggr om dagen & det blir man ju inte heller pigg av. & mer järn = fler toalettbesök & det vet jag inte om min kropp pallar just nu. Därav mitt dilemma.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är hemma & har möjlighet att gå & vila när kroppen säger ifrån, men skulle väldigt gärna ha lite mer ork. Äter bra hemlagad mat (om man bortser från mina cravings efter kanelbullar & glass) - matlagning är ju ett jättestort intresse. Äter massa sallad & grönt, bara fullkornspasta & -ris, undviker halvfabrikat. Har tom rensat bort de flesta lightprodukter efter order av min mor (som också tvingade mig att läsa "Naturlig mat - naturlig hälsa" & "Välfärdens ohälsa" av Lars Wilson när jag blev gravid) & använder numera bara riktig grädde & crème fraîche i måttliga mängder. Men det tycks inte hjälpa.

Så fler tips för att bota trötthet & dålig mage mottages med största glädje & tacksamhet!

Nu bär det av till farmor! :)

En stooor bebis...

2009-05-06T08:41:00.002+02:00

...tror min barnmorska att det är - efter en noggrann mätning & mkt klämmande. Min mage är dessutom sned (som hon sagt redan från början). SF måttet är 29 på ena sidan & 33 på den andra, men det syns absolut inte, inte ens när man vet om det... & i eftermiddag får vi reda på mer exakt hur stor vår "lilla tjockis" är & hur h*n ligger i magen (får se om jag har rätt!). Det är så spännande! LÄNGTAR!!!

& allt gick bra på MVC igår, både hos BM & på föräldrautbildningen. Mitt järnvärde hade sjunkit lite till, till 111, men det tyckte hon ändå inte var speciellt lågt (ngn som vet?) utan hon trodde bara att jag är trött för att det är tungt att vara gravid. Jag tror själv att det är lågt, för jag vet sen tidgare när jag var vegetarian & lämnade regelbundna järnprover att jag alltid legat väldigt högt på skalan (tom högre än vad män brukar ha) så även om 111 kanske inte är lågt för en normalt gravid så tror jag det är lågt för mig. Tål ju dock inte järntabletterna & så fort jag tagit en rasar magen på ett par timmar (& den mår inte bra just nu även när jag inte tar dem) så det är verkligen ett dilemma. För trött är jag. Mer än vad jag tror är normalt. Men jag kämpar på - inte mkt annat att göra.

Nä, nu ska jag faktiskt vila mig en stund innan min far hämtar mig för ett besök hos farmor (& sen UL!). :)

Fy på mig...

2009-05-05T11:46:00.002+02:00

... som är så dålig på att blogga! Jag har bara så väldigt mkt att göra just nu & så väldigt lite energi. Tyvärr.

Som vanligt har jag tusen projekt på gång på tomten, med nya rabatter & planteringar & stenpartier mm. Inte så lätt när man knappt orkar bära upp sin egen vikt. Dessutom håller vi ju på att byta liner i poolen & har även beställt nytt filter & solfångare som jag ska koppla in, förhoppningsvis till helgen. Håller också på att sy nya överdrag till köksstolarna. Eller, jag har sytt ett av sex. Det tar sån tid allting! I synnerhet eftersom jag ofta tillbringar halva dagarna med kärlekstrollet i sängen...

& nej, potatisen har fortfarande inte kommit i jorden...

I alla fall, idag är det dags för ytterligare ett besök hos barnmorskan. Det ska bli kul! & efter det är det del 2 av föräldrautbildningen. Det ska också bli jättekul (om jag lyckas hålla mig vaken - energinivån idag ligger på noll...). Men! Det roligaste av allt - imorgon är det dags för vårt "IVF-ultraljud", som alla IVF-are (iaf i Sthlm) blir erbjudna i v 32 +. Som jag har längtat! Hoppas verkligen att det går att se vilken sort det är för jag är så sjukt nyfiken! Vill veta nu!!

Är faktiskt inte speciellt orolig för att ngt skulle vara fel (Flempan växer ju som h*n ska & allt var ju bra förra gången), men när jag väl är där imorgon kommer jag nog att vara sjukt nervös så håll alla tummar kl 15.30 imorgon! :)

Föräldrautbildning - del 1

2009-04-29T08:53:00.003+02:00

Ja, igår kväll var det då äntligen dags för första delen av den föräldrautbildning som vår MVC erbjuder. Andning & avslappning var temat. Åtta förväntansfulla par i en cirkel. & så en barnmorska som jag inte träffat förut. Först pratade vi igenom själva förlossningsförloppet. Från första värken tills allt är klart. Jag har precis läst boken "Att föda" (som jag verkligen varmt kan rekommendera) så det var inget nytt för mig, men ändå väldigt bra & pedagogiskt. Tror maken uppskattade det mkt, för det mesta handlade om hur mannen ska reagera & agera & hur han ska ta över & styra så att kvinnan kan koncentrera sig på värkarbetet. Maken håller också på att läsa "Att föda" nu, för han vill vara så förberedd som det bara går. & det är skönt för mig också att veta att jag kan släppa taget & lita på att han förstår (så gott det nu går) vad som händer.

Andra delen övade vi avslappning & (ut)andning ("inandning klarar kroppen alltid av automatiskt - det är utandningen vi ska fokusera på."). Sen lekte vi förlossning & männen fick öva på att ge djupmassage & andas med oss & styra oss i rätt riktning. Det var riktigt mysigt att ligga i makens famn & få massage & andas tillsammans... Visste ni förresten att när man ska föda så blir kroppen så mjuk (ja inte livmodern då...) att urinblåsan kan innehålla 3 liter (japp, ni läste rätt!) urin utan att man ens blir kissnödig. Så mannens uppgift är också att baxa i väg kvinnan till toaletten minst en gång i timmen (trots att hon inte alls kommer att vilja) eftersom urinet annars ligger ivägen & stoppar upp. Haha! Det kommer verkligen inte att bli ngn lätt uppgift för fina maken! :)

Hur som helst, en väldigt givande kväll. Nästa vecka är det dags för den andra (& sista) delen då vi ska prata amning, smärtlindring samt se en förlossningsfilm. Sen anses vi vara redo för den stora dagen! Än så länge är jag inte det minsta rädd - bara väldigt förväntansfull. Vi får väl se hur det känns när det väl är dags...

Underbar helg!

2009-04-27T09:15:00.002+02:00

Har haft en fantastisk helg - om man bortser från fotbollen i fredags kväll (men det var hur som helst väldigt skönt att komma ut i den våriga, varma, vackra stan för en kväll). Det har varit jättevarmt & jag har sprungit runt i bikini hela helgen (tur att vi har en stor & insynskyddad tomt...). & jag har fått massa fin färg! Jag som har extremt lätt för att bli brun i vanliga fall (trots att jag är ljus med blåa ögon blir jag knallbrun på nolltid) har insett att jag numera har ännu lättare för att få färg (jag vet, jag ska vara försiktig så att jag inte får massa pigmentförändringar & så).

Hur som helst, helgen har bjudit på massa grillning (vi köpte tom en ny stor grill som tog några timmar att bygga ihop), rabattgrävning (grävde en ny rabatt - kunde inte låta bli - men potatisen har ännu inte kommit i jorden), poolfixning (men linern är inte på plats än för vi kunde dessvärre inte hämta ut den), slappande i solstolar, föräldrarbesök med markisuppsättning & mera grillning (med färskpotatis - från Egypten - & jordgubbar). Ja jag har verkligen njutit hela helgen. Enda kruxet är att tröttheten har mig i sina klor just nu. Jag är så förbaskat trött & orkeslös. Jag får verkligen tvinga igång mig själv - annars kan jag bli liggande i timmar. Det känns som om jag har bly i kroppen. Den vill inte lyda! Igår morse, efter frukosten, låg jag & grät i 30 min för att jag var så ledsen över att jag inte orkade röra mig. Det är hemskt! Men enligt BM så är det ju inte järn- eller vitaminbrist utan bara Flempan som tar väldigt mkt energi just nu. Men det här är värre än tröttheten i början, för nu har jag ju också en väldigt tung kropp att släpa omkring på. Hoppas att det snart blir lite bättre, för om jag ska vara så här sjukt trött i 2 månader till kommer livet att bli väldigt svårt (men är det så så får jag så klart ta det!).

Idag blir det ingen sjukgympa. Har lovat maken att inte pressa mig själv utan ta det lugnt. En slappardag helt enkelt. Behöver nog det (för helgen var nog egentligen alldeles för hektisk - men jag vill ju!). & ikväll ska jag dessutom in till stan för tandläkar- & tandhygienistbesök. Var ett tag sen sist så det lär behövas...

Vilken dag!

2009-04-24T13:05:00.002+02:00

Är inne & svalkar mig lite för att inte dö av värmeslag... Termometern på altanen är uppe i 45 grader & eftersom vår tomt är omringad av berg är det i stort sett vindstilla för jämnan. På somrarna är vi evinnerligt tacksamma över den tidigare ägare som byggde poolen för utan den går det inte att vara ute. Men den är inte badbar än så klart... & det är dessutom den jag håller på & fixar med ute på altanen. Vi har nämligen beställt en ny liner (då den gamla spruckit). Så att få ordning på poolen är helgens projekt. Plus att vi ska sätta potatis! Vi gjorde i ordning landet förra helgen & rensade upp bland jordgubbarna & satte de allra tidigaste potatisarna. & nu ska alltså resten i jorden! :) & imorgon ska vi också till mina föräldrar & hjälpa dem sätta upp en ny markis & så grilla. Åh vad jag älskar den här årstiden! & den här värmen gör ju att de blir ännu härligare - rena medelhavsklimatet på vår altan! :)

& ikväll blir de premiärbesök på Stadion för den här säsongen då mitt älskade djurgården möter Brommapojkarna. Har inte varit på ngn match ännu i år, för maken har tyckt att det varit för kallt för mig. Men ikväll ska jag äntligen få gå på fotboll (utan att dricka öl! ;))! Nu har ju inte djurgården inlett säsongen speciellt bra, så har inte alltför stora förhoppningar... Eller jo, det är klart att jag har det! Den häre matchen tar de hem lätt som en plätt!

Nu ska jag ut i solen en stund innan det är dags att "piffa" mig & bege mig mot stan! Upptäckte dessvärre att jag inte kommer i min matchtröja, så det här blir första matchen på 10 år som jag ser utan den på... Så om de förlorar kan det kanske vara mitt fel... ;)

kärlekstrollet mår bättre!

2009-04-22T15:00:00.004+02:00

Min fina lilla kille har blivit lite piggare & trots att vi sen flera dagar har slutat med smärtstillande så verkar han inte alls ha ont! Han haltar bara lite & han är väldigt mkt tillbaka till sin vanliga spralliga personlighet. Vågar inte ta ut ngt än, & han måste fortfarande hållas lugn i några veckor, men jag är ändå väldigt, väldigt glad! Hoppas verkligen att han fortsätter att bli bättre!

---

Annars kan jag berätta att jag numera har passerat 30-strecket... Inte åldersmässigt (lite över en månad kvar...) men veckomässigt. Är nämligen inne i v 31 nu (30+1) & så här stor & fin är magen nu! :)

---

Slutligen måste jag få gnälla lite. Upptäckte nämligen idag när jag besökte Marias blogg att Karolinska Huddinge tydligen har ändrat sina spelregler (utan att gå ut med någon info om detta - förutom på deras hemsida som man ju knappast besöker speciellt ofta...):

---

Fertilitetsenheten vill härmed informera om nya regler från den 1 mars 2009 rörande offentligt finansierad IVF-behandling samt behandling med ägg- och spermadonation inom Stockholms läns landsting.
*************************************************************************************

Till er som fått barn efter behandling och har nedfrysta embryon. Från och med februari 2009 kan vi tyvärr inte ge offentligt finansierad syskonbehandling, utan paren måste själva stå för den kostnaden. Det gäller oavsett vid vilken tidpunkt embryona blev nedfrysta. I dagsläget är priset 8 500:- vid eventuell embryoåterföring, detta pris kan komma att justeras.

---

Hur skadat är inte det här? Så nu måste vi alltså betala för att få tillbaka Lillflempan som väntar på oss i frysen? & det här ändrar de alltså utan att ens informera oss! Jag tycker att det är skandalöst (& hade jag haft mer ork & energi hade jag definitivt dragit frågan vidare - vilket jag kanske också gör när jag mår lite bättre). Får de verkligen göra så?? Nä nu måste jag gå & krama på mina katter en stund så att jag blir lite gladare!

Trött & hängig...

2009-04-20T10:48:00.002+02:00

De senaste dagarna har jag varit trött & hängig. Ur form helt enkelt. & magen har varit totalt kass. Det har varit tungt... Jag menar, man är ju inte världens alertaste som det är, & med det här i kroppen så blir det ju dubbelt så jobbigt. Dessutom har jag påtagligt börjat märka av magen & den ökade vikten (+11 kg nu...). Jag kan inte böja mig. Jag får andnöd om jag anstränger mig minsta lilla. & axeln & fogarna gör sig ständigt påminda. Så ja, tungt är ordet just nu.

Är precis hemkommen från läkar- & BM-besök. Jag är fortsatt sjukskriven på 25 % (jag tyckte det räckte - så att inte FK börjar krångla). & min BM kunde konstatera vad alla redan sett. Min mage har vuxit - VÄLDIGT mycket sen senaste besöket & mitt magmått ligger nu på 31 cm, vilket är en bra bit över normalkurvan (precis på det övre strecket). Hon sa att det antagligen påverkar mitt allmäntillstånd eftersom det har sugit ut massa energi ur mig. & så ordinerade hon vila. Hon sa också att jag inte får vattengympa i em eftersom jag måste begränsa mig till en aktivitet (& busspromenad) per dag. Men min snälla pappa har lovat att skjutsa mig till simhallen & då slipper jag ju alla promenader till & från bussar så då måste det väl ändå vara ok. :) Jag är egentligen sjukt trött, men det är så kul att gympa att jag bara måste! Fast min BM sa också att jag nog borde fundera på om det inte räcker med ett vattengympepass i veckan nu under de sista två månadena. Så jag får väl fundera på det...

Min BM undrade också ifall jag inte kände att jag behövde prata med ngn, typ deras psykolog eller min gamla. Men nej, det behövs verkligen inte. Själsligen är jag väldigt lycklig just nu (bortsett från oron över min älskade katt). Jag har en underbar man som jag är jätte- jättekär i, jag ska snart bli mamma, det är vår (för att nämna några glädjeämnen!)! Det är det kroppsliga som är tungt. Känslan av att inte orka. Att känna mig begränsad. Att inte kunna göra det jag vill. Att inte kunna bära, gräva, kratta, fixa hemma på tomten. Att vara tvungen att sitta på en stol & kolla på när maken arbetar (det brukar snarare vara tvärtom...). Att inte orka promenera eller ta mig dit jag vill. Att bli så trött att jag börjar gråta när vi är & storhandlar. Att hantera den jobbiga smärtan. MEN! Hur tungt det än må vara (& än värre lär det ju bli!) så kommer det att vara värt var enda sekund av det. Det är jag övertygad om. Så jag klagar inte! Det är mer ett konstaterande. Just nu är det tungt. & ingen psykolog i världen kan ju hjälpa mig med dessa saker, mer än att säga att det är ok. Att jag måste acceptera att det är så här nu. & det vet jag ju redan. Även om jag inte gillar det. För att ta det lugnt har aldrig varit min starkaste sida...

Men... Nu måste jag nog faktiskt lägga mig en stund om jag ska orka med i em. :)

Sömnfunderingar

2009-04-16T16:02:00.002+02:00

Min sömn är sig inte lik. Inte alls. Jag som normalt sett är världens tröttaste människa på morgnarna, skuttar nu ur sängen mellan kl 6 & 7 - även på helgerna (& jag som inte ens har ngt jobb att gå till!). Det är skumt. Så väldigt olikt mig - som så mkt annat under graviditeten. Fast det förstås, kl 21.00 varje kväll (ibland tidigare än så...) går jag & lägger mig. Då slutar nämligen hela systemet att fungera... Jag släcker inte förrän 22 (fast jag får kämpa) & då somnar jag på 2 sek - vilket jag heller aldrig har gjort tidigare (förut spelade det ingen roll hur trött jag var, det tog ändå minst 20 min innan jag kom till ro).

& det bästa av allt - ännu så länge vaknar jag inte av att jag är kissnödig (ta i trä!)! Jag kan lugnt klara 10-12h på natten utan kisspaus (tom maken pinkar oftare än så - hihi!) - tack Flempan!

Jaja, som tur är har jag en man som gärna somnar kl 22 (även på helgerna...) & som inte har några som helst bekymmer med att gå upp halv 7 en lördagmorgon. Det är verkligen hur skönt som helst att vakna & gosa en stund & sen äta frukost, läsa DN & lösa lite korsord & sen kolla på klockan & inse att den inte ens är nio... Haha! Vi har blivit värsta pensionärsparet! & vi är lyckliga över det! :)

Annars mår jag kasst idag. Huvudvärk, varm & yr. Fick skippa vattengympan & har tillbringat dagen i sängen. :( Nu ska jag iaf bege mig ut i solen på kisspromenad med mitt kärlekstroll!

"Shit vad stor du har blivit!"

2009-04-14T12:10:00.003+02:00

V 30 (29+0)... Ytterligare en milstolpe passerad & lite närmare målet! :) Lycka! & hela påsken har jag fått höra: "shit vad stor du har blivit!", av alla som jag träffat. & idag när jag kommit hem från sjukgymnasten (som sa samma sak) så såg jag det själv - shit vad stor jag har blivit! När 17 hände det här?

Visst är jag fin i mina nyinköpta (förstora!!) H&M-byxor som jag köpte på rean igår för 149 kr? :)

Hur som helst, utan att gå in på massa detaljer så har jag den senaste veckan mått fördjävligt! Alla tårar & oro för kärlekstrollet har satt sig i min inflammerade axel & jag har haft obeskrivligt ont. Inte ens mina starka smärttabletter hjälpte & jag har gråtit & skrikit & önskat mig bort från denna planet... En nyinköpt spikmatta räddade påsken (som var väldigt trevlig & solig, när smärtan väl släppt lite!), & smärtan är numer hanterbar & jag njuter av att vara tillbaka i livet igen. Usch är allt jag har att säga!

Lillkillen blev bättre, men är nu sämre igen, så jag fortsätter att gråta & oroas... :(

Många tårar...

2009-04-07T07:46:00.002+02:00

Många tårar har det blivit i helgen. Det är inte lätt att vara gravidhormonell med en skadad katt hemma. Det är så mkt känslor & jag är så ledsen för hans skull & jag har verkligen gråtit floder. Han förtjänar verkligen inte det här. & just nu är det ju de bästa veckorna på året för en liten katt, när allt vaknar till liv ute! Mina 2 tjejkissar syns knappt till längre för det händer så mkt spännande ute...

Hur som helst så verkar det iaf gå åt rätt håll. Han har inte alls lika ont längre (får ju dessutom fortfarande smärtstillande) & han verkar inte själv tycka att han är skadad längre. Han vill ut & busa & förstår inte alls varför han måste vara instängd. När han är lös i huset har han börjat hoppas upp i soffan, sängen etc (fast han alls inte får!) & han verkar inte lida speciellt mkt. Han haltar visserligen fortfarande & man märker ju att han haltar mer efter en stund när han har varit ute. Så 90 % av tiden sitter han i buren (& gnäller) vilket han egentligen borde göra 100 %, i 6-8 veckor. Det är dock en omöjlighet. Han vägrar fortfarande lådan så jag släpper ut honom 3 ggr per dag för att göra sina behov. Jag följer så klart med honom & ser till att han tar det lugnt. Han är ju som en liten hund så han är bara glad över att få sällskap ute & än så länge (ta i trä!) har han inte lämnat min sida när vi promenerar runt på tomten.

Det här kommer verkligen inte bli lätt & det är tur att jag är hemma & kan lägga ner massa tid på honom. Min mamma hävdar att vi har fått honom för våra synder, men min bror menar att vi har fått honom för att öva på. Min far tycker att vi skulle avlivat honom redan i höstas när han bröt höften första gången...

Själv tror jag att det är en kombination av det mamma & bror tycker. Dessutom tror jag att lilltrollet valde oss (när vi var på katthemmet för att välja ut en katt så hoppade han rakt upp i makens famn & vägrade gå ner, så vi hade inget val...) för att han visste att vi alltid, alltid skulle ta hand om honom. Så vi kämpar på!

NEJ NEJ NEJ!!!

2009-04-03T10:36:00.002+02:00

Det här kan bara inte vara sant...

Det blev ett nytt besök till djurakuten igårkväll. Lilltrollet blev bara sämre & sämre & när han slutligen högg efter mig (han är annars jordens snällaste lilla katt) när jag försökte klappa honom, ja då insåg jag att ngt var allvarligt fel. Väl på akuten så visade det sig att han... brutit andra höftskålen. Alltså gjort samma sak på andra sidan som han gjorde i höstas. Helt ofattbart! Även för veterinären, då detta är en ytterst ovanlig fraktur. Så antagligen har han ngn medfödd svaghet i sitt bäcken (plus att han har adhd & aldrig är stilla...).

Så, en operation skulle gå på runt 25 000... & försäkringen täcker som sagt var inte en krona. & självklart behöver han operationen, men, ortopeden föreslog en plan B, som så klart inte är idealisk, men som kanske kan fungera ändå. Vi opererar inte nu utan låter frakturen självläka. Plattan på andra sidan håller bäckenet någotsånär stabilt & det kommer att läka (förhoppningsvis!) i en ganska bra position ändå. Risken finns då att han som äldre drabbas av artros, men med en operation i höst (när försäkringen täcker igen) så kan man kanske avhjälpa det problemet. Han kommer att ha ont ett tag, & han kan förlora lite i rörlighet, men inte ngt som han kommer lida av. Om allt går bra vill säga. Det är en chansning. Men ortopeden trodde ändå att oddsen är på vår sida. Om kärlekstrollet kan hålla sig stilla vill säga. Som han så klart inte vill. Jag var ute med honom en timme i morse för att få honom att göra nr 2 (på veterinärens order). Ont har han, men han ska ändå försöka jaga sina 2 vårrusiga tjejkompisar & fåglar & annat. Men göra sina behov, nä det har han inte en tanke på. Så nu ska jag till apoteket & köpa microlax, så att han inte (till råga på allt!) också blir förstoppad.

Om två månader fyller jag 30. Vet ni vad det enda jag kommer önska mig är? Pengar till att betala lillkillens sjukhusräkningar (från de senaste dagarna & de besök som kommer krävas framöver)... Jag vet inte, men presenter känns ganska så oväsentligt om alternativet är att inte mitt kärlekstroll finns mer. Så det får bli en fest med tema "rädda kärlekstrollet!".

Min lilla sjuka kille! Dig måste vi ha fått för våra synder. Men jag lovar, jag tänker inte ge upp!

Ledsen...

2009-04-02T13:24:00.002+02:00

Trots att de är en strålande vårdag sitter jag här med tårarna rullande nerför kinden. Min lillkille har inte blivit bättre, snarare sämre... Jag har varit borta hela förmiddagen, fått massage av min sjukgymnast & sen varit på sjukvattengympa. & då har lilltrollet varit instängd i sin bur. Väl hemma igen tänkte jag ta ut honom en stund i solen för att få lite frisk luft & uträtta sina behov (för han totalvägrar lådan). Men, jag tycker att han haltar värre än igår & han hade dessutom dålig balans & välte nästan. Så jag bar in honom till buren igen. & nu sitter jag här & gråter. 3 dagar sa veterinären. Efter 3 dagar skulle han vara betydligt bättre. Annars måste vi tillbaka. Vet att det bara har gått en dag, men jag är så sjukt orolig! Min lilla, lilla älskling - snälla bli bra nu!

Annars gick besöket hos barnmorskan igår bra. Allting är normalt & magen har vuxit 4 cm sen senaste besöket. Den börjar bli mer & mer i vägen vill jag lova...

Min lilla lilla kisse!

2009-04-01T12:04:00.004+02:00

Jag vet inte, men jag tror att vår lillkisse måste vara den mest otursamma i hela världen (eller iaf på Värmdö). I höstas var han ju jätte-, jättesjuk i magen & vi trodde inte att han skulle överleva. Efter otaliga veterinärbesök konstaterades en matallergi & han äter nu (svindyr) specialmat. Sen i oktober krossade han ju höftskålen & fick opereras & vara inomhus i många veckor. Han har, trots försäkring (för han slog i maxtaket för länge, länge sen) kostat oss minst 12- 15 000... Men vad gör man inte för det lilla, lilla underbara livet.

Senaste månaderna har han mått bra. Han springer in & ut genom kattluckan & kommer dagligen hem med en liten mus eller fågel i present... Lilla söta! Men så igår kväll. Maximal otur. Maken borstade tänderna & lillkillen höll som vanligt sällskap. När det trillar ner en ryggborste från väggen, rakt ner i badkaret med en väldig duns. & han blir så rädd! Flyger ut i hallen, rakt in i hallmöbeln... & sen gömde han sig under köksbordet. & när vi väl får fram honom vill han inte stödja på sitt ben... Bara kryper & gnäller... & jag bryter ihop totalt. Jag var så hysteriskt ledsen. Min lilla kille! Han hade så ont. & jag spelar upp alla tänkbara scenarion i huvudet. Är övertygad om att han kommer dö. Eller att vi får betala 25- 30 000 för en operation som förra gången (men då täckte ju försäkringen en del). Det gör så ont i mig att min lilla bebis har ont. & som jag grät. Jag ylade att om inte min lillbebis fick leva, ja då ville inte jag heller leva. Efter mkt om & men lyckas min man tillslut lugna ner mig genom att lova att vi betalar vad det kostar för att få honom bra igen... Vi ville dock inte åka till djurakuten mitt i natten (för det kostar vill jag lova!) utan inväntade morgonen. Lyckades sova säkert i 3 h...

Hur som helst. På akuten i morse kunde konstateras att han inte hade ont i sin höft igen utan att han antagligen fått en smäll över ryggen & att han med största sannolikhet bara är öm. Han kunde tom gå några steg, men ville inte att veterinären tog på ryggen. Så, nu är vi hemma igen med smärtstillande & krav på vila i ett par dagar. Det var veterinären övertygad om kommer räcka. Så det hoppas vi på! Annars, ja, det vågar jag inte ens tänka på. Nu sover han i sin bur, mitt lilla kärlekstroll. & jag pussar & daltar. Hoppas, hoppas, hoppas att veterinären har rätt!

Nu, sova en stund. Snart, barnmorskan! :)

v 28 (27+0)

2009-03-31T17:02:00.005+02:00

& veckorna tickar på! V 28. 12 v till BF... Glädje - det är allt jag har att säga! :)

& magen har hunnit bli...

... så här stor! Inte illa! :)

Helgen har varit väldigt trevlig. Fredagseftermiddagen tillbringades med make, far & plastmor på trädgårdsmässan i Älvsjö. Det var fantastiskt kul, men jag lyckades begränsa mina inköp en del, med tanke på mina möjligheter att ta hand om allt i sommar... Mötte även upp svärmor på mässan, på besök i från Örebro, & hon följde sen med oss tillbaka hem. På lördagen svullade vi våfflor hemma hos föräldrarna & på söndagen var det stor shoppardag ute i Barkarby med både ett besök på IKEA & lite klädshopping (åt mannen) på outletten. Själv fick jag en ny morgonrock & fantastiska satänglakan i Hemtex outlet så jag kom också hem nöjd & belåten. En väldigt bra helg faktiskt! :)

Besök på altanen...

2009-03-24T16:02:00.003+01:00

Snacka om att jag blev paff när jag kollade ut genom altandörren i köket & fick syn på detta:

Lillkissen satt på bästa åskådarplats när "vårt" rådjur (vi kallar honom för vårt, för han besöker tomten flera ggr om dagen) jobbade järnet för att ta sig in i vår soppåse. Morots-, potatis- & rödbetsskal från gårdagens middag var tydligen helt oemotståndligt. Trots att jag knackade på rutan ville han inte flytta på sig. Stackarn var så hungrig! Jag var livrädd att han skulle bli skrämd & trilla ner i poolen som ni ser skymta bakom honom. Men det var stört omöjligt att skrämma honom. Fick sätta på mig skorna & gå ut & skrika & klappa innan han tillslut gav sig iväg. & jag skar faktiskt upp ett par morötter (som jag la lååångt ifrån huset) till honom som han har varit & ätit nu. Inte lätt för de små djuren med all snö.

Det är kul att bo i skogen! :)

Tvåsiffrigt!

2009-03-23T10:25:00.001+01:00

Enligt min "baby ticker" är det idag bara 99 dagar kvar av graviditeten. Så vi är alltså nere på tvåsiffrigt - tänka sig! :) Det känns som om tiden går lite fortare nu, när våren är på ingång & magen är (iaf lite) stor & det sparkas kontinuerligt. Är ju inte lika orolig längre heller, eftersom att jag hela tiden känner Flempan. Väldigt skönt!

Vårens intåg stannade förresten av natten till idag. De två dm snö som vi fick i förrförra veckan har ju kämpat för att smälta & det var snöfritt på de flesta ställen nu. Snödropparna blommade i trädgården & katterna har jagat fåglar i lyckorus hela helgen. & sen i natt. En dm nysnö. Bara så där. & dessutom ganska kallt ute. Nu tycker jag faktiskt att det kan räcka!

Annars kan jag berätta att jag var på en lyckad shoppingtur i lördags. Hittade en ny vårjacka (som jag får vänta med att använda), en somrig klänning & ett par nya vårstövlar (som även de får vänta). Jackan & klänningen är inte mammakläder, men i stl 46 (& klockade modeller) med massa extra tyg att växa i! Båda har knytband under brösten så när jag drar åt så blir de precis lagom. Vädigt nöjd faktiskt!

Stövlarna var väl dock så där. Är ngt av en stövelfetischist & skulle tippa att jag äger över 20 par redan. Dessvärre är det ju klackar på alla (utom vissa vinterstövlar) & klackar & foglossning är ingen bra kombination. Så jag har letat i flera veckor nu. Efter ett par klackfria, gärna bruna, ganska rejäla (men för den delen absolut inte grova), ofodrade stövlar. Det har visat sig vara omöjligt. De jag nu köpte var svarta. & inte ens i riktigt läder. Billiga. Mer ett nödköp. För att ha ngt, tills (om) jag springer på de jag verkligen vill ha. Alla tips mottages med glädje! :)

:)

2009-03-19T14:32:00.002+01:00

Idag på den överfulla bussen på väg till vattengympan blev jag erbjuden en sittplats av en tjej i min ålder. Det kom lite som en chock, men samtidigt blev jag väldigt, väldigt glad! För det första hade jag ont & behövde verkligen sitta. För det andra betyder det att jag nu har blivit "en av dem". Alltså en av de som jag själv så länge avundats så. En med stor gravidmage som får sitta på bussen...

Kanske löjligt, men jag blev verkligen så glad att jag blev tårögd över att denna vänliga människa erbjöd mig sin sittplats. Ännu en påminnelse om att det faktiskt är på riktigt! :)

V 26 (25+0)

2009-03-17T16:15:00.002+01:00

Går in i v 26 idag. Känns helt ofattbart om jag ska vara ärlig. Känns som igår som jag var halvvägs, men det är alltså 5 v sen... Fast jag vill ju att det ska gå ännu fortare så klart - vill ju att det ska vara juni så att vi får träffa Flempan nu!

Hur som helst, var ju ett tag sen jag la ut ngn bild på magen & ja, den har väl vuxit en del...

Vågen ligger på plus 8-9 kg så att jag skulle hamna på plus 12 totalt tror jag knappast... Fast det står överallt att man i v 25-26 "ska" ha gått upp 7-10 kg, så det är väl kanske inte helt onormalt ändå. & med tanke på hur hungrig jag är för jämnan (& sugen på bullar) så är det verkligen inte konstigt... :)

Fantastisk läkare!

2009-03-16T11:36:00.003+01:00

Idag har jag varit hos läkaren igen. Den här gången hos en "vanlig" husläkare som jobbar på MVC varje måndag. & vilken trevlig människa! Raka motsatsen från den förra! Vi kom överens om att sjukskriva mig på 25 % tom slutet av april. Sen antagligen 50 % en månad & slutligen på heltid sista månaden (det är inte mer kvar!), beroende på hur allt går. Men så trodde hon att det troligast skulle bli. Hon kompletterade också det läkarintyg som den förra (idiot-) läkaren skrev. Fick nämligen brev från Försäkringskassan i fredags om att intyget inte var rätt ifyllt. Så inte ens det klarade den förra läkaren alltså av (man undrar ju!). Hur som helst. Nu blir det förhoppningsvis bra (dvs om Försäkringskassan går med på min sjukskrivning. Fick nämligen också ett brev där det stod att mitt ärende är under utredning & att jag får besked om tidigast 30 dagar & att det inte alls är säkert att de tänker betala ut ngn ersättning. Kul!).

Annars kan jag berätta att vi var på festivalgenrepet i Globen i fredags kväll. Vilket röj det var! & Flempan shakade loss för fulla muggar där inne (vet inte om det var av glädje eller av obehag dock...). Kul var det hur som helst. När det gäller vinnarlåten så var det väl kanske inte direkt min favorit, men men. Den fastnar iaf på hjärnan & ja, annorlunda är den ju (fast opera är verkligen inte min grej...).

I lördags var jag hemma hos min mamma & gick igenom massa gamla grejer på vinden. Låt mig säga så här. Vi skulle kunna öppna ett barnbibliotek. Jag vet inte hur många kartonger med barnböcker vi fick med oss (& då lämnade vi ändå lådorna med ungdomsböcker...). Vi läste mycket hemma när jag var liten & jag lärde mig själv att läsa i 4-års åldern (& jag älskade verkligen böcker & gör så fortfarande), så visst kommer jag ihåg att det fanns böcker. Men så många! Hoppas verkligen att Flempan också gillar böcker (men med tanke på generna - maken är nog tom snäppet värre än jag - så är väl det knappast ngt bekymmer, snarare tvärt om!).

Dessutom fick jag med mig massa babykläder (& lakan) från både mig, mamma & mormor (& ngt litet från min bror). Dvs det mesta är flickkläder från 20-tal, 40-tal & sent 70-tal. Helt fantastiska klänningar & blusar & coola sparkdräkter med utsvängda ben... Vissa är lite missfärgade med trasig resår & kanske ngn söm som släppt, men det går att fixa utan problem. Så himla roligt! Nu får vi då bara hoppas på att det blir en liten flicka, för jag skulle tippa att 75 % inte skulle gå att använda på en kille. Ja ja, det visar sig. Kul är det hur som helst!

Heja DN!

2009-03-13T11:41:00.002+01:00

Jo, man tackar! DN publicerade faktiskt min insändare angående KD:s förslag om en babybonus idag. :)

För er som inte har DN hemma kommer här (den fantastiska!) insändaren (som DN visserligen har kortat ner & skrivit om en del, men kontentan är densamma & det är ju det viktigaste):

....................

Vilket hån mot ofrivilligt barnlösa

KD har lagt ett förslag om ett införande av en babybonus vilket är ett hån för ofrivilligt barnlösa.

Ofrivillig barnlöshet drabbar omkring 15 procent av befolkningen. De flesta av dessa par går att hjälpa, men det kostar.

I stockholm får man två subventionerade IVF-försök (på andra ställen färre). Fler försök, eller eventuella syskonförsök, måste betalas ur egen ficka och vi talar om stora summor. Lägg därutöver till vad det kostar sjukvården och samhället att ta hand om denna stora grupp ofrivilligt barnlösa i form av t ex psykiska besvär som kräver behandling: terapi, mediciner och i vissa fall kanske även sjukskrivning.

Vill vi verkligen att folk ska skaffa barn för att de får betalt? Barn ska komma till för att de är önskade och efterlängtade.

Att inte kunna få barn är en stor sorg. Lägg pengarna där de gör störst nytta!

.....................

Så tack DN! Det behövs verkligen mer fokus på detta (& då inte bara på KD:s urbota korkade förslag)!

Besök hos barnmorskan

2009-03-11T09:24:00.002+01:00

Besöket hos BM igår gick finfint (har verkligen världens mysigaste BM!). Alla prover var bra (förutom lite protein i urinen som måste kollas upp). Flempan som sov så sött i min mage vaknade till liv ordentligt när hon skulle lyssna på hjärtat & sparkade så jag trodde magen skulle spricka! :) Det var inte populärt med ultraljudsvågor & det visades med besked!

Mätte också livmodern för första gången & det visade sig att den är stor (vilket jag anat). Jag ligger ca 2 v före, dvs min mage motsvarar 26+0 istället för 24+0. Så det blir nog en stor bebis... Om det fortsätter så här vill säga. Jag låg iaf precis innanför den övre gränsen för normalvärdet & min BM tyckte bara att det var positivt att Flempan växer & frodas. & de är klart, hellre 2 v före än 2 v efter...

Jag berättade också om min mindre positiva erfarenhet från förra veckans läkarbesök (hon som inledde med "jaha, & vad gör du här?". Min BM skakade på huvudet & gömde ansiktet i händerna & utbrast "Nej, inte en till! Jag vet precis vad du pratar om.". Det var tydligen första gången hon var där (det är en konsult från grannkommunen) & det hade varit total katastrof. Folk hade gått därifrån i tårar. & hon hade kommit igår också, trots att de sagt ifrån att de inte ville att hon skulle komma mer. & det hade tydligen varit ännu värre.

Alltså allvarligt! Hur kan man tillåtas jobba med gravida kvinnor (ja, eller med gynekologi överhuvudtaget - som ju kräver en viss empati...) när man beter sig så? Förstår att hon jobbar som konsult för ingen vill väl ha henne kvar längre än en dag... Hur som helst så kändes det väldigt skönt att höra att det faktiskt inte bara varit jag som inbillat mig. Hon var tydligen lika hemsk mot alla...

Men varför all denna snö??

2009-03-10T10:55:00.003+01:00

Jag har ju beställt vår & så vaknar man i fullt snökaos (& det bara fortsätter vräka ner!). Hur deprimerande är inte det? Verkligen inte kul alls.

En lite gladare nyhet är att jag har haft mindre ont senaste dagarna & jag har inte tagit ngt smärtstillande sen i lördags. Det är skönt! & imorgon & övermorgon ska jag till sjukgymnasten igen så nu hoppas jag på några bra, smärtfria, dagar framöver!

Förresten. Ytterligare en glad nyhet är att jag blev klar med renoveringen av badrummet i förra veckan. Som jag har kämpat! Badrummet är från 1976 & det var katastrofalt äckligt. När vi flyttade in för två år sen fixade jag det värsta. Jag målade om golv & väggar & bytte handfat. Sen i höstas när vi skulle slänga ut (det trasiga) bubbelbadkaret för att sätta in en torktumlare så hittade vi en vattenläcka så då fick jag dra om alla rör. & bestämde mig då för att kakla i vår nya lilla bad-/duschhörna. & så har jag bytt ut den gamla spruckna toaletten. Det är så fint så fint.

Här kommer den enda bilden vi har på hur badrummet såg ut innan all renovering (det är mäklarens visningsbild så det framkommer inte riktigt hur snuskigt det var). Nähä! Den bilden bråkar med mig så då struntar jag i den. Här kommer istället några bilder på hur fint det är nu (så får ni försöka förställa hur det såg ut tidigare med gul-/orangefärgade väggar med ljusare fläckar & grönt golv. & toalett & handfat från -76...).

Jag är rätt nöjd faktiskt! :)

& en helt annan sak - självklart är jag lika upprörd över KD:s urbota korkade förslag om babybonus som alla andra. Så upprörd att jag tom skrivit en insändare till DN. Hoppas verkligen att den kommer med!

Nu ska jag plantera alla helgens fröer (& blunda för snöstormen ute) innan det är dags för att möta upp mannen i em & bege sig till barnmorskan. Går in i v 25 idag (24+0). Glädje!

Skön helg med min underbara man!

2009-03-09T09:44:00.003+01:00

Det har varit en riktigt skön helg. Fredagkvällen tillbringades i soffan (maken slumrade redan kl 19.30). Lördagen var det massa ärenden som skulle fixas & födelsedagspresenter som skulle inhandlas. & sen på eftermiddagen födelsedagskalas hos min kusin i Bålsta. Fick träffa min jämngamla kusins lilla bebis för första gången (han föddes i januari) & han var så söt!

Efter middagen åkte vi vidare till en födelsedagsfest för en av makens kamrater. Där var det fullt hålligång med tequilarace & Guitar Hero på högsta volym. Många hårdrockande bikersgrabbar på den festen. Var väl kanske inte helt pigg efter att ha varit i gång hela dagen & kan väl erkänna att Guitar Hero (& hårdrock) inte riktigt är min grej - jag är mer poptjej (som gillar karaoke), & gitarr spelar jag på riktigt (har ju gått i musikklass i många år) så var inte så sugen på att spela "låtsasgitarr".

Jag klarade av den här typen av fester betydligt bättre när jag själv fick dricka alkohol (då spelade musiken mindre roll), men i mitt nya tillstånd blev det faktiskt väldigt jobbigt med alla fulla människor & hårdrock på högsta volym. Dessutom har fulla männsikor (oavsett om det är första gången man träffar dem) en tendens att klampa fram för att känna på magen. & det gillar jag inte alls. Min mage (& Flempan!) tillhör mig & min make & jag ogillar skarpt när fulla männsikor ska fram & "gulla" med den... Det var visserligen väldigt trevligt att träffa makens vänner igen & jag kämpade på så gott jag kunde för hans skull.

Men kl 22 tyckte tack & lov min underbara make att det var dags att åka hem & bädda ner mig (jag behövde inte ens säga ngt) & det var precis lagom för mig. I bilen på vägen hem satt jag & halvsov & beklagade mig över vilken kärring jag har blivit som måste åka hem kl 22. Men jag var en väldigt lycklig kärring som var väldigt tacksam över att fantastiska maken är så snäll & omhändertagande.

På söndagen tyckte dessutom maken att jag gjort mig förtjänt av ett besök på trädgårdsmässan i Kista (jag behövde inte be om det heller, än mindre tjata!) så nu har jag ännu fler roliga fröer & sticklingar att ta hand om (& jag är jättelycklig!).

Slutligen: stort grattis till alla ni fantastiska tjejer som plussat senaste dagarna efter allt kämpande! Blir så glad för er skull & hoppas verkligen att det ska gå vägen (utan oroligheter!) för er! Lycka till!

Det här är inte klokt!

2009-03-06T12:49:00.002+01:00

I onsdags kväll började jag få ont i sidan igen (samma sida där jag hade en cysta som sprack i förra veckan). Den här gången satt det dock lite högre upp & mer över ryggen. Det gjorde ordentligt ont, men har ju fått starka tabletter utskrivna så efter en sådan så däckade jag. Vaknade fram emot småtimmarna av samma smärta & dagen tillbringades i fosterställning i sängen. Hade VÄLDIGT ont, men med tabletter blev det uthärdligt.

När maken kom hem på eftermiddagen var det ett tag sen jag hade tagit ngn tablett så jag hade ont & jag var uppriven. Är så trött på att alltid ha ont. Är det inte det ena så är det det andra. Maken var så klart orolig & ringde till förlossningen (ja, vi hör till förlossningen nu!) som självklart ville att jag skulle komma dit så att de fick titta på mig. Jag ville inte (kände att jag inte pallade ett till läkarbesök) men de (& maken) gav sig inte så det var bara att masa sig dit. Efter 2 timmars väntan fick jag träffa en läkare som tittade på mig i 2 min & sen sa: "ja, jag vet inte vad som är fel, men du har uppenbarligen ont (antagligen har du njursten, men det går inte att behandla), så jag tycker vi lägger in dig över natten för observation!".

- Panik!

Bara tanken på att bli inlagd fick tårarna att börja rinna & allt jag fick ur mig var: "Nej, nej, nej! Det klarar jag bara inte!". För tre år sen var jag inlagd i 10 dagar pga en njurbäckeninflammation som jag fått pga en felbehandlad urinvägsinfektion & det var verkligen fruktansvärt. Då var jag verkligen jättesjuk med över 40 graders feber & helt enorma smärtor så jag var helt neddrogad på morfin, men jag hatade det! Jag klarar inte av att dela rum med tre andra & ha massa spring & ljud omkring mig. Jag måste ha det mörkt & tyst & svalt & tryggt (& ha mina gosedjur & gosekuddar nära, & maken & katterna förstås!) - annars sover jag inte (eller jag sover iaf inte bra). Har alltid varit sån, men än värre har det blivit sen jag blev gravid. Jag behöver ha trygghet & kärlek runt mig. Behöver vara i mitt trygga hem. Så ja, jag vägrade helt enkelt att stanna kvar. "Uäähhh! Du får inte lämna mig här!" Ja, jag var fullständigt panikslagen...

Slutligen gick läkaren med på att ta lite prover & sen skicka hem mig med smärtstillande & så skulle jag komma tillbaka tidigt i morse för att göra ett ordentligt ultraljud av njuren. Maken var inte helt nöjd (han var så klart väldigt orolig & hade nog helst sett att jag var kvar på sjukhuset), men jag fick som jag ville & vi åkte hem. Jag grät hela vägen hem för att jag var så tacksam över att få åka hem. Väl hemma tog jag ett stolpiller med Voltaren, kröp ner under täcket & sen somnade jag lycklig.

& när jag vaknade så mådde jag mkt bättre! Hade fortfarande ont, men inte alls som igår så jag ringde sjukhuset & sa att jag var bättre. Eftersom mina prover också var bra så tyckte de att vi kunde avvakta med ultraljudet & jag slapp åka tillbaka i morse! Lycka!

Så nu. Har ont, ja. Men det är långt ifrån outhärdligt (& ont har jag ju konstant i min axel så jag börjar bli van). Inser att min njure är upprörd över ngt, men hoppas på att det ska gå över. Klarar inte av mer smärta. Klarar inte av fler läkarbesök (inser att jag nog tyvärr ändå har en del läkarbesök framför mig...). Känner mig uppgiven. & trött. Men jag kämpar på.

Idag är det vår!

2009-03-04T15:58:00.004+01:00

Idag bestämde jag mig för att våren är här. Det innebär i praktiken att huset numera är fullt med nysatta fröer! Har ägnat hela dagen åt att plantera & ta hand om mina övervintrade änglatrumpeter & annat smått & gott som överlevt vintern i gäststugan. Så nu är det blommor, krukor & tråg överallt! :) Tur att vi har gott om plats! Nu väntar jag bara på att våren ska komma i gång utomhus också (det är fortfarande nästan en dm snö ute, men nu äntligen är det plusgrader igen & det smälter!).

Annars kan jag meddela att jag var hos läkaren igår för att prata om mina fogar & andra krämpor. Är ju verkligen inte i toppform & alla är på mig om att jag borde prata med ngn om en ev sjukskrivning på deltid. Jag är ju visserligen arbetslös, men skulle det dyka upp ett jobb på 100 % så måste jag ju ta det, & jag har svårt att se hur det skulle gå.

Hur som helst, besöket hos läkaren var en stor besvikelse. Kände mig ifrågasatt från första stund. "Jaha, & vad gör du här?", "Att vara gravid gör ont - men det är ingen sjukdom", "Du kan glömma att jag sjukskriver dig på heltid" (& då innan jag ens nämnt sjukskrivning). Nä, det kändes verkligen inte bra. Jag fick slutligen värktabletter utskrivna & en sjukskrivning på 50 % tom fredag nästa vecka. & vad händer efter det? Ska vi träffas igen då? Tror du att jag kommer att vara helt återställd då? Ska vi inte boka in en ny tid då för att kolla hur läget är då? Detta är frågor som poppade upp i mitt huvud & som jag också ställde. Svaret som jag fick? - "Du får prata med din barnmorska om det nästa vecka?" Jaha. & vad ska hon göra? Hon är ingen läkare. Blir så trött! & inte kan jag be om att få byta läkare. Min MVC är liten & har ingen egen läkare utan den här läkaren kommer på besök en gång i veckan. Så det är denna läkare som gäller. Kul.

Nu till ngt betydligt roligare. Vår vagn har kommit!!! :) :) :) Den är så fin så fin. En Kronan duovagn. Röd & vacker. & stabil. Med stora terränghjul (vi bor ju i ett gammalt sommarstugeområde i skärgården med grusvägar, skog & kobbar i omgivningen, så rejäla terränghjul är ett måste). Här är en bild på skönheten:

Det börjar så smått att bli verkligt nu. & det är så häftigt! Längtar så efter att få träffa det lilla livet som har party i min mage mer eller mindre för jämnan. :)

På arbetsförmedlingen

2009-02-27T14:42:00.002+01:00

Några uttalanden från min arbetsförmedlare (under de 10 minuter som jag var där):

- Vad gör du här egentligen? Jag hade tänkt ringa, men du vet hur det är. Solen skiner ju iaf, & du kanske hinner med en shoppingrunda när du ändå är här?

- Jobbet som jobbcoach som jag rekommenderade dig till, ja de ville ha ngn till december så det kan du glömma. Men det gör inget. Det är ändå rätt meningslöst. Jag menar, vad ska vi egentligen med coacher till när vi ändå inte har några jobb att förmedla?

- Ja, jag kopierar väl helt enkelt över texten från din gamla handlingsplan till en ny. Det måste ju stå ngt.

- Min motivation är väldigt låg. Hur är din?

- Vet du. Jag tror inte att du får ngt jobb. Det finns inga jobb. Men du vet, du måste ju ändå söka...

Så. 1 timmes resa dit & 1 timmes resa hem (min arbetsförmedlare finns nämligen i grannkommunen då Värmdös arbetsförmedling byggdes om när jag blev arbetslös). Plus 1 timmes väntan då bussarna så klart inte passade - för ett 10 minuters möte! & ja, ni ser ju själva hur meningsfullt det var. Snacka om bortkastad dag.

Min arbetsförmedlare är för övrigt stencool. Henne har jag absolut ingenting emot. Bättre att hon säger som det är, att arbetsförmedlingen verkligen inte kan göra ett skit för mig & att chansen att jag får ett jobb = noll. Jag menar, det kommer ju knappast som ngn nyhet för mig. Synd bara att hon inte ringde så att jag sluppit åka dit. För jag har faktiskt bättre saker att göra med min tid.

Arbetsförmedlingen

2009-02-27T10:25:00.002+01:00

Jaha. Så var det dags för ett besök hos arbetsförmedlingen igen. Senaste besöket var i augusti. Sen dess har vi haft mailkontakt ca var 5e vecka då jag har mailat över en lista på vilka jobb jag sökt & informerat om att jag ännu inte fått ngt jobb. Varje gång får jag typ samma svar: "Bra jobbat! Hoppas du får ett jobb snart! Hör av dig igen om 5 v!". Så nej, mina tankar om arbetsförmedlingen är inte speciellt höga. & nu så ska jag alltså dit på besök för att göra en ny handlingsplan. Intressant. Undrar om vi kommer att komma fram till ngt revolutionerande eller om de kommer att skriva ngt i stil med: "fortsätt söka jobb på egen hand i form av kortare vikariat fram till förlossning". Det är iaf min gissning. Så ja, det här besöket känns som totalt slöseri med tid från bådas sida, men ska det vara så ska det!

Annars har jag varit relativt smärtfri senaste dagarna. Fantastiskt skönt! Magen är bättre & axeln krånglar mindre (ta i trä!). Smärtan i fogarna blir dock värre (igår "fastnade" jag på väg upp från soffan & kunde inte röra mig åt ngt håll. Det gjorde ont...).

Oj. Nu fick jag bråttom. Måste skynda till bussen i snön som vräker ner. :)

Trevlig helg på er alla!

& krämporna fortsätter...

2009-02-25T14:39:00.003+01:00

Vill verkligen inte gnälla, men de senaste veckorna har varit mer än tuffa. Men det gör inget - jag pallar hur mkt fysisk smärta som helst nu för jag känner mig stark & lycklig. :)

Hur som helst, jag fick några smärtfria dagar efter besöket hos sjukgymnasten i förra veckan & det kändes som om jag kommit till himlen! Dessvärre blev sen sjukgymnasten sjuk & både mitt besök i fredags & i tisdags har fått ställas in & smärtan är tillbaka sen i fredags ungefär. Därutöver har jag fått foglossning. Det gör ont att resa mig, ont att vända mig i sängen, ont att gå. Ja, ont för det mesta.

Som om detta inte vore nog så vaknade jag upp kl 02.00, natten till i måndags, med så ont i sidan av magen att jag bara grät. Det var så hemskt! Som om någon stoppat in en kniv i sidan på mig. & det släppte inte. Kl 05.00 tyckte maken att det var nog & stoppade in mig i bilen & körde till gynakuten på SÖS. Jag hade sjukt ont, men kände hela tiden Flempan röra på sig & det kändes inte som om det kom från livmodern så jag var ändå relativt lugn.

På akuten fick jag komma in genast. Efter otaliga prover, ett UL & ett VUL & fingrar upp på alla ställen ni kan tänka er (vad man måste stå ut med!) kunde konstateras att allt var normalt & att Flempan mådde finfint! Iom det tyckte de att det var bättre att jag åkte hem & avvaktade, så med några starka värktabletter i fickan åkte jag hem & däckade i ett dygn. & när jag vaknade i tisdags kändes det betydligt bättre - även om det fortfarande gjorde ont.

Idag var jag på återbesök & efter ett nytt VUL kunde läkaren (inte samma) konstatera att min mage var fylld av vätska (utanför livmodern) & att det rörde sig om en stor cysta på vänstra äggstocken som spruckit. Tydligen så kan man få cystor i början av en graviditet som är till för att hjälpa graviditeten (??? - ja det var vad läkaren sa) & att ibland växer de sig så stora att de spricker & det gör så klart väldigt väldigt ont... Jaha. Varför är det ingen som berättar sånt här för en??

Hur som helst så är det ingen fara & risken för att det ska hända igen är minimal. Vi har fått se Flempan massa gånger (om än ganska kort tid varje gång) & allt ser så bra så bra ut. Dessutom är det full cirkus där inne mer eller mindre för jämnan så jag är lycklig ändå! Foglossning & ond axel spökar, men jag svävar ändå på små moln idag! :)

En uppdatering

2009-02-17T16:56:00.002+01:00

Som bekant var jag igår hos sjukgymnasten. Det var väl inte världens roligaste besök kanske. Hon kände igenom hela problemområdet & konstaterade att det var inflammerat & att hela axeln är full av knutor & ödem. & med största sannolikhet ligger några nerver i kläm... & det här beror då på att jag har (& har haft hela livet) fel hållning i kombination med att jag spänt mig när jag mådde dåligt psykiskt i somras. Det här är ngt som inte kommer att gå över av sig själv utan det kommer att krävas behandling & sjukgymnastik under lång tid fram över (hon tippade på flera år...). Igår masserade hon axeln & gjorde akupressur, vilket jag ska fortsätta med framöver (redan på fredag igen). & så sjuk-vatten-gympa på torsdagar. & de andra övningarna dagligen. & så hela tiden tänka på min hållning.

Mer än så kan vi inte göra just nu, pga att jag är gravid. Så tanken är att vi ska försöka få axeln lite bättre nu (läs: uthärdligt, några smärtstillande får jag ju inte pga Flempan) & sen "ta i med hårdhandskarna" efter förlossningen. Min snälla sjukgymnast avslutade med att säga att vi kommer att träffas mkt framöver... Inte kul det här, men kan inte annat än att gilla läget & kämpa på. Jag är tacksam över att jag inte jobbar & att jag har tid att lägga ner på det här. För tid tar det! Försöker att vara positiv & inte gräva ner mig. Det kommer att bli bra, så småningom!

Idag glädjer jag mig över att jag går in i v 22. Jag har gått upp ytterligare ett kilo sen förra veckan & i den här takten kommer jag väl att lägga på mig 30 kg eller så. Härligt! :)

Annars fortsätter renoveringen av badrummet. Akupressuren igår tog udden av den värsta smärtan (dvs har inte så ont så att jag gråter...) så har passat på att kakla & foga. Det blir så fint så fint! :)

Tufft

2009-02-16T10:02:00.002+01:00

Det har varit tufft de senaste dagarna - därav min frånvaro härifrån. Förkylningen vägrar ge med sig. Jag sover dåligt på nätterna så jag är ständigt trött & huvudvärken är aldrig långt borta. Dessutom har jag fått mer & mer problem med min onda axel (som jag skrivit om tidigare). Numera gör den ont mer eller mindre konstant. Lite mindre smärta tidigt på dagen, men ju senare det blir, desto mer värker det. Vissa kvällar har jag så ont att jag gråter. Jag smäller in axeln i väggen (för att det känns skönt!!!) & drömmer om amputation (på allvar!). Inget lindrar. Får ju inte ta annat smärtstillande än alvedon, vilket inte har någon som helst effekt, så jag biter ihop & försöker överleva när det är som värst.

Tycker inte om att gnälla om det, så jag har hållit tyst (förutom till min man för han märker ju hur som helst hur ont jag har). Men i helgen berättade jag även för mina föräldrar. Så att de förstår varför jag ibland inte orkar träffas eller ens prata.

Det är väldigt svårt att vara trevlig när man har så ont... Är rädd att det kommer att vara så här för alltid. Skrämmande tanke!

Hur som helst. Var på sjukgymastikvattengympan förra veckan & berättade då för min sjukgymnast. Så jag har fått tid till henne idag. Vet inte om hon kan göra ngt, men så här kan jag bara inte ha det längre så om inte hon kan hjälpa måste jag söka hjälp någon annanstans.

Annars var det besök hos barnmorskan förra veckan, både enskilt & i mammagrupp. Det var roligt & allt är fortfarande normalt - skönt att slippa oroa sig över det iaf. Nu måste jag sätta fart mot sjukgymnasten. Hoppas kunna återkomma med lite glädjande besked i efm! Håll tummarna!

Halvvägs!

2009-02-10T12:03:00.002+01:00

V 21. 20+0. 140 dagar avklarade. 140 dagar kvar. Hur skönt känns inte det? & magen växer så det knakar. Har (tyvärr) gått upp ett helt kilo sen förra veckan, men det beror nog mest på mitt matintag. Har varit helt hysteriskt hungrig & om jag inte äter var 3e timme blir jag galen. Så det har blivit lite för mkt av det goda kanske. & knappt ngn motion med tanke på att jag fortfarande mår uselt. Idag är jag dessutom yr & har ont i huvudet. Känns inte helt ok direkt.

Men skit samma. Så länge Flempan mår bra så är jag nöjd. Halvvägs. Snacka om milstolpe. & igår kväll när jag skulle sova bökades det runt som tusan där inne. & så då & då - bonk, mot magen. Jag kan inte låta bli att skratta när det händer för det är en så underbar känsla. Så ikväll hoppas vi på att maken också ska få känna en spark för första gången (han lyckades hålla på fel ställe varje gång igår). :)

Det här är bara så roligt! Håller tummarna för alla er där ute som kämpar på! Hoppas, hoppas, hoppas att ni snart får vara med om det här också!

Sparkar!

2009-02-09T09:52:00.002+01:00

I lördags kväll när jag gått & lagt mig hände det. Det som jag längtat så länge efter. Det sparkade till. Både två & tre ggr! Jag har visserligen känt som fladder tidigare, men det har varit väldigt diffust & otydligt. Men nu. Det kändes tydligt. Som en stor bubbla som trycktes upp mot magen. Superhäftigt! Sen dess har det varit lugnt, men nu går jag & längtar efter mer! Underbart!

Annars har helgen varit väldigt lugn. Förkylning & huvudvärk. Inte så kul alls. En shoppingrunda i lördags (bl a två nya mamma-BH-ar i stl 90E!!!) som följdes av en soffpotatiskväll framför melodifestivalen. Vi var egentligen bortbjudna, men det fanns det inte krafter för.

Fortfarande väldigt hängig & ur form, men lycklig ändå! :)

& så var det dags!

2009-02-06T10:18:00.002+01:00

Förkylningen som har legat & lurat i mig i snart 2 veckor har (äntligen?) brutit ut. Jag gick på vattengympa igår fm (sjukgymnastik) & sen simmade jag en stund efter det. Slutligen mötte jag upp en kamrat & vi tog en promenad i snön som vräkte ner. Det var jättehärligt. & jag var lagom trött när jag kom hem. & på kvällen kom maken hem från Sälen. Så ja, igår var en mkt bra dag.

Imorse vaknade jag av att jag nös. & nös igen. & igen. & förkylningen är ett faktum. Träningsvärken likaså. Så idag tar jag det lugnt. Ingen badrumsrenovering alltså. Inte på hela helgen tror jag. Nya tag på måndag. Förhoppningsvis frisk då.

Nu blir det soffan & DN. :)

V 20! :)

2009-02-04T09:39:00.003+01:00

Igår gick jag in i v 20. Det betyder att jag nästa vecka har kommit precis halvvägs... Stort! & stor känner jag mig också. Vågen pekar stadigt uppåt & har väl lagt på mig runt 4-5 kg de senaste 10 veckorna... Kanske ingen katastrof direkt - men lägg därtill till de 10-12 kg jag lagt på mig sen IVF-karusellen drog i gång, så känns det ju så klart inte jättekul. Men men, det är så klart värt det. & någonting som jag helt enkelt bara får acceptera. & av de senaste kilona står väl ändå magen för ett par får jag hoppas. :)

Annars har jag fullt upp med badrumsrenoveringen. Igår fick jag upp våtrumsgipsskivorna (inte lätt när man är ensam kan jag lova!) & primade & spacklade en första gång. Så här fint är det nu:

Annars kan jag berätta att de igår ringde om ett jobb som jag sökte i slutet av oktober... Då berättade jag inte att jag var gravid & när jag gjorde det nu så var jag inte så intressant längre... Förstås!

Jag nyser & nyser & det sticker jobbigt i halsen. Men ngn förkylning vill inte bryta ut. Ska det aldrig gå över?

Jag vill ha ett jobb!

2009-02-02T11:12:00.004+01:00

I morse åkte maken i väg till Sälen & kommer vara borta till torsdag kväll. Han ska hålla i en utbildning för Viasats säljare på deras kick off så det blir nog massa hålligång & dessutom skidåkning under 2 efm. Jag är så sjukt avundsjuk! & just nu känner jag att jag måste få ett jobb. NU! Idag är det inte kul att vara arbetslös. Det spelar ingen roll vad det är för jobb. Jag kan jobba i hemtjänsten som jag gjorde när jag pluggade. Jättegärna! Bara jag får ett jobb! & tro mig, jag söker jobb - alla tänkbara jobb. Men vem vill anställa en gravid kvinna som ska gå på mammaledighet i juni när arbetsmarknaden ser ut som den gör? Vem vill ens träffa mig? INGEN! Det är diskrimninerande, men så är det! Om man letar efter en person för att anställa, så faller ju jag förstås bort direkt. & vikariat, ja de växer inte på träd. & de få som finns är vi många som slåss om. Då hamnar inte den gravida kvinnan först i kön. Så det känns ganska meningslöst just nu. Tyvärr.

Fick iofs ett mail från en kvinna på arbetsförmedlingen som "blivit tipsad om mig" från min arbetsförmedlare. De söker just nu jobbcoacher som kan hjälpa arbetslösa med ansökningar etc & som kan "utveckla goda relationer med företag för att uppnå effektiv matchning som leder till anställning". Jag har ju jobbat både med sälj & med rekrytering så det är absolut någonting som jag skulle kunna tänka mig. & som jag nog skulle vara bra på. & de söker folk som kan jobba "kortsiktigt". Det är ju klart, så fort arbetsmarknaden vänder så behövs ju inte alla dessa jobbcoacher så de vill ju förstås inte binda upp ngn på längre sikt.

Jag vet inte. Mitt förtroende för (eller snarare min uppfattning om) arbetsförmedlingen är inte direkt på topp. Men vad 17, skulle de erbjuda mig ett jobb så tar jag det rakt av! Inget snack! Inte för att jag tror det. Som ni kan utläsa av det här inlägget är jag väl inte direkt översvallande positiv angående mina möjligheter att få jobb i vår. Men jag vill, jag vill, jag vill!

Nu ska jag ge mig på renoveringen av vårt badrum. Hade en vattenläcka där i höstas så jag har dragit om alla rör & håller just nu på att riva lite tapet & spånskivor för att sen kakla i duschhörnan. Det är tur att jag är händig (min man kan knappt spika i en spik) för jag har hunnit renovera halva huset senaste månaderna (så sysslolös är jag inte). Men ett riktigt jobb, det är vad jag längtar efter idag!

Så sjukt häftigt!

2009-01-30T10:19:00.004+01:00

Wow är allt jag har att säga! Så jävla häftigt!

Flempan mår alldeles utmärkt & allt såg normalt ut. H*n växer som h*n ska - 17.9 cm nu (vet inte om det var CRL eller totallängd). Det var fullt hålligång inne i magen. Flempan hoppade, sparkade, snurrade, kastade sig hit & dit, svängde med armarna... Helt klart var det party där inne. Vilken fantastisk upplevelse! I över 20 minuter fick vi följa Flempan. Vi räknade fingrar & tår (allt satt där det skulle!). Vi försökte titta på om det var en tjej eller kille, men de visade sig vara svårt eftersom Flempan vägrade vara still. Men vi såg iaf inte till ngn snopp, så vi fortsätter att utgå ifrån att det är en liten tjej (även om läkaren absolut inte ville sätta några pengar på det).

Moderkakan sitter i bakvägg, långt ifrån "utgången", så det är jättebra. & som sagt, det viktigaste av allt - Flempan mår utmärkt! Vi ska tydligen tillbaka på UL i v 32 - en undersökning som alla som gjort IVF kallas till, men som inte görs på "normala" graviditeter. Fråga mig inte varför det är så, men jag är hur som helst tacksam för alla möjligheter vi får för att titta på Flempan (vi funderar tom på att göra ett 3D-UL inom kort, men det är ganska dyrt så vi får se...).

Annars börjar jag, som alla andra, att känna mig förkyld. :( Maken har snörvlat sen han kom hem från Oslo i onsdags så det är väl min tur nu misstänker jag. Ska iaf bara ta det väldigt lugnt idag (avbokade faktiskt dagens sjukgymnastik) & försöka att njuta av gårdagens upplevelse så mycket det bara går!

Hoppas ni alla som ännu inte fått uppleva detta får komma dit jättesnart! Det var så fantastiskt!

Idag är jag genuint lycklig!

Idag gäller det!

2009-01-29T09:51:00.001+01:00

Som jag har längtat till den här dagen! Det är dags för stora ultraljudet! Har massa, massa fjärilar i magen. Bara inget visar sig vara fel, för då vet jag inte vad jag tar mig till!

Nu ska jag i väg med grannen & hennes lillkille (fortfarande namnlös) till BVC innan jag åker vidare till stan för att möta upp mannen. Nervöst!

v 19! :)

2009-01-27T14:44:00.002+01:00

Vecka 19 idag. & bara två dagar kvar till ultraljudet! Åh vad jag längtar! Fast samtidigt börjar jag bli väldigt nervös. För tänk om det visar sig att något är fel... Hemska tanke! Jag vet ju att Flempans hjärta slår som de ska (har ju min angel sound - & när jag lyssnade i förra veckan var det inga konstigheter - prick 150 slag i minuten!). & jag har inte varit orolig alls senaste tiden. Faktiskt! Men ju närmare dagen kommer desto läskigare blir det...

Nåväl, försöker att inte tänka på det annat än positivt & intalar mig själv att det kommer gå alldeles utmärkt! Har dessutom bestämt mig för att jag vill veta vad det är för kön. Så bara därför är jag övertygad om att de inte kommer att kunna se det - för det är ju inte alltid de kan det! :) Jaja, är det så så är det inte meningen att vi ska veta ännu & då accepterar jag det. Jag tror för övrigt att det blir en tjej. Det är bara ngt jag har fått för mig. På torsdag vet vi. Kanske.

Jag är oavsett vilket väldigt lycklig över att ha gått in i v 19. Snart halvvägs ju! Helt galet! Men alldeles fantastiskt underbart!

& 0,5 kg har jag gått upp sen förra veckan. Det kan jag leva med. :)

Hängig... :(

2009-01-22T09:55:00.002+01:00

Har verkligen inte varit på topp senaste dagarna. Trött & hängig. & lätt huvudvärk som inte vill ge med sig trots huvudvärkstabletter. & täppt/snuvig. Så jag har tagit det väldigt lugnt. Inte gjort många knop alls. Igår var jag iaf hos sjukgymnasten & jag fick faktiskt beröm. Jag har gjort mina övningar varje dag & hon kunde se en liten förbättring i min hållning. Lång väg kvar, men det går iaf åt rätt håll. Skönt!

Bebispromenad

2009-01-20T14:08:00.002+01:00

Idag har jag varit på promenad med grannen & hennes lilla bebiskille som föddes i mitten av december. Han är fortfarande namnlös & går under namnet lillkillen. Han är så söt!

Det är fortfarande väldigt svårt för mig att förstå att det faktiskt är en sådan som bor i min mage & att jag kanske kommer att bli mamma till sommaren. Nej, så långt fram kan jag verkligen inte tänka. Jag jobbar fortfarande med att förstå själva gravidbiten & jag får fortfarande påminna mig själv om att jag är gravid. Gravid i v 18 faktiskt. Sedan idag. Kan rapportera att jag inte gått upp något alls sen förra veckan, trots att jag till stor del levt på Kellogg's special K & rulltårta (jag äter mat & frukt & grönt också! Men mest för att jag måste...). & midjemåttet visar plus 1 cm. Så lite, lite har kanske magen växt ändå.

Att veta eller inte veta...

2009-01-19T10:07:00.002+01:00

Jag har funderat en del på huruvida vi ska kolla upp könet på Flempan eller inte. Jag är av naturen otålig & vill att allt ska hända nu, omgående, genast, på momangen! Att vänta har aldrig riktigt varit min grej. Så alltså faller det sig naturligt för mig att så fort som möjligt ta reda på om det är en tjej eller kille som bor i min mage (som förövrigt börjar synas ordentligt nu...).

Maken är min raka motsats. Lugn som en filbunke & ALDRIG stressad. Han har således inte varit alltför intresserad av att ta reda på vad det blir utan tycker vi kan vänta & se. Fast det spelar inte så stor roll för honom, så vill jag verkligen veta så tycker han att det är okej att vi kollar efter nästa vecka på UL:et.

Så frågan är: vill jag verkligen veta? & JAAAAA!!! Jag vill veta! Jag vill veta nu! Men samtidigt så förstår jag ju att det måste vara skithäftigt att vänta & sen bli överraskad när det väl är dags. Jag vet, det är värsta lyxproblemet! & jag är överlycklig över att det just nu är det värsta jag har att grubbla över (ta i trä!). Ovsett vilket måste jag bestämma mig innan torsdag nästa vecka...

Till sist tänkte jag bjuda på några anekdoter ur mitt liv:

Jag har börjat få halsbränna!
Jag har vuxit ur min vinterjacka men hittade en jacka (i stl XL!!!) på Sisters som var nedsatt från 1295:- till 399:-. Ett fynd!
Har drabbats av värsta finnepidemin & i brist på annat har jag hela ansiktet fullt av tandkräm (som jag har hört ska torka ut finnarna...).
Jag sover inte längre 12h per dygn utan är ganska nöjd med 8-9h. Fantastiskt skönt!
Jag är sen förra veckan beroende av Kellogg's special K red berries (det måste vara sockret!). Jag skulle kunna äta det till frukost, lunch & middag (& några mellanmål också så klart).
Jag har aldrig tidigare ätit Kellogg's special K red berries.

Bättre

2009-01-15T09:41:00.002+01:00

Idag har jag knappt ont alls & jag lyckades sova hela natten utan några större bekymmer. Så jag struntar i att ringa sjukgymnasten (som ju med största sannolikhet inte att hade gjort annat än att be mig avvakta). Ska definitivt ta det VÄÄÄLDIGT lugnt med de övningar jag fått tills jag varit där igen nästa vecka.

Inatt (eller sent ikväll) kommer min underbara make hem igen. Längtar massa! De 3 kattkräken har visserligen gjort sitt bästa för att hålla mig sällskap (& gå mig på nerverna!), men det är förstås betydligt trevligare att sova brevid mannen än bredvid 3 katter (varav den ena har för vana att promenera runt på mig några ggr per natt & slicka mig i ansiktet med sin mördarandedräkt & helst vill sova i min svank - inte skönt - den andra sparkas & den tredje snarkar värre än maken! Dessutom tycker de inte direkt om varandra så det blir alltid massa fräsande innan alla har hittat sina platser...).

Satans smärta!

2009-01-14T09:16:00.002+01:00

Det är illa. Min axel har pajat totalt. Tidigare har jag haft ont lite då & då, främst när jag legat ner. Smärtan har varit jobbig, men uthärdlig. Framförallt har den gått att lindra genom att byta ställning. Men igår kväll - antar att det beror på de övningar jag gjorde på sjukgymnastiken(?) - var det katastrof. Jag hade ont redan innan jag gick & la mig. & smärtan blev bara värre när jag lagt mig. Tog 2 värktabletter, som inte hjälpte ett dugg. & smärtan bara tilltog. Det fanns ingen ställning där det inte gjorde ont. Det var fruktansvärt! & så dessutom, min fina make kom hem från London strax innan midnatt - han skulle bara packa om väskan, sova ett par timmar för att sedan sätta sig i en taxi igen kl 4.30 imorse & åka vidare (förstår inte hur han orkar). & när han kommer hem ligger jag & gråter hysteriskt. Det gör så ont så jag håller på att kräkas. Som att göra en rotfyllning utan bedövning kan jag tänka mig (men jag vet verkligen inte). & så får jag ångest för att jag vet att han MÅSTE sova iaf ett par timmar. Nej, det var verkligen katastrof!

Jag grät mig så småningom till sömns & när jag vaknade vid 6-tiden av smärtorna så hade maken så klart redan åkt. :( Nu sitter jag här & vet inte vad jag ska ta mig till. Har fortfarande ont, men det är bättre. Har dock aldrig haft ont dagtid förut så jag antar att smärtan lär komma tillbaka med samma styrka i natt... Jag bävar! Sjukgymnasterna har telefontid i efm, så jag vet inte om jag ska ringa dit då & försöka få kontakt med min sjukgymnast. Fast vad kan hon egentligen göra? Jag har berättat om smärtan i mina axlar (ibland gör det ont i båda) & hon har förklarat att det finns mkt nerver där & att det är svårt att göra ngt åt saken. Känns som det kanske är en naprapat som jag borde träffa? De är väl duktigare på sånt? För sjukgymnastens övningar har ju uppenbarligen bara gjort saken 100 resor värre...

Orkar inte det här!

v 17! :)

2009-01-13T13:34:00.002+01:00

Tiden tickar på. V 17. 16+0. Helt fantastiskt! Svårt att fatta att det verkligen har gått bra så här långt. :)

Jag besparar er från en magbild den här veckan, men jag kan rapportera att magen står på + 1 cm (dvs ingen synbar skillnad) & jag har gått upp ett helt kg på en vecka. Det tror jag enbart beror på allt småätande som jag har ägnat mig åt. Har ju fortfarande väldigt svårt för mat (som ju luktar så förbaskat illa!!!). Men muffins funkar. & glass. & mackor. & fruktcocktail. & smågodis... Så den vägen har jag vandrat senaste veckan... Jaja. Det blir ett senare bekymmer.

Annars var jag hos sjukgymnasten igår. Nu har jag fått konstaterat att jag är ungefär lika smidig som ett kylskåp. Jajamensan! Läget är illa! Min hållning är tydligen katastrofal & jag har blivit helt sned & spänd i ryggen. Så nu blir det till att göra övningar & stretcha varje dag. Fick investera i en pilatesboll (som jag sitter på just nu) & måste tillbaka nästa vecka för att få fler övningar. Det är tur man har tid. :)

Åk inte ifrån mig!

2009-01-11T15:45:00.002+01:00

Sitter här & tycker synd om mig själv för underbara maken sitter på ett plan på väg till London. Han kommer att vara borta hela veckan & det känns så tungt så tungt! Maken har ju alltid rest mkt i jobbet, & även om jag alltid tycker det är tråkigt & ensamt (& ledsamt) när han är borta, så går inte världen under. Det gjorde den dock när han skulle åka idag. Jag misstänker att det är alla hormoner som spökar, men jag blev verkligen jätteledsen & tårarna sprutade. På en 3-årings vis hulkade jag fram "du får inte åka ifrån mig!". Men det gjorde han så klart & där låg jag på soffan & bölade... Vad säger man? Jag får väl skylla på Flempan för inte skulle väl jag annars kunna bete mig så...? :)

Båda två mår bra! :)

2009-01-08T09:57:00.003+01:00

Dagen på vårdcentralen gick finfint. :) Ska tillbaka till sjukgymnasten på måndag för att sätta ihop ett träningsprogram som jag ska göra hemma. Har en del krämpor, som ont i ryggen & axlarna, till & från & hon trodde att det beror på hur jag tidigare har mått. Iom allt som har hänt med IVF:er, missfall, sjukskrivning & arbetslöshet så har jag ju mått rent ut sagt fördjävligt. När man mår dåligt tenderar kroppen att spänna sig. & så nu när jag mår bättre så slappnar kroppen av & släpper fram alla smärtor & spänningar som jag gått & burit på. Rätt logiskt faktiskt. Sen är jag ju ganska (väldigt!) otränad också, & det gör ju sitt till, så måste verkligen försöka få i gång kroppen igen. Japp! Det måste - & vill jag!

Att jag mår bättre tyckte även min psykolog, som nu inte vill träffa mig mera "det vore slöseri med bådas tid". & så känner nog jag också. :) Han bad mig maila honom framöver & berätta hur det går (för att han är nyfiken...), men poängterade också att jag, om jag skulle börja må sämre igen, bara behövde lyfta luren! Känns skönt att veta.

Besöket hos barnmorskan gick också jättebra. Jag behövde inte lämna några prover eller mätas utan vi pratade mest om hur det gått. & sen klämde hon på livmodern & så fick vi lyssna på Flempans hjärta. Min livmoder växer så det knakar (så ja, kalaskulan beror på Flempan...) & är nu uppe under naveln. Den växer tydligen mer på höger sida, så jag kanske får en sned mage! Det vore väl något! ;)

Flempans hjärtslag låg på 150, vilket var exakt där det skulle ligga. Så allt är bra så här långt. Nu väntar det stora ultraljudet som ska utföras på Södersjukhuset. Vi har fått en tid, som inte passar & jag ska ringa dit, ganska exakt nu, för att försöka boka om den.

Efter att ha fått en upptagetton i mitt öra i 30 långa minuter lyckades jag tillslut komma fram till deras telefonkö. & efter ytterligare en stunds väntan har jag nu en tid på SÖS, torsdagen den 29 jan. Om exakt 3 veckor! Hoppas de går jätte, jättefort!

En dag på vårdcentralen...

2009-01-07T09:18:00.003+01:00

Idag är det vårdcentralen som gäller. Har tre olika besök inbokade. Först ska jag till sjukgymnasten för att sätta ihop ett träningsprogram. Har känningar i ryggen till & från & det lär ju knappast bli bättre ju större jag blir, så lika bra att börja jobba på det redan nu.

Efter det följer ett besök hos psykologen. Vi träffas ju knappt längre & förra besöket var jag där i max en kvart. Även om livet inte alltid är någon dans på rosor så mår jag ju inte ens i närheten av så dåligt som jag mådde i somras. Visst, jag har inget jobb & det är förstås inte så kul. Men vi har pengar så att vi gott & väl klarar oss (tack vare min underbara man!) & jag har massor av saker att göra på dagarna. Jag har dessutom tid över för att ta det lugnt & ta hand om mig & Flempan, vilket är underbart! Vi har massor att se fram emot & jag är gravid (jajamensan, det är jag!)! Så på det hela taget lider jag ingen nöd. Det får lösa sig med jobb när det vill sig, på ett eller annat sätt blir det bra!

Samtidigt inser jag att det är skört & att det inte krävs mkt för att jag ska hamna där jag var i somras igen. Händer det något med Flempan blir det ett tungt fall & då är jag väldigt tacksam för att psykologen finns där.

Slutligen ska jag till barnmorskan. Då ska maken med. Det ser jag verkligen fram emot. Är faktiskt inte nervös alls idag. Underbart!

Nu spricker jag snart! :)

2009-01-06T13:02:00.002+01:00

Tisdag idag & således går jag in i en ny vecka. Har redan hunnit till vecka 16 - fattar verkligen inte vart tiden tagit vägen. Hur som helst, av dagens bild att döma ser det ut som om jag kanske har ätit lite för mycket av det goda senaste veckan... :) Magen ser iaf ut som om den skulle spricka vilken sekund som helst. Kan kanske bero på all mat jag tryckte i mig igår (kalkonmiddag hemma hos pappa + fru), det är makens teori iaf. Eller så har Flempan tokväxt senaste veckan. Det lär väl visa sig inom kort om jag bara är svullen, eller om det är Flempan som ligger bakom denna kalaskula...

Jag har iaf bara ökat 0,3 kg sen förra veckan, men magmåttet visar på + 2,5 cm. Hoppas verkligen att det är Flempan. Större mage innebär ju att det blir mer verkligt för mig, att Flempan verkligen finns där inne.

Jag är gravid, jag är gravid, jag är gravid! På riktigt! Snart måste jag väl inse det ändå...

Vilken underbar vinterdag!

2009-01-04T15:41:00.005+01:00

Termometern visade på -10. Strålande solsken & nysnö. Helt fantastiskt underbart! Vi tog en kort promenad ner till havet & vår badplats & bara satt & njöt i solen.

Stockholms skärgård är verkligen fantastisk! :) Idag är jag verkligen genuint lycklig. Elden sprakar i spisen. DN:s söndagskryss är färdiglöst. Maken ligger i soffan med alla 3 katterna & myser. Ska nog ta & göra honom sällskap. :)

Avslutar med en liten bild på vårt hus i vinterskrud.

Varför kan inte alla vinterdagar vara så här?

Välkommen 2009! :)

2009-01-02T15:53:00.003+01:00

Så var det dags för ett nytt år igen! En kort sammanfattning av 2008 kommer här:

Året börjades med stora förhoppningar. I januari kom äntligen brevet från Karolinska, efter lång lång väntan. Nu var det snart vår tur. IVF1 inleddes i mars, men avbröts pga en spontan graviditet som sedermera slutade i missfall. På det följde sjukskrivning, "akut kris" & dessutom uppsägning från jobbet. Sommaren (& början av hösten) var tung, tung, tung... I slutet av september var det dags för IVF2, som lyckades! & året avslutades lika hoppfullt som det började.

2009. Fortfarande arbetslös. Men det skiter jag i för jag är gravid! & till sommaren hoppas vi på att det kommer en frisk liten Flempa till världen! Just nu övar jag på att säga "jag är gravid". En svår mening. Det blir så vekligt när jag säger den, så jag vågar inte riktigt, för tänk om ngt skulle hända. Men jag är gravid! & jag lovar att jag snart ska berätta det för hela världen. Eller för några iaf... ;) Jo, en sak till. 2009 innebär att jag fyller 30 oxå. 30 & mamma?? Det känns som många vuxenpoäng.

2009 hoppas jag oxå på massor av plus för alla er där ute som kämpar (det är många som drar i gång snart...)! 2009 kommer att bli ett bra år! Så är det bara!

Annars kan jag berätta att Orsa var väldigt lugnt, trevligt & precis vad jag behövde. Kallt, soligt & massa snö. Det blev lite slalom, men inte många timmar per dag. Är just nu inne i en sovperiod. Skulle kunna sova dygnet runt (& gör det nästan också). Vi gick t ex & la oss kl 21.00 på självaste nyårsafton. & det var så fantastiskt skönt! Ja, underbart har det verkligen varit.

När vi kom hem låg det en avi från posten & väntade. Jag hade nämligen i ett svagt ögonblick innan jul fått för mig att det nog var en bra idé att införskaffa en "angel sounds" så att vi kunde höra Flempans hjärta. & nu hade den alltså kommit. Så igår fick vi för första gången höra Flempans hjärtslag. En helt fantastisk upplevelse. Så idag är jag glad!

Avslutar med en magbild från i tisdags, v 15 (14+0). Midjemåttet hade ökat med 1,5 cm (totalt sen v 13 = 3,5 cm) & jag har sen v 13 gått upp 1 kg. Små små förändringar...

Nu är glada julen slut slut slut...

2008-12-27T10:20:00.002+01:00

Så är då julen över för denna gång. Eller iaf det mest hektiska stökandet & firandet. Ett skönt lugn har dragit in. & jag möter det med tacksamhet.

Julen har varit lätt hysterisk. Halva julafton firades inne i stan med makens familj. Andra halvan ute på Värmdö med pappas sida av släkten. Hur stressigt som helst. & till råga på allt så ringer pappa på morgonen - från akuten! - dit han fått åka akut pga hjärtflimmer (på själva julaftonsmorgonen!). Det var ju kul nyheter... Det var inget livshotande & vid 19-tiden på kvällen var han & frun tillbaka & vi kunde äntligen äta julmiddag. Lyckades sen hålla mig vaken till 12, men då var jag så trött att jag knappt lyckades ta mig till sängen själv. Snacka om tuff (& orolig) dag.

Juldagen sov jag. I stort sett hela dagen. Däckade klockan 12 & maken väckte mig kl 16... Kl 21.00 gick jag & la mig igen & somnade direkt. Fattar inte hur jag kan vara så trött.

Annandagen gav i oss i väg för att kolla in lite rea - men det var lättare sagt än gjort. Efter en hysterisk halvtimme i forum Nackas parkeringsgarage - som inte resulterade i ngn parkeringsplats, var vi nära att ge upp. I Farsta hade vi dock bättre tur så det blev en snabb vända där. Sen på kvällen var det kalkonmiddag med mammas sida av släkten (med min kusin som väntas nedkomma den 1a januari). Jag kämpade emot tröttheten & illamåendet & lyckades nog hålla mig trevlig iaf ett tag. Det är inte lätt när man är så trött att man bara vill lägga sig ner & gråta. & kände inte heller riktigt att jag fick ngn förståelse från omgivningen. När jag kl 21 sa att, nä nu tror jag faktiskt inte att jag orkar mer, fick jag svaret: "nåja, en stund till kan du väl gott anstränga dig...". Kul. så jag höll ut en timme till, men gjorde det verkligen inte med glädje. Tråkigt att det ska behöva vara så...

Hur som helst, imorgon bär det av till Orsa där vi stannar över nyår. Ska bli skönt att få åka lite skidor & få njuta av lite ordentligt vinter (hoppas jag).

I Orsa är det datorfritt så passar på att önska er alla ett gott nytt år! :)

Dan före dan...

2008-12-23T17:00:00.003+01:00

Tar en paus så här mitt i allt hektiskt julstök för att skriva ett par rader. Dessutom går jag idag in i v 14 (13+0) så tänkte att jag skulle bjuda på en vacker (???) magbild. Inte för att jag kan rapportera några fantastiska framsteg. Mätte magen & den har ökat 2 cm i omkrets sen förra veckan (tror det är pizza - haha!). Maken pratade med sin pappa i telefon igår. Jag befann mig i ett annat rum när jag hörde honom kläcka ur sig: "jo, nog syns det! Hon har blivit ordentligt fet."

Jo, man tackar. Men så är det nog. Är ganska fet, men enligt vågen har jag inte gått upp ett gram senaste månaden så jag vet inte. Det är nog bara magen som har plufsat på sig.

Här kommer iaf en bild från v 14 (13+0), midjemått + 2 cm.

Måste sätta fart med att klä granen nu!

God jul till er alla! Hoppas tomten kommer med massa fina klappar! :)

IVF 2 - dag för dag

2008-12-19T10:25:00.003+01:00

Började ju inte den här bloggen förrän jag redan var inne i "ruvarperioden" så har inte fått med hur själva behandlingen gick. Tänkte att det kunde vara bra att skriva ned den, medan den fortfarande finns färsk i minnet. Kan vara bra att kunna gå tillbaka om/när det blir dax för nästa IVF, för den risken finns ju. Så!

080904 Spraydag 1 - Sprayar 2*2. Synarela smakar förbaskat illa! Kommer ihåg hur mkt jag hatar den sen IVF 1.
080919 Spraydag 16 - Mensen kommer (på dag 36). Mår fruktansvärt dåligt. Klimakteriet är i full blom - i kombination med kraftig mensvärk. Kan inte somna på kvällarna. Vaknar ömsom iskall ömsom smällhet när jag väl har lyckats somna. Lider av alla biverkningar man kan tänka sig sen flera dagar tillbaka. Huvudvärk, illamående, finnig, har gått upp i vikt. Hatar det & längtar till blodprovet!
080922 Spraydag 19 - Blodprov!
080923 Spraydag 20 - De ringer på eftermiddagen & meddelar att jag är nedreglerad. Lycka! Får börja med sprutorna följande kväll kl 19.00.
080924 Spraydag 21, sprutdag 1 - Första sprutan, gonal f 150E. Nervöst, men inte svårt & väldigt lycklig över att ha kommit så här långt.
080929 Spraydag 26, sprutdag 6 - Blodprov! Det visar sig att jag reagerar starkt & de vill att jag sänker dosen till 112,5e. VUL följande dag för att kolla läget. - Risk för överstimulering. Jag blir skitnervös! Har ju känt att det spänner som 17 i magen redan...
080930 Spraydag 27, sprutdag 7 - VUL! Det visar sig att jag har massa små äggblåsor på gång vilket är bra, men det finns som sagt en risk för överstimulering. Fortsätter med den lägre dosen & nytt VUL 2 dagar senare. Får beröm för mina fina & rejäla äggstockar som är av perfekt typ för en lyckad IVF (jippie!!???).
081001 Spraydag 29, sprutdag 9 - nytt VUL, allt ser bra ut. Äggplock bestäms till måndag, 4 dagar senare.
081002 Spraydag 30, sprutdag 10 - de ringer & meddelar att de efter ytterligare en genomgång med alla läkare bestämt sig för att skjuta på vårt äggplock en dag. Ny dag tisdag 081007.
081005 Spraydag 33, Ägglossningssprutdag - Kl 20.30, Ovitrellespruta. Inga bekymmer! Min mage är väldigt uppsvälld & det gör ont, väldigt ont i äggstockarna.
081007 Äggplock - Den 7 oktober 3 år tidigare är officiellt den dag jag & maken blev tillsammans & också den dagen som vi började försöka få barn. & så 3 år senare, på exakt samma dag, så kommer vi till denna milstolpe. Vi hoppas att det ska ge oss massa tur!

Hur som helst, kommer dit 8.30, lagom nervös. Det är fullt med "små bås", som bara skiljs av med draperier & jag inser att här är det löpande band som gäller. Får sätta på mig en ful sjukhusskjorta & ett par långa strumpor som går ända upp på låren. Får också en kanyl i armen & får morfin & ngt annat lugnande samt 2 citodontabletter & får sen lägga mig & vila (medan mannen går till runkbåset för att lämna sitt bidrag). Efter ca 1h är det vår tur & jag går in & slänger upp benen i gynstolen (med invanda rörelser - man har ju varit med förr). En ny läkare som jag aldrig träffat förut presenterar sig & sen går det undan! Ont gör det, men jag är rejält groggy & det går ganska bra.

Efterår får jag gå tillbaka till "mitt bås" & det är nu helvetet börjar. Det gör så förbaskat ont! Jag gråter & gråter & gråter & ligger & kastar mig runt i sängen. Får nästan panik! Barnmorskan kommer & jag får mer morfin & fler, starkare tabletter än citodon. Det gör ändå ont, men tillslut tuppar jag av sover kanske 30 min. När jag vaknar har jag ont, men mindre ont, & vill hem. Trycker i mig min medhavda macka & får hjälp till toaletten (det har blödit ganska mkt...). En barnmorska kommer med beskedet att det blev 13 ägg & att jag hade väldigt många äggblåsor, därav smärtan.

Hur som helst, åker hem & däckar & förblir nedbäddad tills det 2 dagar senare är dax för ET. Det känns som om jag blivit överkörd av en lastbil. Det gör så ont! Är svullen & blir pinknödig ungefär en gång i timmen (även på natten). Det gör ont att röra sig. Det gör helvetiskt ont att resa på sig. Det gör ont att pinka. Det gör ont att vara pinknödig (lite som en kraftig urinvägsinfektion - det är blåsan som trycker mot de svullna äggstockarna). Livet suger ganska hårt de här dagarna, men som tur är kan jag sova rätt mkt. & är lycklig för att det är över & att det blev 13 ägg. Hoppas att det blir många befruktade ägg (men oroar mig förstås för att det inte ska gå bli ngt alls...).

081009 ET - Så är det då äntligen dax! Jag har ont, men är lycklig. Läkaren (en annan läkare så klart...) berättar att 8 ägg blivit befruktade & att två av dem var av absolut toppkvalitet "kan inte bli bättre än så här!". :) Får tillbaka ett ägg & läkaren säger att nu blir det varken bad eller sex på 2 veckor. Jag har så ont att jag skiter i vilket (nej, inte bad - älskar att bada, så det var jag verkligen ledsen över).

Läkarens avslutande ord: "Jag tror att det kommer gå vägen faktiskt! Kan ju förstås inte lova ngt, men du är ung, ägget är av toppkvalitet & du har varit gravid förut. Ja, jag tror på det här."

Det var det. Kan tillägga att jag var fortsatt sängliggande i flera dagar efter ET pga av smärtan från de svullna äggstockarna. Kunde inte stå upp rak i ryggen. Låg som en boll i sängen & glodde på tv & tyckte synd om mig själv. Men men, hoppas verkligen att det är värt det i slutändan. & ja, jag skulle göra om det igen!

Inget ultraljud... :(

2008-12-16T18:11:00.004+01:00

Där satt man i väntrummet & var nervös. & så när jag väl fick komma in så började läkaren med att säga att ngt ultraljud, det skulle det inte bli, för det kan vara riskabelt för fostret & det är bara onödigt! Istället gick vi igenom svaren på de frågor barnmorskan ställde till mig vid inskrivningen (dvs hon bara läste högt det som stod i min journal & jag svarade ja). Inget nytt alltså. Sen sa hon att hon, därför att jag gjort en IVF, vill ha täta kontroller med mig. Jag undrade varför - för enligt fertilitetskliniken så finns det inga fler risker för att jag blivit gravid via IVF. Men hon menade att det är rutin på denna MVC att följa "IVF-patienter" noggrannare. "Du får nog vänja dig vid att det blir en hel del spring hos mig!" Hm... Ja, okej, det är väl bättre än att de inte bryr sig alls, men, det här besöket hade jag definitivt kunna vara utan. Om jag ska springa där så bör det väl ändå finnas en anledning? Jag var där i knappt 10 minuter & det gav verkligen inte mycket (mer än att hon läste upp min journal för mig)...

Jaja, ska hur som helst försöka låta bli att oroa mig mer nu. Vi ska till barnmorskan & lyssna på härtat den 7e januari så fram till dess (om inget annat händer) så tänker jag försöka ställa in mig på att jag är gravid & att Flempan mår bra!

Go Flempan!

Förresten - tänkte det kunde vara dax att börja hålla koll på magen. Om Flempan mår bra så lär den väl förhoppningsvis växa lite framöver. :) Det mesta av "bulan" är nog bara bilringar & svullna tarmar, men vi får se om de händer ngt till nästa vecka.

Alltså, mage v 13 (12+0):

Ps. Köpte faktiskt ett par mammabyxor igår innan intervjun. Kan ju inte stänga ett enda par av mina byxor. Har haft dem hela dagen & de är supersköna! Tror att jag kommer hålla fast vid mammabyxorna för alltid! Snygga jeans som känns som mjukisbrallor! Det kan knappast bli bättre! :)

Snart gäller det...

2008-12-16T13:01:00.003+01:00

& så sitter jag här & oroar mig ändå. Ju närmare läkarbesöket kommer, desto mer orolig blir jag. Fast jag försöker låta bli.

Alla dessa tankar som snurrar i mitt huvud.

Vad i helskotta gör jag om det visar sig att Flempan inte finns mer? Hur hanterar jag det? Hur överlever jag det? Ensam! Med maken sittande på ett hotellrum i Oslo. Jag försökte ta upp det med honom över telefon igår kväll. Att det är jobbigt. Att jag oroar mig. Då blev han arg. & sa att jag inte får tänka såna tankar. Men det gör jag ju inte med flit. Tror det är en försvarsmekanism. Att om jag försöker ställa in mig på att ngt faktiskt kan vara fel, så blir smällen lindrigare om ngt nu skulle visa sig vara fel. Men så är det ju inte. Att smällen lindras. För jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle reagera. & inget kan lindra den smällen! Jag ryser bara av tanken!

Snälla, snälla Flempan! Må bra där inne! Snälla! Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till!

Imorgon gäller det!

2008-12-15T09:28:00.002+01:00

Imorgon är en stor dag. En väldigt, väldigt stor dag. Jag går in i v 13. 12+0, vilket innebär att Flempan fyller 10v & risken för missfall statistiskt sett minskar. Imorgon är också dagen då vi får veta om Flempan så här långt mår bra. Det är dax för ultraljud numero 3! Tyvärr är maken i Norge den här veckan (iaf tom natten till to) så han kan inte vara med. Min pappa har lovat att följa med som moraliskt stöd istället - så att jag inte står där helt ensam om ngt skulle visa sig vara fel... Det är läskigt som 17! Jag har visserligen inte haft några som helst tecken på MF, men å andra sidan läser & hör man ju en del om MA & vid MA är det ju ibland så att man inte märker, förrän på UL, att fostret har dött... Så får det inte vara. Då går jag under. & säker kan man ju inte vara. Därför är det nervöst & läskigt. & väldigt tråkigt att min underbara make inte kan vara med... Men men, har lovat mannen att inte tänka såna tankar & jag känner mig fortfarande i allra högsta grad gravid, så risken för MA borde inte vara alltför överhängande ändå.

Helgen har annars varit ganska kämpig. Hade en bra dag i fredags när jag gjorde knäck, satte en pepparkaksdeg & gjorde massa äppelmos (har fortfarande kvar sjukt många äpplen som vårt lilla, lilla äppelträd lyckades producera i höstas). På kvällen var jag så trött att vi gick & la oss & somnade direkt efter "På spåret", dvs kl 21.00. :) Söndagen var också bra. Var & köpte julgran & hälsade på min storebror. Men lördagen...

Lördagen var katastrofal. Jag var, trots att jag sovit i 12h, trött trött trött & extremt illamående. Lägg därutöver till magknip & yrsel. Jag tillbringade det mesta av dagen i soffan framför storslalom, skidskytte & längskidor. Vi skulle egentligen iväg på julfika, men det var bara att avboka. Jag tror dessutom att jag hade ca 4 gråtattacker under dagen. Hysteriska gråtattacker för absolut ingen anledning. Den sista gråtattacken kom när vi på kvällen tittade på "I am legend" (som jag förövrigt tyckte var ganska kass). När hans hund Sam blir biten & sedermera dör grät jag verkligen helt hysteriskt! I säkert 20 minuter låg jag & hulkade & ylade "Hon får inte dö!!! Jag hatar den här jävla filmen! Om hon dör, då stänger vi av, för hon får inte dö!!" osv...

Det var en tung dag om jag säger så... Men som jag skrev så jag känner mig i allra högsta grad gravid så förhoppningsvis går allt bra imorgon!

Ny tid för jobbintervju i efm. Håll alla tummar!

Några visdomsord från en 14-åring till en 30-åring

2008-12-12T09:53:00.003+01:00

Det har verkligen vräkt ner hela morgonen. Har en hysterisk katt som inte tycker det är roligt med regn (den lilla adhd-katten som opererades förut har nu blivit så bra att han får gå ut igen). Han sitter & ylar & krafsar på altandörren & vill ut. Men så fort jag öppnar så inser han att det är blött & vill inte alls gå ut. 10 sek senare har han glömt att det är blött & börjar om igen. Jag håller på att bli tokig! Är iaf lycklig över att mina 2 trötta tjejkissar (som ju är lite äldre) har insett att livet är som skönast snarkande i varsin fåtölj. Tack!

Igår var jag inne i stan & träffade min gamla bästis på mellan- & högstadiet, Linda. Vi tappade kontakten när vi började på olika gymnasieskolor & vi har faktiskt inte träffats på nästan 15 år! Innan dess var vi oskiljbara i många år! Konstigt hur det kan bli.

Saken är den att vi i slutet av 9:an gjorde en typ av tidskapsel. Vi skrev varsitt brev till oss själva (8 A4!) som vi skulle läsa när vi är gamla & grå - dvs när vi fyllt 30 (hahaha! Så jävla skönt att man trodde att livet skulle vara förbi vid 30!). Vi hade lagt ner foton på oss själva & på de olika objekten för vår aldrig sinande kärlek. Vi hade också skrivit andra dokument om olika teman som var aktuella då som vi klippt i tu & sparat varsin del i varsitt kuvet som absolut inte fick öppnas innan vi fyllt 30. Bl a hade vi skrivit ett avsnitt om Johnny Depp "vår tids snyggaste skådespelare". Vi funderade över om han skulle vara lika snygg när vi var 30, med tanke på att han då skulle vara en gammal gubbe (på 45 år...)! Haha! Så kul!

Hur som helst, min kompis fyllde 30 i somras (jag har hoppat över en klass & fyller inte förrän nästa år) så då kontaktade hon mig & frågade om vi skulle träffas & öppna breven. & det är baske mig bland det roligaste jag gjort på många år!

Några visdomsord från en 14-åring till en 30-åring:

"Att ragga är det roligaste som finns! Hoppas du inte tappat det intresset!"
"Den perfekta killen är 17 år. Det måste vara den mest perfekta åldern! Typ alla snygga killar är 17 år!"
"Hanna, om du har barn, lova att låta dem ha kul. Överbeskydda dem inte! Ge dem en bra uppfostran (haha!)!"
"Jag hoppas att du har levt livet & du har haft ett riktigt roligt & lyckat liv!"

Så jävla skönt! Men jo, jag kan nog säga att haft ett roligt & lyckat liv (hitintills!) & levt livet, ja det har jag verkligen gjort! & många av de drömmar som jag som 14-åring hade har faktiskt slagit in - så jag hade ganska rätt ändå.

Nej, det var hur roligt som helst! Nu ska jag verkligen se till att vi inte tappar kontakten igen!

Hanna & Linda - best friends 4-ever!
1994.03.18

v 12 (11+0) Sjukgymnastik för gravida

2008-12-09T11:04:00.004+01:00

Idag har jag varit på sjukgymnastik för gravida. Ett infomöte som alla gravida i kommunen uppmanas att gå på så tidigt som möjligt i graviditeten. Det lät viktigt enligt barnmorskan. Så då gick jag väl dit då. Med viss tvekan. För jag är ju inte gravid på riktigt ännu. Bara lite låtsasgravid, som ev skulle kunna visa sig vara på riktigt. Så småningom. Kanske.

Så känns det iaf ibland. Att det bara är på låtsas.

Hur som helst så var det ett informativt möte & jag vet nu allt om bäckenbottenuppluckring, knipövningar & foglossning & annat nyttigt. Har också fått konstaterat att jag (liksom de flesta tjejer) har en kass hållning & att det är därför som jag redan nu har ont i ryggen. Så ska tillbaka i början av januari för ett individuellt möte där vi ska sätta upp ett träningsprogram. Fram till dess ska jag jobba med min hållning. Det blir inte lätt.

Hoppas verkligen att jag i januari är gravid på riktigt & inte bara på låtsas! :)